- Project Runeberg -  Den siste atenaren /
2. Möten på torget

(1914) [MARC] [MARC] Author: Viktor Rydberg With: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   


ANDRA KAPITLET.
Möten på torget.

Klockorna ringde ännu, då Karmides och hans vänner voro samlade vid marmortrappan till Propyléerna. Dagen var kristianernas glädje- och vilodag; man såg dem familjevis skrida över torget på väg till kyrkan. Skaran var talrik: hon lät ana, att själva Aten, hedendomens bålverk, kanske snart skulle tillhöra en fiende, som uppväxt inom förskansningen, ej inträngt utifrån. I Rom vid Tibern och Rom vid Bosporen, i alla det stora världsrikets folkvimlande städer voro kristianerna redan de till antalet överlägsne; där hade, med kejsaren och hovet till föredöme, flertalet av de rike och förnäme småningom samlat sig omkring korset; där hade envar, som kände en gnista äregirighet i sin barm, skyndat att bekänna en lära, som var enda villkoret för en av despotismen mindre fjättrad verksamhet; där hade äntligen oräkneliga nödens barn ej förmått tillbakavisa gåvan av en klädning och tjugu guldmynt, som utgjorde den lockmat, varmed Konstantinus, en ny människofiskare, uppdrog själar ur hedendomens djup. I Aten var förhållandet ett annat. Aten låg utanför området för det kejserliga hovets omedelbara inflytelse; filosofien hade i denna sin moderjord de starkaste rötterna och bar än i denna stund blommor. Atenaren var bunden vid sina fäders tro av ärofulla historiska minnen, av filosofiens och konstens tjusande makt. Han fann det hårt att fördöma Perikles och Aristeides, att tänka sig Sokrates och Platon som verktyg för onda demoner: han ville ogärna nedbryta sina tempel, byggnadskonstens mästerverk, och sönderslå sina bildstoder, mejselns under. Därför var mängden av bildade atenare ännu tillgiven den gamla religionen, sådan hon länge varit: förädlad av klarare gudsmedvetande, genomträngd av filosofien. Många bekände henne med större hänförelse än någonsin, emedan hennes tillvaro var hotad och de i henne sågo den mänskliga värdighetens, tankefrihetens, den undergående kulturens enda räddning. Men alla de, för vilka forskning, konstnjutning och historiska minnen voro såsom icke tillvarande, alla de, som tärdes av en hemlig smärta, av ånger över synder, för vilka de ej sågo någon försoning, av grymma samvetsagg eller fruktan för förintelsen, alla dessa oräkneliga hade skyndat att mot vissheten om försoning och evigt liv utbyta en lära, som endast lämpade sig för de själsstore, för glada, lyckliga och harmoniska eller för mycket tanklösa och lättsinniga människor, men erbjöd föga tröst åt de svage, som kände sig duka under i livets strid, åt de fattige och eländige, den brottslige och ångerfulle, med ett ord, den stora, ofantligt övervägande delen av människosläktet i denna hårda, olyckliga, sönderslitna tid.

Vi återvända till torget, som i denna stund företedde en tavla av gripande motsatser. Templens härliga kolonnader, gudarnes, tänkarnes, skaldernas, hjältarnes bildstoder, bestrålade av en mild sol, överspända av en leende himmel, och inom denna ram, flätad av naturens och konstens glada skönhet, de till kyrkan vandrande kristianernas skara, som nedströmmade från stadsdelarna Kolyttos och Skambonide, en allvarlig, ja dyster hop, kvinnorna oslöjade, de flesta männen höljda i grova mantlar, främmande för sin omgivning, med skriande motsatser inom sig själv; bredvid trasiga uslingar de kejserliga ämbetsmännen i asiatiskt prunkande dräkter; bredvid svärmare, höljda av smuts, blödande ur självslagna sår, de lysande av slavar burna palankiner, i vilka förnäma kristinnor vilade -- allt detta, skridande förbi ögat, medan luften skälvde av den vigda malmens manande rop.

