Om Behandlingen af den Asiatiska Choleran inom Dals-Qvarteret i Norrköping / Yttre företeelser (1853) Author: Carl Anton Wetterbergh - Tema: Medicine, Östergötland Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

För att förtydliga denna åsigt öfvergår jag till de yttre, för en hvar förnimbara företeelserna.

Förebud. Desse äro egentligen ingenting annat än outvecklad sjukdom och böra långt ifrån icke förbises, lika litet som man bör låta inbillningskrafien få fritt spelrum, att af de vanligaste känningar af illamående tillskapa Cholerasymptomer. Der, som allraoftast och med minst skäl inger bekymmer, äro krampkänningar och kyla i hand eller fot. Vanligen uppstår denna fruktan rent af genom observationsfel -- man märker ej att nian sprungit i trappor eller dylikt och deraf känner en lindrig dragning i vadorna, att man länge hållit handen i samma ställning och derföre känner liksom kramp i fingrarne. Med ett ord, förebuden äro ofta inbillade; men kunna också vara verkliga.

A. Kollringar och buller i magen. Desse äro tecken till en ökad verksamhet i centralorganet oth dess närmaste omgifningar och bör hämmas.

B. Äckel, känsla af fullhet och öfvermättnad, en brännande känsla i maggropen. Endera eller alla dessa symptomer tillsammans äro verkliga förebud. De bero ej på orenlighet i första vägarna och häfvas derföre icke af kräkmedel, som dock frambringar en sorts krisis med svetining, men vid ett tillfälle då ingen krisis behöfs. Man bör, i stället att genom kräkmedel reta magen, nedsätta och lugna nervretningen.

C. Diarrhéen. Utsot under en tid, då Cholera går i orten, bör aldrig lemnas utan uppmärksamhet och vård; man kan i detta fall icke vara nog försigtig. När Choleradiarrhé kommer med vattenaktiga, perlfärgade öppningar, har redan en grad af Cholera utbrutit. Choleradiarrhéen är lika verklig Cholera som någon annan, fastän den yttrar sig blott med uttömningar genom stolgången och,

7

såsom angripande blott en del af underlifvets organer, i allmänhet är lättare häfven.

Då tarmarnes insida utöfva en stark och sjuklig afsöndring, är också deras andra, under friska tillståndet, med afsöndringen liklidiga förmåga af uppsugning, i mån af anfallets häftighet antingen alldeles eller till stor del tillintetgjord.

Det är således endast medel, som verka så genomträngande att de ej bero af den vanliga uppsugningsförmågan (t. ex. sprit och ætherarter) och sådane, som utöfva en till mekanisk förmåga gränsande verksamhet, t. ex. pulverformiga fasta ämnen (krita) och sammandragande (garfsyror, barkpulver), som kunna och böra användas.

Då hela symptomet beror på en nervförstämning, bör man äfven så mycket man kan verka nedstämmande genom rent dynamiska medel (köld) -- kalla vattenlavemanger verka således genom sin temperatur och icke genom sitt vatten.

Choleradiarrhéen bör och kan stoppas till hvad pris som helst. Om den får fortfara, uppstå i allt högre och högre grad tvenne fel, som hvardera behöfva allvarlig uppmärksamhet.

Den fortsatta afsöndringen på tarmarnes insida förorsakar nemligen: 1:o att denna yta med hvarje ögonblick blir känslolösare för läkemedlen och 2:o då alla dessa afsöndringar tagas ur blodmassan, hvars vattenhalt ej i samma mån hvarken kan ersättas eller verkligen ersattes, följer att blodet med hvarje ögonblick förändras och förtjockas. Choleradiarrhéen bör derföre genast stoppas; men ej genom medel, som ega några i hela organismen ingripande efterverkningar. Detta är så mycket farligare här, som verkan af dylika medel, just på grund af det mottagande organets sjukliga tillstånd, länge icke verka det allraminsta och derföre gifvas i allt mera ökade doser,

8

hvaraf följer att, då symptomet släpper efter, medikamentet på en gång utöfvar sin verkan och ofta med så stor häftighet att patienten, förut försvagad, dukar under endast för botemedlet.[1]

Kräkning. Ensamt Cholerakräkning är väl sällsynt; men finnes dock. Detta symptom är våldsammare och på långt när ej så smygande, som det förra; men deremot icke heller på långt när så farligt, troligen på den grund att en brinnande törst uppmanar till flitigt drickande och således magen utifrån får tillräcklig vätska att uppkräka, utan att behöfva röfva den från blodmassan.

