- Project Runeberg -  Vackra Svarten. Historien om en häst berättad av honom själv /
105

(1923) [MARC] Author: Anna Sewell Translator: Henning Wendell - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. En tjuv och en ögontjänare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Pojken såg rädd ut och begynte gråta, men då han ej hade någon utväg att komma undan, visade han vägen till havrebingen. Här fann poliskonstapeln en tom påse, likadan som den, vilken full med havre låg i pojkens korg. Drängen var just i färd med att rengöra mina fötter och märkte först ingenting, men då han fick syn på poliskonstapeln och
fick veta, varom fråga var, började han överösa denne med otidigheter. Det hjälpte emellertid icke, utan han fick följa med, och jag hörde sedan omtalas, att han blev dömd till straffarbete.

Ännu samma dag kom en ny stalldräng. Det var en lång, vacker karl, och han hade ett synnerligen vänligt sätt. I synnerhet brukade han klappa och smeka mig och tala vänligt till mig, när husbonden var närvarande. Han borstade manen och svansen på mig med vatten och gned mina hovar med olja, så att jag skulle se riktigt fin ut, men han såg inte efter, huru det var med mina fötter undertill, ej heller ryktade han mig ordentligt. Mitt betsel fick rosta, sadeln var städse fuktig, och remtygen styvnade.

Han tyckte nog också själv, att han var mycket vacker, ty han använde mycket tid på att putsa hår och skägg samt att knyta sin halsduk framför en liten spegel i stallkammaren. Då hans herre talade till honom, var det aldrig annat än: »Ja, herr doktor, ja, herr doktor», och att röra på mössan vid vartannat ord. Alla tyckte, att det var en särdeles
hygglig karl och att doktorn haft tur, som fått en så bra dräng. Men jag kan säga, att det var den lataste och egenkäraste slyngel jag någonsin sett. Det var nu visserligen gott och väl att slippa bli

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:14:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/assvarten/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free