Gruppen vid marmortrappan minskade icke intrycket av denna tavla, antik i sin arkitektur, romantisk i sitt staffage. De unga epikuréerna stodo skämtande kring en bärstol, mellan vars gardiner man varsnade än blott en flik av det koiska tyg, som för sin genomskinlighet kallades byssosdimma, än en mjällvit guldsmyckad arm, än och i bästa eller värsta fall ett lockigt flickhuvud, som tillhörde ingen mindre person än Praxinoa, Atens täckaste hetär. Medan man ännu väntade på Myro, hennes väninna eller kanske medtävlarinna, framleddes av slavar tessaliska gångare, smyckade med lysande täcken. Karmides, huvudfiguren i gruppen, bar en vit, till knäet räckande, veckrik kiton, kring livet sammanhållen av en med gyllene meandrar stickad gördel, och över livrocken en vid tyrisk mantel, vårdslöst kastad över den ena skuldran. Kring halsen hängde en guldkedja, vid vilken signetringen var fästad. Benen, blottade från knäet till den av en sidensko omslutna foten, hade den marmorlika glans, som endast kroppsövningar och badslavarnes frotteringar med oljor, essenser och pimsten kunna åstadkomma. Karmides' vänner voro klädda nästan som han. Det hela erbjöd en lysande, men för de förbiskridande kristianerna ingalunda uppbygglig anblick.

-- Hu, dessa människor, sade Praxinoa om kristianerna, deras åsyn skrämmer mig. Vackre Karmides, drag för gardinen. Jag blir sjuk, om jag måste se dessa olyckliga ansikten.

Då Praxinoa kallade Karmides vacker, så var denna för övrigt vanliga artighet här överensstämmande med verkliga förhållandet. Hans gestalt, som ägde den grekiska typens naturliga ädelhet, var genom gymniska övningar utbildad till en formfulländning, värdig att mejslas i marmor, och hans anletsdrag voro regelbundna, utan att regeln hämmade själslivets fria lek; men i dessa drag spelade tillika en besynnerlig blandning av lättsinne med beslutsamhet, hårdhet och högmod, och hela hans varelse, från ögats blick till muskelspelet i hans lemmar, bar vittne om den tragiska strid, i vilken naturen, långsamt tröttnande, men ännu segerrik, bekämpar verkningarna av ihärdiga utsvävningar.

-- Vid Dionysos! utbrast Olympiodoros, i det han ordnade sin gångares betseltyg och kastade en blick över torget, där ha vi ju prokonsuln.

-- Var?

-- Vid Torg-Hermes bild. Han står bredvid en bärstol och samtalar med damen i densamma.

-- Riktigt. Jag ser honom.

-- Det är Eusebias bärstol, sade Karmides. Jag igenkänner den.

-- Aha! ... Men se på vår Annæus Domitius! Jag tror, vid Here, att han på öppet torg emottager en sparlakansläxa av sin sköna hustru, inföll en av ynglingarne.

-- Det vore icke underligt, anmärkte en annan.

-- Jag inbillar mig likväl, att de ömsesidigt hava skäl att förlåta varandra. Eller huru, Karmides? Fortsätter den fromma Eusebia sina försök att omvända dig?

-- Nej, svarade Karmides, vi ledsnade bägge på försöket. Eusebia är mycket ombytlig ...

-- Och du är själva troheten!

-- Och hon har förmodligen, tillade Karmides, en älskvärdare proselyt i sikte.

-- Se här är Myro! Nå äntligen! ... Välkommen, du fjärde bland Behagens gudinnor!

-- »Välkommen, dagens stråle, som aldrig lyste klarare för vår stad!» deklamerade Olympiodoros och fortfor, i trots av Myros solfjäder, som hotande kretsade i grannskapet av hans mun:

»Kom, gudinna, nu och ur kvalens tunga
band oss lös! Fullkomna den bön, som hjärtats
ömma trånad ber dig fullkomna: -- hulda, strid vid vår sida!»[1]

Sedan nu Myro anlänt, var sällskapet fulltaligt. Ynglingarne svingade upp på sina hästar, slavarne lyfte Praxinoas bärstol på sina skuldror, och tåget satte sig i gång.

Vi lämna det och begiva oss till Annæus Domitius för att höra, huru det förhöll sig med sparlakansläxan, om vilken någon av Karmides' vänner varit elak nog att framkasta en förmodan.

