Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eliasson hämtade sig och började tala, ehuru
darrande på målet. Han var sint, men prövade varligt
vad han tordes säga. — Är du stolliger, pojke, vet du
inte hut? Underlig har du varit sista tiden, det är väl
åkern, du var aldrig rätt starker. Ja ja, inte missunnar
jag, om du så nöddigt vill, så till våren —
Andreas skrattade till kort. — Ja, nu unnar I mig
den, började han, men tystnade. Icke var det värt
att tala om. Allt var ju ett misstag. Hans tur var
en synvilla bara, hans stora tro var ett misstag. Och
det här hade han ju vetat länge.
Den nyheten hade kommit med bud på bud.
Med det hade också hennes kärlek gjort en gång
— den hade kommit med bud, vissa som döden.
Ingenting att lita sig till i hela världen.
Jo ett — sorgen! Aldrig mer behövde han lida
den gruvliga ängslan, som intet visste, ej ens sitt eget
namn. Nu tog sorgen fatt — med klara, rediga tag
grep den om hjärtat, säkert och utan hopp.
Å — var hon icke likt ett bekant ansikte, sorgen?
Var det icke hon, som beständigt suttit och värmt
sina händer vid elden i den grå stugan? Var det
icke hon, som lockat ur det bleka vårskymmet?
Överallt skulle hon nicka honom till mötes, och han
skulle nicka tillbaka och säga: Sorg, kära sorg, du är
icke ond, sorg, sorg, du är god, du är ärlig.
Andreas såg upp. Himlen gick ihop med jorden.
Alltsammans utan början och utan slut. I luften flögo
torra vita korn ned mot den frosthårda jorden.
Över hans stora smärta föll en sällsam ro.
Med en rörelse av undergivenhet samlade han sina
verktyg och stjälpte skottkärrans få stenar tillbaka på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
