- Project Runeberg -  Vackra Svarten. Historien om en häst berättad av honom själv /
132

(1923) [MARC] Author: Anna Sewell Translator: Henning Wendell - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23. Svenssons nyår

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En afton på nyåret hade vi skjutsat ett par herrar till ett ställe, dit de skulle på supé, och vi fingo tillsägelse att hämta dem klockan 11. »Men», tilllade den ene av dem, »det kan väl hända, att det dröjer några minuter över, ty där är spelparti; kom i alla fall inte för sent!»

På slaget 11 voro vi där, ty Svensson var alltid punktlig. Klockan slog emellertid kvarten, hon slog halv, hon slog tre kvart och slutligen även 12, utan att någon hördes av.

Det rådde en våldsam blåst, som tycktes komma från alla håll, med en obehaglig blandning av snö och regn, och intet skydd hade vi. Svensson steg ned från kuskbocken, gick fram och drog täcket bättre över halsen på mig, varefter han gick några slag fram och tillbaka stampande med fötterna.
Därefter begynte han svänga med armarna för att hålla sig varm, men detta retade blott till hosta. Så öppnade han vagnsdörren och satte sig på bottnen av vagnen med fötterna på gatan och hade således en smula skydd. Klockan slog halv ett, men ännu kom ingen. Då ringde han på och frågade en
betjänt, som kom ut, om han skulle vänta längre på herrarna.

»Ja», blev svaret, men nu skulle det ej dröja länge, förrän de kommo. Svensson var nu så hes, att jag knappast kunde höra, vad han sade.

Klockan i öppnades äntligen porten, då de båda herrarna kommo ut och stego i vagnen utan att säga annat, än vart vi skulle köra. Mina ben voro stela av köld, och jag tyckte, att jag knappast kunde stå. Då herrarna stego ur, sade de inte så mycket som ett ord för att uttrycka ledsnad över

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:14:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/assvarten/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free