Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känner icke Eriks skälfvande tag om henne, hon
vacklar omkring i de flikar af moln, som i fräsande
raseri piska utmed jorden — det är ju blott några
steg! Hon gör sig fri — kämpar ensam som en
vansinnig i den tjocka luften, når om hörnet, ser
en hög trasor, något ofattligt, omöjligt. Hon faller
till marken utan att akta på syndaflodens skvalande,
skrämmande forsar, som braka mot huset och i
ett ögonblick blöta henne inpå kroppen. Genom
hela sin varelse förnimmer hon söndersplittring,
förintelse — död — död — död.
Allt har tagit blott några sekunder.
Så ined ens upphör rägnet. Tornadens
af-grundsmörka segel höja sig och draga bort öfver
den oroligt bidande slätten. Lika hvit, lika
stickande het skiner åter solen, den speglar sig i
vattenflöden på sandgången, på gräsplanen, på
verandan, på trätrottoaren, den glittrar på
plåttaken, så att dessa se ut som voro de öfverdragna
med silfverskållor — mellan örter och gräs hvälfva
sig tusentals små rägnbågar. I trädens våta,
glimmande kronor sjunga foglarne jublande lätt. Långt
fjärran är ännu allt dödsbringande kaos men nära
simmar hela ängden, gnistrande af färg . . .
Och natten inbröt. . .
I den svala bottenvåningen, nära de öppna
fönstren låg lille Atle. Ute triumferade stjärnorna
vidunderligt stora på det höga dunkla fästet och
eldflugorna skuro som gnistrande svärdshugg genom
mörkret och grodorna kraxade — det lät som ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
