Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Jakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Tror du verkligen», sade fadern, »att om några
fallit, ni icke skulle ha sett dem?»
»Ja», sade August, »ty vi ha icke så goda ögon
som hundarna.»
Härvid skrattade alla herrarna, och gossarna sågo
förlägna ut.
»Hör på», sade slutligen Henriks far, »efter som
ni tro, att ni intet ha fått, emedan ni icke haft några
hundar, så skola ni få hvar sin, då vi åter börja
jakten.»
»Men», sade Petter, »hundarna vilja säkert icke
följa oss, emedan de icke känna oss så väl.»
»Därför få ni taga med er båda skogvaktarna, och
så skola vi icke gå förrän en half timme efter er.»
»Tack, tack!» ropade gossarna. »Få vi bara
hundar, så skola vi nog skjuta rapphöns.»
Sedan frukosten slutats och man hvilat en stund,
gåfvo de unga jägarna sig på väg.
Jag följde dem såsom förut men alltid på afstånd.
Rapphönsen flögo upp på alla håll som på
morgonen, och på samma sätt sköto gossarna ideligen bom.
Hundarna gjorde emellertid sin skyldighet: de sökte
och gjorde stånd, men de apporterade icke, efter som
det icke fanns några skjutna höns att apportera.
Då August, som blifvit otålig öfver att aldrig kunna
träffa, fick se en af hundarna stå, tänkte han, att om
han sköt i busken, innan fågeln flög upp, skulle han
säkrare träffa. Men som han skjuter, faller den
stackars hunden, tjutande af smärta.
»För tusan, vår bästa hund!» ropade
skogvaktaren. »Jo det var ett vackert skott», tillade han, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
