Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOT DEN VITA SNÖN.
HELA landet ligger vitt och slätt, ty pälsen av snö
täcker över vad som är knaggligt och knotigt
och hårt. Mjukast och jämnast är det här i skogen,
vita pösande bäddar ha lägrat sig under granarna,
packat sig högre och högre, uppöver alla dignande
grenar, ända ut på den yttersta lilla sviktande kvisten
tills hela skogen står full av jättestoder av vita moln
med armar, vilka välsignande sänka sig över jorden,
döljande alla gröna taggar. Och allra vitast, allra
mjukast, allra stillast är det djupt inne, där tjärnet
vilar bundet och fruset, så stilla att icke ett vingpar
slår, icke ett barr skälver, icke en fågel utstöter en
lockton. Och på dörrtröskeln till sin stuga, som för
fem år sedan timrades i rödjet kring det blanka
skogsvattnet, sitter skomakaren Gustav Hök med
händerna i skötet och stirrar ut.
Långa stunder i dag har han suttit så, lika lugn
och oberörd han som naturen, och stillsamt och
drömmande häfta hans ögon vid en och samma fläck, som
han förmår fasthålla, just emedan den icke är något
bestämt i sig själv utan blott en del av ett vitt
oändligt något. Van är han att vara ensam, van att sitta
stilla, timme efter timme, icke är han heller
bortskämd med stuguvärme. Här är gott, mildare än det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
