Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
begärde han gästfrihet. Men ingen tjänare, ingen
dörrvakt sprang för att öppna för den husville i
bergens hemska vinternatt. Snön fortfor att yra,
isig och våt, stormen att vina, och nu trängde
den skalden in till märg och ben. Med stelnade
händer slog han åter och åter på denna förfärliga
järnport, som förblev oryggligt sluten. Likt en
tiggande usling besvor han människorna innanför
att öppna för Guds kärleks skull. Förgäves. Och
med slottsfolkets hånskratt över vedermödan
ljudande i sina öron och hjärta, måste han så vända
om, ibland krypande utför den isiga branten,
tills plötsligt vid foten en lialft översnöad
herdehydda stack upp, ännu i dag står på platsen
en månghundraårig stenkoja, och hans liv var
frälst.
Men tjugu år efter satte Dante Alighieri de
båda Albertis i Inferno. Där vandra de som
bekant i all evighet frysande till is. Och han, som
ser dem glida förbi, menar att genomsökte han
ock hela undervärlden kunde han ej finna skuggor
mer förtjänta av sitt straff.
Studerar man de toskanska och bolognesiska
krönikorna tycker man nästan, att det skedde
dessa vällustiga uslingar för stor heder att få
sina grymma pannor brännmärkta av en Dantes
eld. Det skulle då vara för att skalden kan
sägas stå i en slags skuld till dem. Ty den
natten liksom senare vid Lecco helvetessjö i
Garda-trakten, där han älskade att ströva, undficks väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
