Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När Matilda upphann de andra och säg Lindes
ansikte flamma till och hans min ett ögonblick
uttrycka förlägenhet, stack en retlig blygsel upp i
henne, som hade hon blifvit förolämpad.
Men därute pä den sollysta, skarpklara prärien
böljade underligt jubel fram ur hvarje grässtrå och
fyllde luften med lifsvarma aningar, oroliga,
obestämda förnimmelser — de snuddade än vid ett,
än vid ett annat — spände ut sig, famnade hela
rymden —
Bredvid henne pä vägen, litet lägre än
trottoaren, gick pastorn, och i det genomträngande ljuset
blefvo hans ögon till hvasst stål, och i den
skälf-vande glädjen öfver hans skarpa drag lag nägot
spändt, nästan bristande. Han såg icke på någon,
blott framför sig, långt bort där himlen dyker ned
bakom gröna marker, och hans rodnad fördjupades
— — ända till brännande dunkel.
Stod tiden stilla? Minuterna, rösterna, hela
det flacka landskapet — öfverallt låg något så
ovärkligt. Matildas hud kändes stickande het, hon
undrade stilla i en undran utan tankar: om hon
skulle falla ned nu plötsligt — död — till jorden,
om lifvets fördämningar skulle brista kanske öfver
hennes hufvud, och de kokande vågorna störta in,
taga henne på silkesmjuka armar, armar af salig,
salig trygghet, vagga fram henne någonstädes —
ut — långt ut, utom världarnas gränser —
Om hon fölle död ner nu, nu —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
