Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstnärerna sutto tätt samman i nästan orörliga
ställningar kring bordet med fyllda, alltjämt orörda glas. En
af dem knäppte på gitarren och gnolade sorgmodigt:
Döden är rosen ur jordblommans knopp. Och det var som
om de själva liknat rosor, dem frosten bitit, och som lutat
sig närmare varandra i känslan af förintelse. Vad var
det väl som i kväll framkallade deras oändliga
förstämning? Var det vetskapen om att samkvämet
betydde för dem avsked — från varandra och från
deras drömmars land? Långsamt hade de dragit sig
norrut och skulle om ett par dagar lämna Alperna
bakom sig, om för alltid visste himlen allena. Vem
ägde utsikt att återse Italien? Ingen. En gång skedde
undret, inte kunde man på allvar tro att det skulle
upprepas. De voro varken unga nog att räkna med
orimligheter eller tillräckligt gamla att själva taga ödet
om hand. Och när nu han, den yngsta, den starkaste
i vilja och längtan, bara drog en nit i det stora
lifs-lotteriet, då —
Ty Åke Månsson var död, Åke Månsson var död.
Kanske var det budskapet härom, som fortfarande
vilade lika tungt över dem. I en toskansk
småstads-håla, innan landsmän hunno komma till hjälp, knäckte
honom febern.
Han den starke, den löftesrike — måhända den
löftesrikaste — och ändå hade livet haft råd att
undvara honom. Vilken fruktansvärd slösare är icke livet,
hur fjäderlätt väger man icke.
Ja, detta just, det isade dem med en plötslig, dödlig
räddhåga: väga för lätt. Var icke det nog till att
krossa ett livs mod, den dåraktiga föreställningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
