Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
din tjänare oeh allt hvad dig tillhörer. — Du
skall bara tro Olle, så varda synderna dig
förlåtna, afplanade, som om du alls icke syndat
hade. — Bättre att vara full af de
orättfärdigas ben än lik de nio och nittio rättfärdiga,
som ingen bättring behöfva.
Olof var borttappad. Han teg mörkt och
lät ordströmmen brusa sakta förbi. Jans ögon
irrade utefter den skimrande åsens liuier, och
\
hans mun talade mjuka ord med ett eget
uttryck af ro och öfvertvgelse. Om han var
förvånad öfver den gamle syndarens intresse för
det budskap, han så länge framburit, låtsade han
icke därom. Jan Erson var så klok, så klok,
en af Jämtlands klokaste karlar.
Nere på sluttningen pinglade och pinglade
det från kreaturens klockor. Euften skalf af
ljud och dallrade af lätta färger. Själfva
solglansen liksom vidgades, töjdes i det oändliga,
tills älfvens gnistrande och kullarnas eviga
dim-blå fick något vidunderligt vid sig.
Plötsligt for Olof upp och pekade bortåt.
Han såg förvirradt på Jan, som sökte han efter
form för sitt intryck.
— Upp — en vill upp, du Jan, till fjälls
— till himmels, en härdar liksom inte ut.
Jans små ögon blinkade och slötos därpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
