- Project Runeberg -  Den siste atenaren /
3. Delfi. Orakelspörjarne

(1914) [MARC] [MARC] Author: Viktor Rydberg With: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   


TREDJE KAPITLET.
Delfi. Orakelspörjarne.

Apollons ryktbara orakeltempel var beläget i en dal, på tre sidor omsluten av berget Parnassos. Nejden är vild och skräckinjagande -- och måste varit det än mer för en pilgrim, som beträdde henne första gången, bävande i känslan av att nalkas en hemlighetsfull, gudomlig eller demonisk makt och oviss, hur ångan ur den pytiska hålan skulle gestalta hans framtid. Till en sådan främling var själva naturen ett varnande rop att icke lättsinnigt söka utleta de öden, som bidade närmare hans grav. Öppen mot söder smalnar dalen, varda klipporna högre och brantare, deras former mer vidunderliga, ju mer man närmar sig den punkt, där dalväggarna i spetsig vinkel sammanstöta. Här, i skuggan av cypresser, springer Kastalia i tre källådror ur klippan.

Denna mångbesjungna källa fostrar en bäck, som efter enslig vandring genom dalen förenar sitt öde med ån Pleistos och samfällt med henne finner sin grav i Korintiska viken. Längs denna bäck gick vägen till orakeltemplet.

En höstafton, året 361 efter vår tidräkning, vandrade på tempelvägen en äldre man och en ung flicka, som vid sidan av varandra styrde kosan inåt dalen. Båda voro vitklädda, och man kunde ansett dem för pilgrimer, om ej oraklet mer än trettio år förut hade tystnat vid ett maktspråk av den förste kristne kejsaren och vallfärderna till Delfi sedan dess upphört. Främlingar voro de ändå i denna nejd, att döma av blickar och åtbörder, som röjde, att föremålen de här mötte voro för dem nya eller åtminstone icke alldagliga. Flickan betraktade med häpnad de mörka klipporna, som å ömse sidor upptornade sig emot himmelen, och ryste måhända för den djupa tystnaden, som snarare höjdes än stördes av bäckens sorl och cikadans klagande sång. De övriga sinnena voro dömda till vila, medan ögat mättade själen med bilder av en skräckfull natur.

Vägen, som fordom vimlat av sändebud från städer och konungar, av offertåg och pilgrimer, huru ödslig nu! Gräs och mossa täckte honom; myrten spirade i rämnor emellan hans stenar. Han skyddes även av dalens invånare; de valde hellre en annan, närmare staden Delfi, emedan nejden vid denna tid oroades av rövare, som hade tillhåll i Parnassens otillgängliga klyftor. Detta visste de båda främlingarne, men de voro upptagna med tankar, som utträngde farhågan för deras säkerhet.

Det fanns emellan mannen och hans ledsagarinna, trots skillnaden i år, en påfallande yttre likhet. För bägge var den grekiska profilen gemensam, och hos bägge mildrades han, ehuru i olika mån, av samma individuella avvikelser. Det var svårt att av mannens utseende bestämma hans ålder. Hans lemmar tecknades ännu av en härlig mannakraft, men kindernas linjer voro fördjupade av åren och -- vad som tydligast röjde den överskridna medelåldern, men tillika gav ett märkvärdigt uttryck åt hans anlete -- valken under ögonbrynens yttre bågdel framträdde ovanligt bred och lade ett drag av kraft emellan pannans allvar och det nästan svärmiska i blicken. Man återfinner detta drag i antika bilder av Nestor och Ajax. Hans hår var något glesnat över pannan; hans skägg (vid denna tid en sällsynt prydnad), mörkbrunt och krusigt som håret, omgav läppar och kinder. Hans gestalt var hög och full av värdighet. Flickans ansikte var regelbundnare än hans, regelbundet ända till typisk stränghet, och denna ökades av den klara, genomskinliga, men friska blekheten i hennes hy. Hon liknade en marmorbild; men marmorn värmdes av de stora mörkblå ögonens milda ljus och livades av munnens ljuvt böjda linjer, som för en Lavater skulle gällt som osvikligt tecken för hjärtats godhet.

