Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I skogen vid Via Dolorosa är platsen att
drömma, man tycker man vill lyssna till något
— men lyssna ej! lyssna ej! Det förföljer dig
i dagar, ja nätter, det ger dig hat till detta folk,
som du ville älska för att det äger detta land,
för att det ler så skönt och för att det är så
bittert fattigt. Ja, hat till mänskligheten. När
jag vill, hör jag det: käpparnas hårda dans på
spetsiga åsnekotor, det knastrar och skallrar som
i en säck ben. Nyss såg jag en ung frisk karl
fara utför, på kärran bara tomma säckar, djuret
gick stadigt och vandt mellan stenarna, ingen
orsak till annat än belåtenhet, och karlen var
belåten, han sjöng, och medan han sjöng slog och
stack han med ett uddigt järnspett utan
uppehåll på en och samma såriga ryggkota. Vid
kapellet stannade han, böjde hufvudet och gjorde
korstecknet — och fortsatte genast sitt muntra
öra. På djuret skälfde icke en nerv, ryckte icke
en muskel — bara ögonen hvälfde och slöto sig
slocknande slött, det förmådde ej längre ens lida.
Mest af purt tanklöst nöje pinar Sarcabon
djur. Ser han en hund, en katt, så måste han
rappa till. När djuret skriker, le kvinnorna.
Man tänker osökt på fränderna, som fordom
i arenans logerader likt njutningslystna barn
utan hjärta klappade händerna åt olyckan,
blodet och smärtan.
Och efter hvinande rapp följa skottens skarpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
