Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gärde jord mot vasallskap. Bröderna Albertis
blodshänder voro bra att kunna befalla över, och
med ett penndrag överlät Fredrik I till dem stora
delar av toskanska och bolognesiska områden,
däribland Cerbaia. Grevarna fingo soldater till
hjälp, kastade sig mot slottet, slogo ihjäl ägaren
och vordo så herrar på täppan. Från denna
ensliga klippa utbreddes deras rykte som typiska
toskanska herrtyranner.
En vinterafton 1285 föll snön i stora drivor i
dalens trånga hålväg. Tramontanan for tjutande
mellan passen, och ingen stjärna lyste. Men
uppför Cerbaias mörka brant trevade en ensam
vandrare. Mantelhuvan var framdragen till skydd för
hans ansikte, böjd och hukad måste han gripa
efter de taggiga buskarna under snön för att
kunna vidhålla sin mödosamma gång. Men det
blodröda fackelskenet, som från borgens fönster
föll över den hemska ödsligheten, var en fyrbåk
för honom på det villande snöhavet. Kanske
värmde han ung och hoppfull sin själ med
tanken på det mottagande, som väntade honom
av slottsherren och vakten. Eller kanske den
brann hetare ändå av skaldedrömmar, födda just
av det vilda och bistra. Ty en poet var han,
och en som undfått sorgens gudagåva, där han
flydde från sin fädernestad över bergen. Äntligen
stod han uppe vid vaktporten, spärrad av
järnkedjor. Flämtande, med blodet sjungande i sina
öron slog han kraftigt på, och med en stämma,
som klingade ungdomligt munter, glatt befallande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
