Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 16. Huru det slutade
- 17. Resan utför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mårten, Mårten!» Så höll hon på, tills han var begraven, och då hon varken hade hem eller anförvanter, måste hon med sina sex små barn ännu en gång lämna sitt trevliga tjäll under de höga ekarna i parken och taga vägen till det dystra, glädjelösa fattighuset.
Sjuttonde kapitlet.
Resan utför.
Så snart mina knän hunnit bli riktigt läkta, släpptes jag ut på en liten äng, där jag fick gå en fem, sex veckor. Där voro inga andra kreatur, och ehuru jag njöt av friheten och det goda gräset, hade jag likväl så länge varit van vid sällskap, att jag kände mig ganska ensam. Snäggan och jag hade blivit riktiga vänner, och jag saknade hennes sällskap ofantligt. Ofta gnäggade jag, då jag hörde hästar passera den närbelägna vägen, men sällan fick jag svar, förrän grinden en morgon öppnades, och vem såg jag komma, om inte den gamla kära Snäggan. Karlen, som ledde henne, tog av
grimman och släppte henne där. Med en glad gnäggning travade jag fram till henne. Vi gladde oss båda lika mycket över återseendet, men snart fann jag, att det inte var för roskull, som hon blivit förd tillsammans med mig. Det skulle bli för långt att berätta hela historien, men slutet på den var, att hon blivit förstörd genom alltför våldsam ridning, och nu skulle hon släppas på bete, för att man skulle få se, vad vila kunde göra.
Unge greven hade ej velat lyssna till några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 03:14:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/assvarten/0101.html
