Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så underligt ensam hon var . . . det verkade
icke obehagligt . . . det var som att vandra i en
sval, hög pelarsal, där ljus tystnad rådde. Man
kände sig växa — växa — åh . . .
Någon underlig vår, något nytt — något . . .
Denna ofruktbara vinter kan helt enkelt icke
räcka.
Det är som måste hon arbeta sig fram till hvad
hon starkast vill, till sitt egentliga väsen–det
är som kunde hon dricka sig drucken af tillvaron
och ändock förblifva ren som en vestal . . .
Och hon tycker, att hon blott har att sträcka
fram sin fot och taga steget ut — hon vet ju icke
ens till hvad!
. . Åh, när det plötsligt står för henne, hvar
hon faktiskt befinner sig — då tycker hon sig tum
för tum torka ihop till ett litet hjälplöst ting midt
bland fjärilarnas fladdrande skimmer och
honungs-blommornas rusande ångor.
. . . Hon sitter helt stilla med händerna i skötet
och den drömmande blicken indragen i
morgonglöden. Och hisnande känner hon, hur något vidgar
sig, vidgar sig — hon blir så medveten om sitt
vidunderliga jag, att det vill kvälja henne, härrlig styrka
fyller henne, hon förmår så gränslöst, och hon
möter med öfverlägsen trygghet den stora glädjen
i solljuset, glansen öfver jätteängen. Lifvets hela
röda yrsel betar henne andedräkten, hon hör
storstadens febersång som en eggande orkester i sina
öron. Allt, allt blir det hennes — hennes i oändlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