Kräkningarne stillas dels genom afledande medel (sittbad) och dels af lokalt nedstämmande (is och stillande nervmedel) och kolsyrade vätskor. Af senapsdegar har jag ej funnit någon nytta; men i några fall af våta omslag och is i maggropen.

Liktidig Kräkning och Diarrhé. Detta anses vanligen för Cholerans utbrott och behöfver, såsom angripande hela underlifvet, att behandlas med en allmänt ingripande kur. Man bör derföre rigta sin verksamhet mot diarrhéen och

9

göra kräkningarne, genom ymnig dryck (isdryck bäst), både så fåtaliga och oskadliga man förmår, samt tillika söka att genom en bestämd och allmän åtgärd rigta verksamheten åt ytan och nedstämma den i de invärtes delarne. Detta har jag försökt genom den sjukes inpackande i varmvåt filt och flitigt drickande af isvatten. Både vid endast diarrhé och diarrhé och kräkningar liktidiga kan och bör denna åtgärd vidtagas, så vida man märker att extremiteterna det minsta börja kallna. Man vet då att Cholerans sammankopplade begge fel: öfverretning i centralorganet och försvinnande verksamhet i periferien, liktidigt uppträda och bör derföre ej dröja med den allmänna behandlingen.

Törst. Cholerasjuke törsta häftigt. Man bör tillfredsställa denna törst och aldrig neka dem att dricka; men dock ej mycket på en gång, utan blott en mun full (bättre mått vet jag ej) i sender, men detta så ofta de önska. Drycken kan vara kallt källvatten, is och vatten, Sodavatten med Champagne och is, eller annat vin och vatten eller stött is, om törsten är brännande.

Om det druckna uppkräkes, bör den sjuke få dricka ånyo. Isdrycken skadar aldrig och om äfven den ej hjelper, utan den sjuke hemfaller åt döden, har man dock besparat honom ett lidande mera, om han får släcka sin brännande törst. Lyssnen med hjertat, så förstån J hvad naturen säger!

Kramp. Detta så plågsamma och mycket fruktade symptom har jag aldrig funnit stå i något förhållande till sjukdomens större eller mindre intensitet. Krampen är nära nog något individuelt hos patienten och beror ej så mycket, som man trott, på sjukdomens natur. Symptomet är dock det, som mest tar uppmärksamheten i anspråk; men stillas ganska dåligt af de vanliga frotteringarne och linimenterna. I lindriga fall eller den kramp,

10

för hvilken många under Choleratiden äro utsatta, behöfs ej mera än att man går sig varm. Så snart huden är däfven är också krampen borta och blir det äfven, om man ej tvärt afkyler sig. I Cholera stillas den genast, då den sjuke lägges i den varmvåta filten. Jag har här sett många kramptillfällen, men har aldrig behöft att använda hvarken liniment eller frottering, utan endast våt eller torr värma.

Cyanos. (Blåhetstillslånd). Om Choleran plötsligen anfaller och hela nervverksamheten i ett nu förflyttas från ytan inåt, faller den sjuke också genast in i Cyanos. Sker detta så hastigt och så våldsamt, att äfven de nervgrenar, som ligga nära centralorganet eller, med ett ord, organets alla yt-ändar förlamas, beledsagas sjukdomen icke af uttömningar och kallas då Torr Cholera (Cholera Sicca), den renaste men också farligaste formen. I Jönköping 1834 såg jag, i farsotens första uppkomst, många, som i Cholera Sicca inom några minuter intill några timmar afledo -- i Norrköping 1853 har jag blott sett ett enda exempel -- med samma utgång.

Då uttömningar åtfölja, (den vanligaste men också mildare formen) beror utgången mest på uttömningarnes mängd och anfallets häftighet. Om man får se en sjuk, som inom några minuter uttömt flera kannor af vätska, har man föga hopp -- sker dessa uttömningar med mellanskof, i mindre massor, har man mera, i samma mån som mellanskofven äro långa och uttömningarna små.

En vårdslösad Choleradiarrhé slutar ofta med en plötsligen inträffande Cyanos.

Jag har trott mig finna och särskiljer numera oftast tvenne slag af Cyanos, den ena förorsakad af den primitiva Cholera-attacken, och den andra af den vattenbrist i blodet, som är en följd af hvilka uttömningar som helst genom tarmkanalen eller huden.

