- Project Runeberg -  Vackra Svarten. Historien om en häst berättad av honom själv /
40

(1923) [MARC] Author: Anna Sewell Translator: Henning Wendell - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Ett samtal i fruktträdgården

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Femte kapitlet.


Ett samtal i fruktträdgården.



Snäggan och jag tillhörde ej det vanliga slaget av höga vagnshästar utan hade mera fullblod i oss. Vi dugde därför lika bra till att ridas som köras, och vår husbonde brukade säga, att han ej tyckte om dem, som kunde göra blott en sak, det måtte nu vara hästar eller människor. Som han ej hade sina hästar för att ståta med dem, föredrog han de nyttigaste. Vad oss beträffar, var det vårt största
nöje, när vi blevo sadlade för en ridtur, då baronen red på Snäggan, friherrinnan på mig, och de unga fröknarna på Majoren och Lättfot. Det var så roligt att alla i sällskap få trava eller ta ett kort galopp, och vi voro då vid det allra bästa lynne. Jag hade det bäst, ty jag fick alltid bära friherrinnan, hon var ej tung, hennes röst var mild, och handen låg så lätt på tygeln, att jag styrdes nästan utan att märka det. — Åh! om människor visste, vilken lisa
en lätt hand är för hästen, och huru den håller både munnen och det goda lynnet vid makt — de skulle då sannerligen icke rycka, draga och slita i tygeln, såsom de nu göra. Vår mun är så ömtålig, då den ej blivit fördärvad eller hård genom elakhet eller okunnighet i behandlingen, att den känner minsta rörelse av den körandes eller ridandes hand, och vi veta på ögonblicket, vad som fordras av oss. Min mun hade aldrig blivit fördärvad, och jag tror det var därför, som friherrinnan alltid föredrog mig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:14:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/assvarten/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free