Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
därvid på hvarandra med en blick af inbördes
förståelse och suckade.
Om kvällen på den gemensamma kammaren,
när de löst valkarna ur håret och med
lösflätornas tränsar i munnen hviskade och tasslade
om dagens små upplefvelser — då kunde de
plötsligt sjunka ned på en stol. Där blefvo de
sittande och stirrade in i en stor, stor gåta:
hur underligt detta underliga lif var, icke
mycket att stå efter, ... o, nej ... Men efter hand
höjde sig detta lif, samlade sig i något, som
gaf det hållning, förlänade det betydelse,
innehåll, mening —- deras tillvaros stora tragik!
— Leontine, vi äga bara hvarandra i
världen, du och jag.
— Ja, sade Leon ti ne dystert och hennes
läppar darrade.
Antoinette tog nu fram ur ett skrin med
pomada och oljiga hårlockar ett papper, som
låg väl gömdt på botten och doftade litet fett.
Det var värser, hon diktat, under titeln:
Till min verkliga moder i gra/ven!!
— O Deontine, vore vi också där!
De omfamnade hvarandra hårdt och kände,
att lifvet dock icke glidit förbi utan att tilldela
dem en roll. Och blefve den rollen dem
fråntagen, skulle den stora tomheten gapa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
