Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
närmare det gudomliga. Men som offer är det
gudomligaste, synes mig att mästaren till lön bör
förbehålla sig rätten att stå namnlös bakom verket.
Ambrogios ögon sänkte sig.
— Så har du då valt munken och släppt
sni-daren? prövade han. — Utan erkännande dör en
konstsven lika visst, som att vinet snart tryter i
min kanna.
En rysning skakade Giovanni.
Då log Ambrogio högt.
— Där röjde du dig sven! Se hela din kropp
ryser och ditt anlete purpras vid blotta tanken
på att dö namnlös... Flere mena, att du och
ingen annan är mästaren! Omständigheterna tala
ock för saken.
Giovannis ögon glänste som metall. Han
mumlade frånvarande:
— Folket menar, att Gud gjort bilden i templet,
folket vet.
— Hör, du svävar på målet — dåre att så slösa
med sin ungdom! Avundsvärde! skår och tänk
ej. Oredigt grubbel blev din olycka.
Giovanni hade rest sig och vacklade till. Ånyo
riste hans kropp från ovan till nedan.
— För mig — är stunden kommen — jag
känner febern i mina ådror — länge var min lekamen
svag — jag tvivlar ej, att jag smittats av farsoten.
— Vad? skrek Ambrogio och for upp som
stungen av en skorpion. — Och här sitter du och låter
mig i ro sladdra om ditt eländiga snideri, som är
mig alldeles likgiltigt. — Du varnade mig inte ens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