-- Hermione, sade mannen till flickan vid sin sida, bergstoppen, som höjer sig därborta, iklädd avståndets blå mantel, är Lykoreia. På henne och hennes syskonhöjder lustvandrade, innan tvivlet förjagade dem, Apollon och sånggudinnorna. Silverskyarna, som kransa henne, voro då farkoster från Lycksalighetens öar, landsättande sälla andar, som kommo att i de olympiskes sånger höra och i deras danser symboliskt skåda världsalltets mysterier. Dessa sånger, så berättar sagan, förnummos under stilla aftnar, lika denna, ner i dalen, och på deras toner sänkte sig sinnesfrid i de lyssnandes hjärtan ...

Och nu, sade mannen för sig själv, kringdriva på samma höjder olyckliga människobarn, blodsmän och kristianska svärmare, utstötta ur ett religionssamfund, som är dem värdigt. Rövare på Parnassen! Sådana lära funnits där före dessa, men de plundrade endast skalderna.

Ett leende spelade vid denna tanke på mannens läppar.

-- Fader, sade flickan, dessa klippor skulle förskräcka mig, om jag vandrade ensam. De äro så höga och gruvligt söndersplittrade. Men ögat uppfriskas av Lykoreia, ty på henne gjuter solen sitt sken, och himmelen är klar och ren kring hennes hjässa.

-- Så är det. När vår omgivning är mörk och dyster, söker ögat gärna ett ljusare fjärran ... Hermione, fortfor han och pekade till vänster, där nere vilar den urgamla staden Delfi, av Homeros besjungen under namnet Pyto. Nu äro dess tusental av stoder sönderslagna, dess skatter rövade, dess glans försvunnen. Teatern, stadiet, lärosalarne, gymnasierna stå tomma. Kristianerna, Hermione, hata konstens höga lek likasom forskningens djupa allvar. De tala om fattigdom och skövla våra tempel, om ödmjukhet och trampa våra nackar. Fordom genljödo dess gator av päaner, vimlade de av högtidsklädda främlingar och vitmantlade offerpräster. Nu vandrar ett tungsint folk över dess torg. Det fält, du ser därborta, med tvinande grönska, tecken av sparsam odling, till vars fullföljande saknas armar och håg, detta fält är det Krisseiska, dit fordom hellenernas skaror drogo att vittna snillets, styrkans och skönhetens segrar.

Hammarslag ljödo från staden. Man bröt sten ur en pelarhall till en under byggnad varande kristiansk kyrka. Det var den knidiska pelarhallen, på vars väggar Polygnotos, penselns Homeros, hade målat det vapentagna Troja, grekernas avfärd och Odysseus' besök i underjorden. Förstörelsen kunde ses från den punkt, på vilken de båda främlingarne befunno sig. De sågo det: flickan höljde sitt ansikte i slöjan; mannen fattade hennes hand och påskyndade sin gång.

Så inträdde de i en lund av åldriga lagrar, som skilde staden från orakeltemplet. Lunden fyllde det innersta av dalen emellan Parnassens branter och ökade med sin mörka grönska skymningen. Han var helgad Apollon, och kransarna till Hellas' skalder och de pytiska segervinnarne hade lämnats av honom. Hans åldriga stammar lutade över bäcken, samlade sig till viskande flockar, flätade sina kronor till dunkla valv, i vilkas skuggor man anade höga minnen. Och konsten hade kommit aningen till mötes. Där en stråle av dagen nedsköt under träden, där lyste han stundom på marmorpannan av en Homeros, som gripen av ingivelsen slog upp de tomma ögonen mot höjden, eller på en grupp dryader, samlade kring en cittraspelande Orfeus. Nu skyddes lunden av mången som en hednisk demons tillhåll, och de friska blad, han årligen sköt, funno ingen panna att smycka, ty palestran saknade sina oljade kämpar, och där ingivelsen ännu vidgade en skaldebarm, ljödo hymner till Honom, »den okände Guden», om vilken Paulus en gång talat till folket i Aten.

