Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en tallrik välling på köpet, brukade Eliasson säga.
Hon hade bott där i gammalfars tid, och hon
trivdes lika väl i hans. Han såg ej, varför hon icke
beständigt skulle sitta vid den Eliassonska härden
och pusta på elden, så att denna brann klar och
värmande.
Eliasson den äldre, Andreas’ fader, hade alltid haft
det med sig, att han förstått att tala om mycket
mellan himmel och jord och i så vida ringar, att väl
endast han själv hittade reda på den begynnande
änden. Och minsann är det icke en vacker konst att
kunna trassla till orden så pass. Detta hade ju varit
det enda roliga han haft här i världen, och något får
människan ha. Men nu var han gammal vorden, nu
sinade orden och hans tal fördes i allt trängre och
trängre kretsar och på sistone i så trånga, att vem
som helst kunde hålla fast utgångspunkten. Åtminstone
förstod Andreas gott, hvad detta ständiga ordande
om förnöjsamhet innebar.
Egentligen hade det börjat den ottemorgon i
september, när Eliasson med pipan i munnen kommit
vandrande ned för trädesåkerns ren och sett Andreas
med en skottkärra bredvid sig stå krökt på gärdet
och plocka sten. Han hade då stannat och stått där
tigande så länge, tills Andreas känt det tvärsigenom
ryggen och långsamt rätat sin långa gestalt, varpå far
och son stillatigande betraktat varandra. Slutligen
hade Eliasson tagit bort pipan och försiktigt blåst ut
askan, varefter han yttrat märkligt kort och rakt på
sak: Nyttigare kunde du göra. — Jag vet inte det,
hade Andreas svarat icke utan trots — det här får
väl en gång börjas. — Det ser jag ingen orsak till,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
