Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
död mans famn, sin värsta fiendes famn? Likt ett
skådespel tedde det sig, så främmande. Var i Jesu
Kristi, Nazarenens namn befann han sig?
Å, det var ju på stora gatan.
Han torkade ymnig svett ur ansiktet.
Där halvlåg Ambrogio som förut.
Snidarmun-ken gick långsamt fram och satte sig ytterst på
bänken.
Solen sken på den motsatta sidan av gatan —
Ambrogio såg upphettad ut, vinkannan under
bänken tycktes vara snart tömd.
Eljest var allt som nyss — för en så kort, kort
stund sedan. — Eller om det var länge, mycket
länge sedan? När blev allt så här?
— Jag sitter kvar, för att jag just ingenstans
har att dväljas — yttrade Ambrogio — somliga
tro att man bör utestänga luften, men jag tror
motsatsen. Giovanni tyckte, att han talade onödigt
högt, det skrällde ju i den tomma gatan.
— Du dröjde länge inför avguden därinne,
sni-dare. Som jag en gång sade dig: skada, att du
förfelat ditt liv, men vem tror du mästaren kan
vara?
Töcknet i Giovannis hjärna skingrades. Han
började tala, sökande efter och vägande orden.
— Hur likgiltigt, o Ambrogio, vems hand det är,
som utfört verket. Om det väcker hos
människorna vackra och upplyftande känslor, vem
behöver då veta något om mästaren? han är ju bara
en tjänare, som har till åliggande att föra folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
