Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den dödande bitterheten öfver hopp som
krossats, planer som gäckats, lifsmål som svikit —
allt strömmade ut. Tills själfanklagelsen dök
upp, gråten stockades och ångesten dref henne
bort från sorgens balsam, bort från ensamhetens
friluft ned igen, där hon var. Hjärtat hungrade
— än ägde hon lyckan att betrakta de dyra
dragen.
Mot de deltagande kvinnor, som vid
sorge-budskapet skyndat in för att bevara hennes barn
från förruttnelse, var hon kall och oresonlig.
Hon tog emot deras hjälp som en själffalleu
sak, för henne voro de af mindre betydelse än
bladen på locusträdet därute. Och de väntade
ingen tack, dessa hustrur och mödrar med de
fasta, skarpa blickarna, de arbetsmärkta händerna.
Kanske erforo de ett svagt förakt för den
omplanterade blomma, hvilkens sunda förnuft de
icke gåfvo stort för.
— Bed dem gå sin väg — kan jag icke få
vara ensam, kvidde hon trött.
Slutligen gingo de alla. Det var natt,
luckorna stodo tillskrufvade, Arne Göthe låste
ytterdörren och vände sig om med lampan i hand.
— Ja, nu äro vi ensamma, Tora, ensamma.
Tung var gråten i det tomma, dödstysta
huset. Stilla och hvit låg hon med is om sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>