Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På vintern, när älfforsen frusit och
backarna smält ihop till ett hvitt, obauadt fält och
himlen hängde blygrå med strimmor af blod
öfver taken och solen aldrig togs med i
beräkning och fjällen försvunnit vid horisonten
och tiden geuomlefdes tåligt och tungt — då
trampade Jan Ersson en kväll genom snön
uppåt smeden Olofs stuga. Ett sällsamt ärende
hade han, och sällsam var den värkan, det gjorde
i smedens osvarma kammare. Han anhöll om
Gretas, den måttligt bärgade smedjäutaus hand,
för sin äldste son och arfvinge till alla gårdar,
uthus och skoglotter.
— Gud Fader, ropade Greta och tyckte
af glädje, att golfvet vek under hennes fötter.
Men Olof, fadern hennes, gick ut i snön,
han stönade och ögonen, skumma af härdens
eldar, irrade sjuka kring det stumma hvita
fältet.
Jan hade dock lirkat samman värre saker
och fastare viljor än så. Och innan
myggdansen börjat i skogarna, var Greta ungmor på
Ersonska gården.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
