Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och hur skulle Giovanni då bära sig åt? Svårt
vore att i mörkret taga sig ända upp till krönet.
— För övrigt — tänkte han — unnar jag mig
sannerligen själv att än en natt få somna in med
havets sorl i mina ögon. Jag vill böja knä för
madonnan utanför strandkapellet, jag vill tacka för
att barndomens hotande ödesvåg avvärjts från mitt
huvud, jag vill tacka för lille Pietros räddning.
— Räddning — till vad ändamål? Men Giovanni
stötte tvivlet tillbaka i djupet, intet grubbel mer,
nu ville han leva.
Och han tackade och antog erbjudandet av
åsnestallet.
Klart var ju att Gud själv länkade händelsernas
gång. Fast Katarina yrkade på att skulden var
Giovarinis.
Så här gick det till:
Husets folk hade redan insomnat, endast deras
gäst dröjde kvar på baksidans stenhäll.
Här fanns ingenting i sikte utom den vida
havs-inskärningen. I långa vågsvall, likformigt och
entonigt slog vattnet mot hällens ’fot. Därovan drevö
nattskyarna och stjärnor blinkade fram. Längs
stranden, buktande lik en månskära, glimmade ljus
från fjärran fiskebyar. Utanför riddarborgarna på
klipporna, som reste sig dunkla ur djupet,
fladdrade oroligt det röda skenet från facklor som
irrade hit och dit och i strimmig återglans darrade
i nattens mörka vatten. Högt upp i bergen
flammade en eld plötsligt till och röken steg upp i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
