Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Sir I, pojkar —• började han genast och
drog ut af ett gammalt uppblött tåg en lång
drefstump, medan rynkorna kring hans
hopknipna öga dallrade —, ville jag, så nog kunde
jag tala om för er om både gröna och svarta
människoätare, men då kunde I inte sofva i
natt, för I ä så’na mesar.
— Äh, inte ä vi rädda, må båtsman tro. —
Pojkarne skockade sig ifrigt närmare.
Gubben ruskade envist på hufvudet, så att
lufvans tofs vajade.
— Huum — göken häller — det låter vi
allt stå på tillväxt. Men jag kan tala om en
sak, jag såg i deras land. Det var grant, må
I tro. Bäst som vi gick där, så kom vi till en
sjö. Långt ute växte det hvita blommor, stora
som huset här, och di hade blad, som räckte
ända in mot land. Där klef vi ner, vi, och
marscherade på löfvena ut till blomman. Och så
la’ vi oss ombord och somnade på fläcken. Men
si, det skulle vi inte gjort, för med ens vi
vaknade, var allt som svarta natten. De hade gått
ihop i topparna, ser I, de där förbaskade hvita
blombla’ua. Som lycka va’, hade vi yxorna
med, så vi kunde hugga oss ut, annars hade vi
vurti lefvande begrafna. För di blommorna ä
som inänniskoätarue, si, di släpper aldrig sitt tag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
