Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
steker vårt kött — det är omkring honom familjens medlemmar samla sig — till honom trygga de sig, när det är kallt och ruskigt derute — och var det icke han, som bar offren upp till gudarne? — var han således icke gudarnes sändebud? — medlaren mellan gud och menniskorna?
De kunde ej tänka sig ett ljud utan någon, som frambragte ljudet. När det röt i skogen, var det en tiger, ett lejon eller en hyena, och när det mullrade deroppe, så var det väl också något väsende förstås. Och de kallade honom åskaren, rytaren, Rudra, och när han slungade åskviggar som pilar, var det ju klart, att han bar ett koger och en båge och när han träffade en menniska, hade väl denne gjort honom något för när, och när han antände ett hus eller brände upp en koja, så var han väl vred och ville hämnas på den, som bodde i huset eller kojan.
Lika personlig som åskan var naturligtvis också stormvindarne, cyklonerna, orkanerna. Se, hur de fara fram som galningar, rörande upp dam och stoft i hvirflar, brytande sönder träden, trampande ned säden, rifvande upp taken, förstörande husen, dödande menniskor och djur, tjutande som vilddjur — hvad var det der för ena? De äro starka och mäktiga — de kunna förkrossa och tillintetgöra oss — vi kunna ej tillintetgöra dem — vi måste göra dem vänligt stämda — hafva vi förtörnat dem, måste vi försona dem — vi måste böja oss inför dem och akta oss att väcka deras raseri — — — –. Här är den religiösa känslans födelse och härifrån kunnen I härleda alla dess yttringar.
Låt mig påpeka ett högst belysande förhållande i de uräldsta språken. Man skall der aldrig finna ett ord, som betyder yxa eller tand eller vind eller borr, utan i stället talades om huggaren, malaren, ätaren, blåsaren, borraren o. s. v. Dessa ting tänktes nämligen alltid aom sjelfständiga väsenden. Den flintsten, man slipat åt sig sjelf, kallades huggaren — plogen kallades ristaren eller uppskäraren, fartyget kallades flygaren eller fågeln, månen kallades mätaren, ty det var ju han, som mätte tiden åt menniskorna.
De äldsta orden för vara, finnas till, betyda egentligen andas, växa, bo. Sålunda tillade man tingen de egenskaper man sjelf egde och dömde om dem från sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