Vi nalkas Annæus Domitius med den aktning hans samhällsställning och personlighet böra ingiva. Han är prokonsul över Akaja och den förste i andra rangklassen av romerska rikets storvärdighetsmän, med rättighet att kallas illustris och clarissimus; hans stamtavla räknar filosofen Senekas bland sina yngre namn och styrker hans härkomst från en redan i republikens dagar ansedd släkt. Annæus Domitius' mantel är stickad med palmlöv och stjärnor; stövletterna, som utmärka hans rådsherrevärdighet, lysa i purpurglans och prydas, såsom bruket är hos nobiles, av gyllene halvmånar, vilka skola antingen utmärka hans höga börd, som berättigar hans ande efter döden till en plats ovan månen, i grannskapet av stjärnorna, eller (eftersom Annæus Domitius är kristian och dylika föreställningar honom ovärdiga) snarare innebära en hälsosam varning därom, att »under månen, den omväxlingsrike, bodde ingen fri från ödets kast». Nog av, halvmånarne finnas där, deras betydelse må vara vilken som helst. Tvenne slavar, som burit fyrfat med rökelse i prokonsulns spår, stå nu på vördnadsfullt avstånd, samtalande med Eusebias palankinbärare. Annæus Domitius är en man om fyratio år, lagom lång, men mer än lagom fet. Hans mage skulle anstå varken Hermes eller Apollon, men däremot icke misspryda en bedagad faun. Prokonsulns hjässa är kal, hans ansikte uppbär godlynt överflödet av en dubbelhaka, ögonen äro livliga och kloka. Rouéen, gurmanden, den beräknande världsmannen, se där Annæus Domitius, såvida icke skenet bedrager. Linjerna kring munnen teckna ännu nöjet av den sista lukulliska supéen, de slappa dragen skvallra om nattliga orgier, eller (om man får tro prokonsulns egna antydningar till sin hustru) om nattliga studier (vilka enligt samma källa skulle omfatta teologien och drivas i allra djupaste hemlighet). Men Annæus' profil är kraftig, och ögonen, vi nämnde dem nyss, äro ensamma i stånd att förläna liv och uttryck åt denna fettmassa.

Men nu ett ögonkast på hans gemål, Eusebia, kallad den sköna, än oftare den fromma. Hon är romarinna, måhända 27 år gammal, med örnnäsa, stora mörka ögon och rubinröda små svällande läppar. Eusebia är på väg till kyrkan, som hon aldrig försummar, när Petros, de rättrognes, det vill vid denna tidpunkt säga homoiusianernas[2] biskop, den hjärtgripande förmanaren, den ljungande bestraffaren skall predika. Hennes dräkt är botgörerskans -- och vad den kläder henne väl, ehuru den icke består av en tråd mer än den svarta klädningen, som ogördlad och fotsid faller så mjukt om de yppiga formerna! Icke ens en linnetunik under denna klädning! Dess färg brytes, som bårtäckets på en nyfallen driva, mot den junoniska halsens och de lika junoniska armarnes alabaster, för att nu icke tala om en sådan liten förtjusande obetydlighet som den nakna foten, vilken sticker fram, då hon vänder sig på bärstolens kuddar. Diademet, öronhängena, halskedjan, armbandet, ringarne, alla dessa fåfängliga grannlåter, ända till den juvelprydda solfjädern, äro lämnade hemma på nattduksbordet. Eusebias mörka lockar svalla, utan att hämmas av en enda hårnål, i fria vågor kring axlarne, och hennes fingrar, berövade sina diamanter, hava ingen annan prydnad än sin naturliga skönhet och den lätta rosenfärg toalettpenseln givit deras naglar. Eusebias kind, annars livligt färgad av hälsa och ungdom, är i dag något blek, ty blekhet kläder botgörerskan. Konsten har här, med några lätta drag av en pensel, doppad i vitt smink, uppfyllt en önskan, som naturen, lämnad åt sig själv, för ögonblicket icke kunde tillfredsställa.

-- Annæus, säger Eusebia i milt förebrående ton, och hennes blick svävar mellan bärstolens gardiner hän mot gruppen vid marmortrappan (som då ännu väntade på Myro), du var således även denna natt upptagen av viktiga sysselsättningar. Var det med statssaker eller med teologien?

