Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han gjorde beslutsamt helt om — men ryggade mot
bassängens värn.
Vad han såg framför sig var döden.
Ur halvmörkret lyste ett par onaturligt stela ögon
av en blind glans. Han urskilde ett ansikte grönt
likt dödkött, huden såg ut som om livssaften vore
bortrunnen. Läpparna voro hoptorkade till två streck
och läto tandraderna grina fram som på ett
kranium. Gestalten var en torr benstomme, kring vilken
kläderna slogo och slafsade som på en påklädd
spök-docka.
Åke Månsson grep ovillkorligen ett fastare tag om
räcket.
Den friska av de två främlingarna vidrörde hans
arm och sade i låg ton:
— Skulle härrn vilja lämna oss rum?
Åke dröjde. Som trollbunden stirrade han på
dödsmasken. Så vek han mekaniskt åt sidan. Han såg
mannen, som talat, sticka något i den sjukes hand,
snurra honom om som en ömtålig docka och leda
upp hans högra arm över axeln. Ett plaskande ljud.
Åke förstod allt.
Döden sökte roffa åt sig livet — vilket vämjeligt
narrspel.
Sannerligen han, Åke, hade haft tur. Det var ju
nära att han kastat sin egen slant just på denna fläck,
som tydligen var vigd åt besvikenheten.
Med ett blev det som om den oväntade berörigen
med en människa i upplösning bara stegrat hans egen
lyckodrift. Och drucken av sin ungdoms härskarrätt
till all livets härlighet, höjde Åke Månsson övermodigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
