Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tighet. Men sitt förmak har man, det lilla fulaste
rum i världen med långa hårda soffor, uppklistrade
vykort, stenfrukter och pappersblommor på
marmorborden och granna bomullsdukar, som med rörande
omsorg aktas för beröring med vatten och ljus.
Allt bohag är vanligen skrangligt och rangligt och
skyddas av ett nätt lager av vitt damm.
Husstället är synnerligen arbetsbesparande.
Bekvämt och lätt till hands är lösen — så snart det
icke kostar pengar. Italienarna äro i mycket ett
praktiskt folk, men de vilja ej köpa praktiskheten
dyrt. Deras utpräglat ekonomiska instinkt råder
främst. Då behåller man hellre fädernas enkla
inrättningar och tålar sig, nöjd. Tid synes av
åtskilligt att döma utgöra en billig vara. Härpå
kan bland annat den makalösa tillställning, som i
Toskana kallas spisel, tjäna som bevis. Den ser
ut som ett slags bro av sten. Under valvet
förvaras bränslet: träkol, och till tändning pinjekottar,
och ovanpå är i murpelarna på var sida
urholkade skålformiga öppningar med ett galler på
botten över askhålan. På gallret läggas nu först
tändveden och därå kolen. Det är en långsam
historia och fordrar stor skicklighet att göra eld i
en toskansk spisel. Och det gäller att släppa ut
i rummet minsta möjliga mått av rök, ty
visserligen finns en stor murad kupa — men den har
intet hål! Skorstenar hör till undantagen. För
att nu få glöd och sedan hålla den vid liv,
begagnar man hela tiden solfjädrar. Det är en syn
att se den tåliga köksan stå där och vifta och svänga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
