Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gräs, slaget till jorden af flyktingarnas
tältstockar, de bestego kullar, lockande i fjärran mjuka
ocli blå som kafsvågor och hunno slutligen till
Shougkillfloden.
Alltjämt tigande och med sänkt blick
vadade Bidande Hjorten i kärestans spår genom
strandstigens säf, och hans djurskinnsklädda
fötter trampade hårdt dess bleka blomster. Uppåt,
ständigt uppåt bar vägen, allt starkare förnams
dånet från fallen, rymden mörknade och ljuset
dog bort. Luften kändes kylig som vinterrägn
och stänk från forsen vätte redan hans panna.
Plötsligt stannade Solros och ropade lustigt
genom bruset:
— Aldrig mer ser Bidande Hjorten den
heta slätten, nu svänger floden in mot de svala
skogarna.
Ynglingen såg tipp. Höga träd med
udd-hvassa barr skymde solen. Långsamt släppte
han hundarnas grimma och gick fram på
klippan, där Solros stod pekande ned mot den krökta
flodarmen, hur den försvann långt inne i
furornas dunkla natt. Ofver vågdönet ljöd örnens
mäktiga vingslag och i djupet gnistrade
skum-virfveln svart.
Bidande Hjorten korsade armarna på
bröstet och vände sitt anlete mot öster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