-- Med teologien? Nej, min Eusebia! Med statssaker? Ja, vid Herakles, bedyrade prokonsuln, och han tillade i halvt förtvivlad ton: -- Dessa statssaker jäkta mig till döds.

Prokonsuln uppdrog ur gördeln en purpurkantad duk och torkade sin hjässa, liksom om blotta tanken på dessa ansträngningar kom honom att svettas. Under tiden skickade han ett förstulet ögonkast till sina hedniska vänner, epikuréerna, där särskilt de båda bärstolarne ådrogo sig hans uppmärksamhet.

-- Annæus, sade Eusebia och hotade med fingret, du har ännu det rysliga oskicket att svära vid de hedniska gudarne, och likväl är du katekumen.

-- O, förlåt mig, Eusebia! Jag skall, vid martyrernas benrangel, vid helgonens relikskrin, hädanefter vakta min tunga för denna synd. Ack, när få vi återvända till vårt Korintos, goda Eusebia? Detta Aten, i vilket kejsarens vilja kvarhåller mig, denna stad, som skenbart är så lugn, så stilla, så avlägsen från händelserna, -- ah, du anar icke vad som jäser i hans barm. Min själ är i oupphörlig spänning.

-- Stackars Annæus! ... Han är dock ännu vacker, den arme i mörkret vandrande ynglingen.

Dessa sista ord, som Eusebia endast tänkte, icke uttalade, gällde icke prokonsuln, utan Karmides, som just nu steg till häst.

-- Jag vet, fortfor hon, vad du menar. Vi veta det alla rättrogna, och Petros tvekar ej att uttala det på predikstolen. Det är Krysanteus, den hedniske arkonten, som är den ena roten till det onda. Att du icke fängslar Krysanteus, som dock är den rebelliske Julianus' förklarade anhängare. Vi alla i församlingen undra däröver.

-- Ah, min vackra maka, inföll Annæus Domitius leende och hotade i sin ordning med fingret. Nu bryter du vår överenskommelse. Inga statssaker oss emellan! Du minnes det?

-- Den andra roten till det onda, fortfor Eusebia med harm, äro homousianerna, dessa förskräckliga kättare, som påstå, att Sonen är av samma eviga gudomsväsende med Fadern. Är det icke en blindhet utan like?

-- Ah, en obegriplig blindhet ... och ett lättsinne sedan! instämde prokonsuln. O, Eusebia, vad du i dag är förtjusande!

Prokonsuln fattade och kysste hennes hand.

-- Annæus, fortfor Eusebia, är det sant, att kätteriets huvud, Atanasios, varit sedd i dessa nejder?

-- Vad vet jag mer än ryktet? Vad kan jag göra mer än skicka befallning till alla ämbetsmän i Akaja att efterspana och gripa honom? O, dessa statssaker, de utmärgla mig ... småningom.

-- Arme, arme Annæus! ... Men säg dock, viskade Eusebia och lutade sitt huvud närmare hans, har du i natt emottagit något budskap från Konstantinopel?

-- Eusebia, ja! svarade prokonsuln i samma ton och lade pekfingret på sin mun.

Eusebia visste det förut, ty budbäraren hade sökt prokonsuln i dennes hem, innan han genom en förtrogen kammarslav visades till det hus, där prokonsuln superade med Karmides, Olympiodoros och hetärerna. Men vad Eusebia icke visste och nödvändigt ville känna, var brevets innehåll.

-- Nåväl? frågade hon i yttersta spänning.

-- Julianus ... Men tyst för himlens skull, Eusebia!

-- Nå, skynda dig! Hur är det med den gudlöse troninkräktaren?

-- Uppror inom hans trupper! Två galliska legioner hava gått över till kristendomen och Konstantius' fana. Men jag besvär dig, Eusebia, göm denna hemlighet i djupet av din själ!

Den sköna botgörerskan sammanknäppte händerna och höjde en tacksam blick till himmelen.

Då prokonsuln gav sin maka förtroende av denna underrättelse, visste han, att den inom några timmar skulle vara biktad för biskop Petros. Meddelandet var också avpassat därefter.

