Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. En vän i nöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han såg till, att hon kom in genom porten, varefter jag hörde honom sakta säga för sig själv: »Vad I haven gjort en av dessa minsta–.» Sedan klappade han mig på halsen, såsom han alltid brukade göra, då han var glad.
Regnet började nu ösa ned, och just som vi stodo i begrepp att köra ifrån sjukhuset, öppnade portvakten dörren och frågade, om Svensson ville medtaga en person därifrån. Vi höllo stilla, och ett ståtligt fruntimmer kom ned för trappan. Svensson tycktes känna igen henne. Hon slog tillbaka sin slöja och utropade: »Nej, se Svensson, är det ni? Så glad jag är att träffa er här; ni är just den vän,
jag för tillfället behöver, ty det är svårt att här ute få en droska vid denna tid på dagen.»
»Jag är glad, att jag var här, så att jag kan få stå till nådig fruns tjänst», svarade Svensson. »Vart skall jag köra?»
»Till Centralstationen, och om vi komma dit i tid, måste Svensson berätta för mig om Johanna och barnen och huru ni alla ha det.»
Vi kommo fram i god tid, och regnet hade nu upphört, så att damen en lång stund stod och talade med min husbonde. Jag fann, att hans hustru hade tjänat hos henne såsom kammarjungfru. Efter många frågor sade hon slutligen:
»Nå, vad tycker ni om ert yrke? Frestar det inte starkt på hälsan? Jag hörde Johanna tala om, att ni ofta hade en envis hosta och att hon var orolig därför.»
»Å, nog kan det vara svårt ibland, i synnerhet då man är tvungen att vara sent ute om vinterkvällarna, och då är Johanna ängslig. Men på det hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
