Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. På kyrkogården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stackars ungen bättre. Vill du komma med oss, din
lilla stackare? Visa oss, hvar du bor.»
Carolina satte sig åter upp på sin åsna och tog
den lille på sitt knä. Han visade oss ganska riktigt
vägen, och inom några minuter befunno vi oss
utanför en liten stuga, där, som vi alla visste, en fattig
gumma bott, som dött ett par dagar förut. Barnet
sprang genast in i huset, ropande: »Lisa, Lisa!»
Genast kom en vacker grå get utspringande ur ett
öppet skjul, hoppade omkring gossen och visade sin
glädje öfver återseendet genom tusen smekningar.
Därpå lade hon sig ned, den lille kröp intill henne
och började dia hennes mjölk, som om han varit en
liten killing.
»Jaså, det där är Lisa», sade Ernst. »Vi kunna då
omöjligt lämna det stackars barnet här. Han skulle
snart dö af brist på vård.»
»Låt oss taga honom med oss hem», sade
Carolina. »Mamma skall nog låta oss behålla honom, till
dess vi få reda på om han har några släktingar och
hvilka de äro. Rid vidare, ni andra, Ernst och jag
skola föra hem barnet.»
Det blef, som hon ville. Om en halftimme voro
vi vid herrgården, där alla till en början blefvo helt
förskräckta öfver att se oss återkomma så snart men
lugnade sig, då vi berättade vårt äfventyr.
Skogvaktarens hustru erbjöd sig genast att taga hand om
gossen, och Carolinas mamma samtyckte gärna därtill,
då hon kände henne väl och visste, att hon var en
godhjärtad kvinna. Geten blef efterskickad, och det
stackars lilla öfvergifna barnet lefde sedan nöjdt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