Där var så tyst nu i lunden, medan Hermione och hennes fader vandrade igenom honom. Där var tyst, sedan de övergivit honom -- tyst genom århundraden, medan Delfi sakta häntvinade och byn Kastris lerhyddor sökte stöd emot dess fallna pelare.

Men en dag, tolv hundra år oss närmare än tidpunkten för denna berättelse, sågo Kastris kvinnor, medan de sköljde kläder i källan Kastalia, några främlingar i den glesnade lunden. Vad sökte de i denna glömda vrå emellan bergen? De sade på ett för kvinnorna obegripligt språk, att Kastalia var vanhelgad, och bröto från ett gammalt lagerträd några kvistar, kysste dem och vandrade bort. De främmande männen voro från Rom. Romerska folket hade beslutit, att en skald vid namn Tasso skulle lagerkrönas på Kapitolium, och fastän lager växte i deras egna lundar, föredrogo de att hämta den från Parnassos. Var då den brutna kedjan mellan förr och nu återknuten? Ja, en stor förändring hade inträtt, ehuru det goda, halvvilda folket i Kastri anade intet därav. Hellas var återuppståndet i frihetsanden, konsten och vetenskapen. Vetenskapen och konsten äro av naturen hellener och oomvändeliga hedningar. De vörda Golgatas oliv, men Parnassens lager är symbolen för deras strider och segrar.

De vitklädda vandrarne -- fadern och hans dotter -- stego på en förfallen stentrappa uppför en klippa vid foten av den ena dalväggen och sågo nu orakeltemplet vilande under de mörka fjällbranterna. En ålderstigen Apollonpräst, den ende övervordne av hundra, bevakade dess bleknade prakt. Han träffades, vilande under en cypress och stirrande på det hemlighetsfulla E, som någon av forntidens män hade tecknat över ingången till templet. Det händöende livets aftonrodnad genomskimrade hans infallna kinder, och skägget föll i vita böljor över hans bröst. Pilgrimerna, ty sådana voro de likväl, hälsade honom med vördnad.

-- Jag heter Krysanteus, sade främlingen, och är en man från Aten. Denna flicka är min dotter Hermione och sedan sexton år tillbaka mitt enda barn.

-- Jag hälsar er välkomna, sade Apollonprästen Herakleon. Är edert ärende att se helgedomen?

-- Nej, svarade Krysanteus, vårt ärende är ett annat än skådelystnadens, som endast skulle mätta oss med grämelse. Vi hava kommit för att rådfråga oraklet.

Den gamle prästens ansikte uttryckte förvåning. -- Vet du icke, sade han, att pytians röst är förstummad och de profetiska ångornas källa sinad? Den sista prästinnan är längesedan död.

-- Tyvärr, jag vet det alltför väl, svarade Krysanteus. Men fast pytian är död, lever den siande guden evigt.

-- Apollon är död! genmälde Herakleon och fäste på Krysanteus en blick, vars mystiska uttryck höjde det oväntade och besynnerliga i dessa med övertygelsens fulla ton uttalade ord. Gubbens ögon uppenbarade en själ, som helst dväljes i sig själv, men när hon från självbetraktelsen drages till de yttre tingen, snarare fattar dem i en enda bild än fäster sig vid de särskilda företeelserna. En sådan blick är egen för teosofer och mystici; han har något hemskt och andligt för världens barn: han siar om döden och nödgar till tro på oförgängligheten. Han uppenbarar tillika ett något, som ligger utanför förståndets krets, på gränsen till vanvettet. Måhända var det just detta, som Krysanteus fann i gubbens ögon -- varur han förklarade det svar, som denne givit. Arkonten av Aten kände en rysning genomila sig. Han teg ett ögonblick och sade därefter i en mild, av medlidande genomträngd ton:

-- Jag lämnar din tro på sina grunder. Men månne ej vi alla, som Sokrates, bära ett orakel i vår egen barm?

-- Om så är, vi kom du hit att rådfråga det förstummade?