-- Och nu, min Annæus, förmodar jag, att du är på väg till kyrkan, för att lova Herran och bedja om fortsatt framgång för kejsarens vapen?

-- Eusebia, jag känner detta både som plikt och längtan. Men statsgöromålen, ve mig, statsgöromålen!

Prokonsuln såg sig om och gav ett tecken åt en man, som stannat i hans grannskap.

-- Stackars Annæus! Jag vill icke uppehålla dig.

-- Sköna! Din åsyn är min lycka, men det är sant, att jag för tillfället har bråttom ... och även du bör skynda, ty där ser jag redan biskopen och klerkerna.

Eusebia blickade ut genom palankinen. Hon sökte någon i skaran av de präster, som i högtidligt tåg följde biskopen till kyrkan. Förmodligen fann hon även den hon sökte, ty blixten i hennes mörka öga upplöste sig plötsligt i trånfullt skimmer, hennes barm hävdes av en suck, och drömmande sjönk hon ned på bärstolens kuddar. Ett ögonblick därefter gav hennes ringklocka tecknet till bärarne att sätta sig i gång.

Så snart prokonsuln var ensam, vinkade han mannen, som väntade i hans grannskap. Denne smög ett brev i hans hand.

-- Var? frågade prokonsuln.

-- Mitt emellan Aten och Korintos.

-- Gå!

Prokonsuln lossade med sin stylus det band, varpå sigillet var tryckt, och genomögnade hastigt överskriften.

»... till Petros, biskop i Aten, broderlig hälsning och frid av Fadern såsom ock av Sonen, av lika men ej samma väsende som Fadern!»

Därefter stack han brevet i gördeln under sin mantel, ordnade denna och ämnade gå, då biskop Petros, som red på en mula i spetsen för sina präster, nickade och höjde korset, som han bar i handen, till tecken att han önskade tala med prokonsuln. En annan vink till klerkerna befallde dessa draga sig tillbaka. Prokonsuln ilade med spänstiga steg och de bägge rökelsebrännarne i fjäten att möta prelaten på halva vägen.

Petros, den homoiusianske biskopen, var ännu i sina kraftigaste år, en bredskuldrad, mager och muskulös man med högburet huvud, som i varje drag bar viljestyrka präglad. Stridshästen hade bättre än mulan anstått en sådan gestalt. Petros' panna var låg och rak, blicken skarp och letande, ögonbrynen långa och starkt välvda, näsan krökt och väl danad, munnen stor, men skönt bildad.

Vilken motsats mellan denne man, ur folkets lägsta klass uppstigen till sin värdighet, och den patriciske Annæus Domitius! Prokonsuln över Akaja syntes liten och löjlig, där han i sin pråliga statsdräkt, med kal hjässa, pussig hy, dubbelhaka, istermage och kvinnligt fylliga vador stod framför Petros, biskop av Aten. Men förhållandet jämnades, när man iakttog romarens lugna världsmannahållning, hans spelande självmedvetna blick, det fina leendet på hans läppar.

-- Lysande och ädle herre, sade Petros i en ton, vars överlägsenhet motvägde ordalagens ödmjukhet, får jag den äran att i morgon se dig under mitt tak, eller tillåter du din ringe tjänare att vid samma tid besöka dig? Tiderna äro onda. Julianus' ursinniga företag har till fruktansvärd höjd stegrat modet hos kättarne likasom hos hedningarne. Här finnes mycket, som uppmanar oss till gemensamma överläggningar.

Prokonsuln medgav detta under en betänklig skakning på huvudet och skyndade försäkra, att han skulle infinna sig varthelst biskopens gunst och hans egen plikt kallade honom. Efter utbytta hälsningar satte Petros åter sin mula i gång, följd av klerkerna. Prokonsuln vandrade i motsatt riktning över torget.

Epikuréerna, som vi nyss lämnat, hälsades på sin färd genom den långa gatan Kerameikos med bifallsrop av bekanta och obekanta bland de skaror, som vimlade i samtalssalarne och portikerna. Men många voro även de, som korsade sig och valde en annan gata, när de varseblevo det lättfärdiga tåget.

-- Idel äkta atenare! Det gör mitt hjärta gott att se dem, sade en gammal utsvulten atlet.