11

Jag vill med ett exempel visa hvad jag menar.

Det har händt mig fordom och troligen också andra, att jag, genom att bringa den sjuke i svettning, lyckats att få se Cyanosen försvunnen; ansigtet har återfått sin naturliga färg, ögonen hafva förlorat sin sotring, händer och fötter kännas varma och däfna, hudspänstigheten (Turgor vitalis) har med ett ord återkommit; och hvem är ej glad om ej Läkarn, åt att han lyckats häfva det fruktansvärda symptomet. Men sedan den sjuke svettats och just då perlorna stå som klarast på hans panna, börja händer och fötter att åter blifva kalla, ansigtet antar en blåaktig färgnyance och blir kallare med hvarje ögonblick -- varmsvetten förvandlas i kallsvett och den sjuke har fallit i en ny Cyanos -- ur hvilken han sällan uppstår. Man kan anse detta som ett recidiv, ett återkommande af den förra Cyanosen. Detta tror jag ej numera -- jag tror tvärtom att jag sjelf genom den öfverdrifna svettningen frambringat en ny form af Cyanos, som beror på blodets förtjockning genom uttömningar, de må vara hvilka som helst eller ske genom hvilket organ som helst.

Vi böra påminna oss att mage och tarmkanal under detta tillstånd antingen alldeles eller till stor del förlorat sin uppsugningsförmåga, att således hvarje droppa fuktighet sjukdomen eller konsten uttömmer genom tarmkanalen eller huden är en förlust för blodmassan, som ingenstädes ifrån får någon ersättning.

När uppmärksamheten en gång blifvit vänd åt detta håll, varseblir man också mellan desse begge slag af Cyanos en temligen märkbar skillnad.

Cyanosen, som åtföljer Cholerans Typiska form, är annorlunda än den, som frambringas genom sjuklig eller konstgjord uttömning af vätska. Det vanliga fallet är att Nerv-cyanosen oförmärkt öfvergår till och blandas med Blodförtjocknings-Cyanos.

12

I Nerv-Cyanos försvinner hela hudspänstigheten (Turgor vitalis) ansigtet faller in, läpparne blifva tunnare, ögonen omgifvas af en sotsvart ring, händer och fötter kallna, huden skrynklas, fingrarne förlora sin runda form och blifva liksom fyrkantiga. De kalla delarne betäckas af en iskall, klibbig och seg svett, som har en alldeles egen lukt, huden kännes ruggig och ojemn som på en groda, och känslan för handen är i högsta grad obehaglig. Rösten förlorar sin klang, det låter som om den sjuke hviskade i en tom tunna, ögonen ha en egen vaxglans.

I Blodförtjocknings-Cyanos försvinner hudspänstigheten icke så som i den förra -- ansigtet faller således ej så mycket in, läpparne behålla en del af sin fyllighet, ögonen få ingen sotring, utan endast en missfärgad förskuggning. Händer och fötter kallna och antaga småningom en i blått stötande färg. Vidrörandet 8r ej så obehagligt för känslen.[2] Nerv-cyanos försvinner med återkommen hudvärma och spänstighet. Blodförtjocknings-cyanosen kan deremot qvarstå med varm hud och obetydlig förminskad hudspänstighet.

Som bevis på att det ej blott är Choleran, som frambringar Cyanos, få vi se exempel på personer, som inbillat sig ha Cholera, utan att någonsin hafva haft ett enda ditåt visande symptom.

De hafva det oaktadt inbäddat sig mellan bolstrar, intagit svettmedel i ofantliga qvantiteter på egen hand, svettats en två eller tre dygn och ändtligen, då detta gjorde saken allt värre, eftersändt Läkaren, som finner dem i Cyanos. De hafva således genom konst skapat sig en sjukdom, som man, om man så vill, kunde kalla hudkolera.

13

A. Under Cyanos af förra slaget eller den nervösa, begagnar jag varmvåt inpackning i yllefilt samt drickande af isdryck, och söker att frambringa svettning, d. v. s. erhålla ett bestämdt tecken på hudens (periferiens) återvunna förmåga att fullgöra sina åligganden af så väl afsöndring som uppsupning. Så snart jag fått detta tecken, söker jag hindra svettningen.

