Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
begärde väl tröst och hugsvalelse? Olyckan och
nöden hade gjort människorna hårda och lastbara
intill vanvett–
Plötsligt fick han se Ambrogio, målaren, sitta
utanför ett adelshus på knektarnas stenbänk. Som
alltid klädd i sin barett med fjäder och den
pälsbrämade axelkappan fäst med sköna spännen. Han
låg vårdslöst stödd mot väggen, och luktade på ett
knippe örter. Skornas skarpa spetsar voro långt
framsträckta och en vinbägare lyste i solstrimman,
som föll ned.
Då Giovanni kom inpå, tog målaren luktkvasten
från näsan och yttrade på sitt gamla spefulla sätt:
— Vem är du, som befolkar staden i denna
glada timma? Du är svårt dammig, och staven
sticker fram ur kåpan. — Nåja, i denna lyckliga stad
må du veta, att gudsmännen äntligen funnit ut, att
livet är värt att leva.
Giovanni satte sig på bänken.
— Värt att leva är livet alltid — Guds frid,
Ambrogio.
— Jaså, du känner mig, munk — nå vad har
väl det för betydelse längre? Mig själv ger det leda
att känna hela världen. Men då det var länge sedan
jag hörde min egen röst, kan jag så gärna tala med
dig som med någon annan — att du väl inte
förstår mig är av mindre vikt. Ser du, jag pinas av,
att ingenting är nytt för mig. Nyss försökte jag
tänka på helgonens liv, på knektarna härinne i
hallen, som hållas instängda för alt deras herrar
rädas för att insläppa stadens besudlade luft i sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
