Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så de hånlogo dessa ord med lögnaktig,
platt, plebejisk uppsyn!
— Skenheliga skurk — joo det är fint, så
skall det vara, där har du dem, min kära Matilda,
är du inte nu botad så — fa-an jag går genast
till honom.
Han ville bort mot dörren, men hennes fingrar
voro af järn.
Det blef ett ögonblicks nästan tafatt tystnad.
Matilda stirrade in i något stort, dumt något.
Bc-höfde hon hafva gått till Erik, hon som varit så
segerviss? Det var med ens, som om hon spelat
en roll.
— Hur vet du, att inte också jag . . . ?
Han slet sig hårdhändt loss. Så blef han
stående, och hans starka färg aftog mer och mer.
— Gör du det? sade han skyggt och såg på
henne med förvildad blick.
Då blef allt åter starkt och visst.
— Kom — hviskade hon. Och han kom och
satte sig på soffan, och hon föll på knä där
bredvid och talade. Ibland lutade hon hufvudet i sina
knäpta händer, ibland kastade hon det tillbaka och
hennes fuktiga, litet oklart skimrande blick mötte
hans, som bar det strängaste uttryck, den förmådde.
Det var en egendomlig bekännelse, och svårt
vore nog att säga hvar fantasibarnet slutade och
hvar människan tog vid. Men som Matilda Hjelm
då trodde, så var det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
