Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han ropar i hennes öra, där han griper henne
som ett bylte i sina händer och rister henne hårt.
Kvinnan öppnar trögt ögonen och säger svagt,
likgiltigt som i en dröm: Är det du Gustav — jag
är bara trötter, jag kom till att bli sittande, rätt vad
det var.
Gustav Hök svarar icke ett enda ord, fast det i
hans inre yr och dansar vilt som här ute på slätten.
Och han är så märkvärdigt ostadig på handen, då
han knyter fastare om henne schalen och åter sätter
henne ned på kälken. Därpå sliter han av sig jackan
och hänger den om hennes axlar. — Nu får du hålla
dig fast, säger han högt och tycker att det låter
underligt — du får inte släppa tag, förstår du.
Kvinnan kryper lydigt samman och fattar om
kälk-stolparna, och spännande alla muskler börjar Gustav
Hök draga sin hustru hemåt genom snön.
Det är ett tungt arbete för honom, som så länge
varit van att sitta stilla. Allt inuti kroppen liksom
kastas härs och tvärs, upp och ned, tills styrkan
slutligen slites fram, hel och obruten, käck och jämn.
Och bland allt, som tumlar omkring i hans bröst,
får också småningom något öfvertaget, något
märkvärdigt färdigt och fast. Det förefaller honom som
bures olyckan bort på blåstens armar för att aldrig
mer komma igen.
Slutligen hinner han då fram till byn och stannar
flämtande framför handelsboden.
Hur skall han kunna återvända med Malin till den
tomma, kalla stugan? Osäkert är väl ock, om hon
härdar ut så länge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
