Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. . . Säg fröken Lennartson — kan ni ändä
inte fatta den där tanken att gå upp ined inånga
andra i ett nytt, ett alldeles nytt något — en
framtid, som har något af oss, af vårt folk, bara
större — vidare än förut?
Pryhl och Ada sitta midt emot hvarandra pä
räckvärket, Pryhls djupa basstämma har en
däm-padt aktningsfull klang.
— Jo, jo —
En trött suck bäres af månluften förbi alla
dessa tysta hus, som stå hvilande efter en
arbets-tung dag och lyssna i undran.
Pryhl böjer sig fram och talar ifrigt och
allvarligt:
— Ja inte sant —• till sist är ju ens eget land
öfverallt, där man själf går fram — — hvad man
själf ger, det ger ju ens land?
Ada sveper plötsligt kragen tätare om axlarna,
hoppar ned från sin plats och går ut på
gräsplanen. Pryhl kommer efter, de vandra omkring,
Ada söker falla in i samma takt med jätten vid
sin sida och då det icke lyckas, skrattar hon litet
kort och afbryter tvärt. Så ställer hon sig vid
grinden och ser, hur den fina, hvita dimman likt
smidiga, hopslingrade älfvolemmar smyger närmare
öfver ängen, och hon njuter den korta tystnaden
som mildt vin och tänker, hur de tvä stå där midt
i det halfva förvillande ljuset, där gårdarna ligga
orörliga i glans och lyssna — lyssna i undran. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
