- Project Runeberg -  Vackra Svarten. Historien om en häst berättad av honom själv /
148

(1923) [MARC] Author: Anna Sewell Translator: Henning Wendell - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 25. Ett hem till sist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

du ville se honom i munnen, så kunde du ju veta, hur gammal han är. Fast han inte har något hull, så äro ändå inte ögonen så insjunkna, som de bruka vara på gamla hästar.»

Den gamle herrn skrattade. »Kära barn», sade han, »du är lika stor hästvän som din morfar.»

»Så se då i munnen på honom, morfar, och fråga vad han kostar! Jag är alldeles viss på att han blir ung, när han kommer på morfars ängar.»

Stalldrängen, som fört mig ut till salu, fann det nu vara tid att tala.

»Unge herrn där», sade han, »förstår sig riktigt bra på hästar, herrn, det är då visst. Ty saken är verkligen den, att hästen här endast varit utsatt för överansträngning, men han har inte blivit ’sprängd’, sa’ veterinären, och inte heller är det något annat fel med honom. Jag har skött honom, alltsedan han på sensommaren stupade för sitt alltför tunga lass, och det kan jag försäkra, att det är det snällaste djur, jag nånsin haft att göra med. Det torde nog vara skäl att våga en hundralapp på honom. Till våren är han värd två.»

Den gamle herrn skrattade, och gossen såg bedjande upp till honom.

»Å, morfar, sa’ du inte, att du fick femtio kronor mer, än du väntat för unghästen. Då kan du väl köpa denna?»

Den gamle herrn kände på mina ben och såg mig därefter i munnen. »Tretton eller fjorton, skulle jag tro; var god låt honom trava litet!»

Jag reste på min stackars magra hals och lyfte en smula på svansen, varefter jag sträckte ut på frambenen, så gott jag kunde; de voro tämligen styva.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:14:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/assvarten/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free