| 4 |
Innan jag öfvergår till redogörelse för den kurmethod jag begagnat och begagnar, anser jag mig böra uttala min åsigt öfver Cholerans natur. Botningssättet står i noga öfverensstämmelse med dessa åsigter och bör framställas med sina skäl och ej som ett lösryckt orakelspråk, endast ett föremål för from tro. Jag har aldrig velat stödja mig på en blind auctoritetstro och vill ännu mindre göra mig sjelf till en auctoritet, som ej behöfver skäl och ej ger dem.
Jag vet att mina åsigter till en del skilja sig från mängdens, jag kan jag, lika litet som någon annan, ansvara för att de äro riktiga och ännu mindre de enda rätta. Det enda jag vet, är att jag, sedan jag 1834 såg och studerade Choleran i Jönköping, under loppet af nitton år tills nu, ofta genomtänkt detta ämne och beslutat att, om jag en gång till skulle få behandla Cholerasjuka, försöka en method, som jag åtminstone ej försökt förut. Jag har nu gjordt det och åtminstone under 1853 års Cholera i Norrköping fått resultater, som uppmuntra mig att framlägga en berättelse om mitt sätt att behandla sjukdomen.
Jag anser Choleran för en i början ren nervsjukdom, som har sitt säte uteslutande i det vegetativa nervsystemet och beror på en förhöjd verksamhet i centralorganet liktidig med en nedsatt i det periferiska systemet. Alla symptomer visa ditåt. Ökad verksamhet i underlifvet, der centralorganet ligger och närmast verkar, samt kyla och fördröjd cirkulation i händer och fötter eller de delar, som ligga längst från centrum. Till detta stadium höra alla Prodromer, Kräkningar, Diarrhéer, Krampen och Cyanosen med sotsvart ring kring ögonen och grodlik, rynkig, kall och slemig hud. Cholera Sicca
| 5 |
Då åter Choleran är förenad med uttömningar, äro dessa, huru farliga de än äro, att anse för ett naturens försök till krisis. Denna är dock ofta så häftig att den sjuke aflider till följe af sjelfva försökets biverkningar. De häftiga uttömningarne af vätskor röfvas från blodmassan, som hastigare eller långsammare förtjockas och förorsakar, äfven sedan Cholera-uttömningen och den omvända nervverksamheten upphört, en i sig sjelf sekundär sjukdom, Vattenbrist i blodmassan. Denna uttrycker sig i sina högre grader genom Urinstämma och en återkommande Cyanos, som dock, så vida den är ren, icke fullkomligt liknar den förra.
Detta får man se t. ex. då en långvarig diarrhé eller svettning concentrerat blodet. Den sjuke faller då ofta med afstannad Urinafsöndring in i en Cyanos. Den sjuke antar småningom (i synnerhet om uttömningen sker genom huden) en mera mörk, i blåaktigt skimrande ansigtsfärg -- händer och fötter antaga samma färg, som stiger oppför mot armbågarne och knävecken. Ansigtet, tinningarne och extremiteterna afkylas och kännas kalla, utan att dock för handen kännas så obehagliga som i Cyanos af förra slaget.
I första fallet, eller då symptomerna tyda på centralorganets ökade verksamhet, antingen utan eller med ett förnimbart sjunkande i det periferiska systemets verksamhet, tillhör det Läkaren att söka nedsätta det förra och öka verksamheten i det sednare.
I sednare fallet eller då symptomerna tyda på
vattenbrist i blodet, bör Läkaren, så vidt han kan,
genom de medel, som stå honom till buds,
ersätta denna brist.