-- Jag känner dem! Hellener av gamla stammen, som älska konsten och fädernas tro! ropade en bildhuggare i luggsliten mantel och klappade händerna.

-- Den där på grå skymmeln, han, som skrattar så gott och skämtar med hetären, gissa vem han är! sade en bokhandlare, i det han vände sig till en romersk yngling, som tillfälligtvis var hans granne. Jo, ingen mindre än Olympiodoros, den odödlige skalden. Det var jag, som förlade hans första epigram. De hade dålig avsättning, ty världen är i sin nedgång och litteraturen föraktas. Men jag beklagar mig ej, nej visst icke. Ännu finna muserna höga gynnare ... Och som jag tillfälligtvis har med mig ett alldeles nytt exemplar av de beundrade epigrammen (bokhandlaren drog fram en liten rulle under sin mantel), så avstår jag det med nöje åt en ädel främling ...

Romaren sade intet, men vinkade åt en slav, som mottog och betalte rullen, varefter han avlägsnade sig ur den närgångne pratmakarens grannskap.

-- De präktiga gossarna! utbrast en blomsterflicka till en annan, i det hon lyfte på slöjan och blickade efter ryttarne, såg du Karmides, min vän? Såg du honom?

-- Demofilos, sade en borgare till en annan, ser du molnet över Teseustemplet?

-- Jag ser intet moln, min vän. Himmelen är ju alldeles klar.

-- Så hör då!

Med en böjning av huvudet fäste borgaren sin väns uppmärksamhet på två personer i deras närhet. Den ene var en gubbe, som med en korg på ena armen hade satt sig att vila på trappan till portiken, den andre en kristiansk presbyter. Den senare tilltalade den förre med följande ord:

-- Du är Batyllos, olivhandlaren?

-- Ja.

-- Du gäller för en from man, men i kyrkan såg jag dig likväl aldrig. Varav kommer detta?

-- Jag är en rättrogen. Guds hus vanhelgas sedan länge av dem, som halta mellan ordets sanning och Arios' lögn.

-- Du är då en av dem, som splittra den enda kyrkan och sönderdela Herrans lemmar. Förutsen I icke vedergällningens dag?

-- Martyrernas dag, segerns dag! svarade gubben så högljutt, att han ådrog sig alla omkringståendes uppmärksamhet. Homoiusianen avlägsnade sig.

-- Demofilos, ser du molnet nu?

-- Ja. Det är kvalmigt i luften. Det liknar sig till åska.

-- O, hon är välkommen, om hon blott rensar luften.

-- Min Klinias, viskade Demofilos, ryktet går, att Julianus ...

-- Tyst, människa! avbröt honom Klinias i samma ton och såg sig omkring med en ängslig blick. Nämn ej hans namn, om huvudet är dig kärt. Kejsaren underhåller hundra tusen spejare. Murarna hava öron, vassen skvallra, likasom på Midas' tid, själva månen låter nedbesvärja sig för att yppa vad han läser genom dina ögon. Tala icke, hoppas icke, tänk icke, så framt du ännu älskar det rosiga ljuset!


[1] Sapfo.

[2] Kristna kyrkan är vid tidpunkten för denna berättelse delad i tvenne huvudsakliga partier, som bekämpa varandra: homousianernas och homoiusianernas. Det är icke romanförfattarens skuld, att dessa flockar för ögat endast skiljas genom ett litet i, men det är under sådana förhållanden en ursäktlig pedantism, om han ber läsaren lägga vikt på denna annars lätt förbigångna skiljaktighet, så att de icke, till harm för dem bägge, förblandas med varandra. Jag kunde visserligen kallat de förre de rättrogne, ett namn, varpå de ha segrarens anspråk, och då nämnt de senare halv-arianer. Men segerns altare är till all lycka nedbrutet, och det är ingens skyldighet att offra på dess spillror.


The above contents can be inspected in scanned images: V:23, V:24, V:25, V:26, V:27, V:28, V:29, V:30, V:31, V:32, V:33, V:34, V:35, V:36, V:37, V:38

Project Runeberg, Fri Jan 16 13:41:14 2015 (www-data) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/atenaren/02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free