Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fanu sällskapet tyngande, deras uppfattning
ointressant. Nils liade legat läuge ifrån, lian såg
naivt, omodärnt på saker och ting. Herre Gud,
stackars människor, hvilket lif, livilken framtid!
Och allt mer krympte makarnas hjärtan
samman, af dunkel beklämniug. De kände, att
de voro underlägsna, icke gjorde sig gällande.
Hvarför, i hvad de egentligen voro det, kunde
de icke reda ut, ty Almroths raffinerade kritik
ansågo de visst icke vara sista ordet. Nils
retades däraf, faun den bornerad i dess starka
subjektivism. Kanske var det alla gamla
kamrater han i dag stött på och hvilkas säkra,
muntra sätt augaf att de lefde med sina bästa
krafter i elden, som kastat glimtar öfver
honom själf.
Hau fick en domnande känsla som inför
något, hvilket växt sig stort, starkt och hunnit
långt bortom hans räckvidd.
Ångest följde, ett vildt begär att springa,
löpa, nå fram på något sätt.
Tiden rann undan fort, och han satt kvar.
Satt hau icke bra? Jo — men hvad var det
dock att sitta mot att löpa, hinna framom —
framom —.
Plötsligt höjde Anna sitt glas. Hon hade
sett hans böjda rygg, haus trötta uttryck — ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
