Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gästen gav sig också ro. Och till sist slog han
sig ned, han som de andra, vid härden, där den
väldiga klabbelden glödde.
Naturligtvis föll talet först på hur Pål och Olena
trivdes här uppe. Och denna punkt berörde
nybyggarefolket undvikande. Visst trivdes de. När man
har hälsan och sin bärgning, vad kan man mer
begära? — Ämnade de stanna här då, för alltid?
Frågan tycktes göra Pål och Olena häpna. Aldrig
hade de tänkt något ditåt. De växlade en hastig blick
och sågo därpå åter in i elden. — Ja, visst skulle
de stanna, allt vad de ägde i världen låg i marken
och stugan. Naturligtvis måste de stanna.
— Nå, det var galant det, menade handlanden.
Skogen vore annars så olik havet.
Pål och Olena sutto med händerna korslagda i
skötet. Själva märkte de, hur tysta de blivit, liksom
blyga för att uttrycka, vad de önskade hava sagt.
De tyckte även, att deras tankar voro så olika den
främmandes. Slutligen yttrade Pål varsamt något om
buller — skogen vore icke så tyst som man trodde.
Knallen började le och slå sig på knäna. — Nej
visst, nej, i skärgården gingo folk omkring lomhörda,
förstodo sig icke på småljud, allt det fina flöt bort,
därför att ingenting fanns, som stängde det inne.
Bara det grova — stormen, som röt, och västan,
som tjöt. I skogen ville det minsann andra öron till,
där höllo träden vakt om minsta låt, där susade det
fint som frökensuckar, en kunde höra småfolket tassa
fram på nakna tåspetsarna — så de lekte tittut
överallt, tisslade och tasslade, de rara små pyrena! —
Småfolket?! Olena stirrade på honom, hennes läppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
