- Project Runeberg -  Trollmark och andra berättelser /
53

(1907) [MARC] [MARC] Author: Hilma Angered-Strandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Han reser sig hastigt och ser mot den blinda
himmelen, ty sannerligen ha icke grantopparna börjat sakta
vagga och en och annan stor våt flinga falla. De
komma tätare och tätare dessa flingor, genom skogen
susar det doft, och för första gången i dag undrar
Hök, varför hans hustru dröjer så länge. Nu borde
hon kunna vara här. Tidigt på morgonen drog hon
åstad med sin kälke proppfull av kvastar och
mattruskor, dem hon skulle avyttra i grannstaden, och
ehuru det visserligen är mer än en dryg mil dit in
och tid går åt att skrapa ihop de små slantarna, så
faller skymningen dock snart mellan träden. Hök
tänker på slättbygden, hur fort vinden ökar sig där
nere och blir underlig och ombytt till mods.

Långsamt, utan någon egentlig plan, börjar han
vada fram genom skogen. Han sätter sina stövlar i
de djupa spår, dem Malins fötter redan bildat. Det
kan ju vara tungsamt för henne att draga kälken uppåt,
och till brynet kan han alltid gå, säkert möter han
henne innan dess.

Alltsom skogen glesnar, brusar det starkare och
granarna välta ned hela fång av snö över hans
huvud. Han påskyndar sina steg, men när han nått
skogskanten och skådar över fältet och vägen, vid
vilkens slut byn skymtar, synes icke en levande varelse
till. Blott snön yr och blåsten viner över öde åkrar.
Ett ögonblick står Gustav Hök obeslutsam, därpå drar
han mössan ned över pannan och stiger dröjande ut
på landsvägen. Han kan ju vänta på henne ett stycke
hitom byns sista hus... Satan till vind, den biter in
på bara kroppen, aldrig kan väl Malin frysa? Det
har han icke tänkt på förr, hon har aldrig klagat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:13:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ashtroll/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free