B. Under Cyanos af sednare slaget begagnar jag inpackning i torr uppvärmd flit och ger ättikæter[3] i täta doser med is för att återställa hudvärman. Svettning vill jag undvika och åsyftar endast återbringande af ett sådant hudens tillstånd att jag genom dess uppsupning kan ersälta blodet dess förlorade vattenhalt.

Urinstämma. Namnet är temligen oegentligt, när intet hinder finnes för urinens uttömmande, utan hela fenomenet beror på att ingen Urin finnes hvarken i njurar eller blåsa. Urinens upphörande tyckes alldeles icke bero på något fel i njurarnes förmåga att ur blodet afsöndra urin, utan derpå att blodet ej har något att aflåta.

Man uträttar antingen ingenting eller väcker sveda i njurtrakten om man begagnar urindrifvande medel och om man lyckas att genom dylika medel frambringa urinafsöndringen, sker detta, efter all anledning, endast till den sjukes förvärrande.

Mage och tarmkanal ha genom de häftiga afsöndringarne tagit försteget för njurarnes lugnare verksamhet. De, som alla organer, ega en normalkraft, hvarmed de verka på det ämne, ur hvilket de skola afsöndra, och då detta ämne icke mer är hvad det borde vara och fordom var, räcker organets normala kraft ej till att fullgöra sin funktion.

14

Detta synes vara den enklaste förklaringen af ett symptom, som man ansett för ett dödstecken; men som, rätt förstådt, långt ifrån icke är det.

Jag har mot detta onda begagnat täta öfvertvättningar med vatten, som gjort att huden uppsupit nog mycket för att åter tillåta njurarne att afsöndra urin ur blodmassan.

Att detta ej berott på njurarne, bevisas bäst deraf att jag icke, för att ej onödigtvis besvära den sjuke, ens låtit öfvertvätta njurtrakten, utan har verkan följt ensamt genom flitiga tvättningar af extremiteterna och kroppens mera åtkomliga delar.

Svettning. I Cholera anser jag svettning endast vara ett tecken -- icke af kritisk natur. Är svettningen varm, är det ett godt tecken, emedan det bevisar hudens förmåga af sund verksamhet; är den kall eller klibbig, är det ett dåligt tecken, emedan det bevisar motsattsen.

Jag ser således det goda tecknet med glädje, men vill så snart som möjligt återbringa huden i det verkligen sunda tillståndet af mjukhet, lagom utdunstnings- och uppsupningsförmåga.

Hvarje svettning är att anse som ett frångående af hudens egentliga verksamhet, händelsen eller sjukdomen må sedan hafva frambragt den. Jag afbryter derföre, så snart tecknet är tydligt nog att förstås, svettningen med en kall öfvertvättning och fullföljer dessa öfvertvättningar för att oupphörligen underhålla hudens verksamhet vid den punkt, der den eger begge sina vigtiga egenskaper både som afsöndrande och uppsupande organ. Ettdera är ej nog, och en fortsatt afsöndring i Cholera -- skadlig.

Hicka är ett symptom, som ofta oroar under tillfrisknandet. Tecknet är icke dåligt, det bevisar ingenting mera än att matsmältningsorganerna icke äro i ordning.

[1] Att mage och tarmkanal under detta tillstånd alldeles icke eller i det närmaste icke äro mottagliga af intryck, så snart dessa bero af en föregående absorption, bevisas deraf, att man under Choleran kan gifva alldeles otroliga doser af Opium och Camfert utan någon förnimbar verkan. Beggedera måste nemligen först uppsupas och ingå i blodmassan och sedan genom nerverna återverka på organet. Det första af dessa vilkor kan i magens och tarmkanalens då varande tillstånd ej ske. Det synes således till en början endast vara lösningsmedlet, Spriten, Æthern o. s. v. som verkar och först sedan dessa haft de första symptomerna börjas absorbtionen af Opiumet och Camferten, hvarefter deras verkan framkommer. Garfämnet verkar deremot rent lokalt och beror så mycket mindre af någon nervernas verksamhet som det verkar alldeles lika på döda hinnor och huddelar.

[2] Jag anser gifvet att det finnes en dynamisk och en mekanisk förändring i blodets aggregation och att således blodförtjockning kan finnas i begge Cyanoserna, fastän botemedlen bli olika.

[3] Att Ättikæther här ej verkar genom sina urindrifvande egenskaper, bevisas deraf att urinafsöndringen icke återkommer under begagnandet, utan först 6-8 timmar efteråt, sedan all Ättikætherns verksamhet är längesedan slut.