-- Den som vill drömma söker ju tystnaden, ensamheten och mörkret, icke bullret, människovimlet och dagsljuset. Så även den, som vill tala med Gud i bönen och förnimma hans svar i ingivelsen. Honom är icke tystnaden för det yttre örat nog, icke mörkret för det yttre ögat. Varje jordiskt ljud måste hava förtonat i känslan, och varje jordisk bild utplånats i fantasien, ty känslan är ju såsom själens öra, och fantasien som hennes öga, varmed hon förnimmer det gudomliga. Men var finner jag en ort, vilken som denna fattar känslan med majestätet av tusenårig helgd och griper fantasien med sin enslighet och den höga symboliken i sin natur? Se därför, Herakleon, kommo vi hit, jag och min dotter.

-- Nåväl, vari kan jag nu gå din önskan till mötes?

-- Min dotter är en from ungmö. Låt henne undergå reningar, som kroppsligt stödja själens ansträngning att frigöra sig från jordiska tankar och varda emottaglig för himmelska! Och sedan detta skett, led Hermione till den heliga trefoten och låt henne en natt förbliva i templet!

Hermione, som uppmärksamt lyssnat till Apollonprästens och hennes faders samtal, sade nu: -- Vördnadsvärde man, uppfyll min faders önskan!

Apollonprästen besinnade sig ett ögonblick och svarade:

-- Om det är ditt uppsåt, atenare, att din dotter själv skall vara på en gång den frågande, den ingivelsen emottagande och den ingivelsens mening uppfattande, så är mitt ämbete här överflödigt, och jag bryter ej mot kejsarens påbud, om jag för er, likasom för varje skådelysten besökare, öppnar tempeldörren. Du själv, Krysanteus, må leda din dotter till trefoten. För det orakel, som du vill tillfråga, är det likgiltigt vem som förrättar en sådan handling. Och vad reningarna vidkommer, må din dotter, om hon vill följa de föreskrivna bruken, bada i källan Kassotis, tillbringa en dag med fasta och betraktelser och, när hon kommit till trefoten, dricka en skål av Kastlias vatten. Min tjänarinna skall undervisa och hjälpa henne i dessa förberedelser. Men under tiden skolen I vara mina gäster. Jag har ej under långa månader skådat ett främmande ansikte: jag lever här som i en värld för mig och bidar döden i skuggan av mitt tempel. Men dess kärare är mig åsynen av en man, som du, och en ungmö, sådan som din dotter. Följen mig! Jag vill hälsa er välkomna över min tröskel.

Den gamle Herakleon räckte Hermione handen och förde sina gäster till ett rum i en byggnad nära templet. Hans ålderstigna tjänarinna, den enda människa, som delade hans enslighet, bäddade vilosoffor åt Krysanteus och Hermione, tvättade deras fötter och dukade dem ett bord med bröd, mjölk, frukt och druvor. Hon glömde ej heller att av friska blommor fläta kransar, varmed gästerna till den enkla måltiden skulle smycka sig.

Det började redan skymma i kammaren, vars enda fönster vette åt den närstående klippväggen. Samtalet kom under måltiden att falla på det rövarband, som oroade trakten. Den gamle prästen visste icke mer därom, än att dessa rövare voro kristianer av någon viss, utav de övriga kristianerna hatad sekt, att de icke voro infödingar, utan ditkommit, man visste icke huru eller varifrån, samt att de en dag under den sistförflutna våren hade till betydligt antal infunnit sig här och avfordrat honom tempelnycklarna, men lika litet tillfogat honom och hans tjänarinna något ont som skadat något i templet, vilket för övrigt icke ägde någonting mer, som kunde tillfredsställa rovgirigheten. Kejsar Konstantinus hade i detta fall längesedan förekommit dem, i det han låtit bortföra de sista dyrbarheter den fordom omätligt rika helgedomen ägde. Gubben vidrörde denna sista omständighet i en ton, som ej förrådde någon bitterhet. Ålderdomen hade kanske iskylt hans hjärta. Men den atenske mannens ansikte mörknade, och han lyssnade knappt till den gamla tjänarinnan, som nu tog till ordet och förtalde, att rövarbandet hade flera gånger gjort nattliga infall i den närlägna staden Delfi, plundrat mycket och ihjälslagit många människor. Men nu hade från Korintos anlänt en trupp soldater till Delfis hägn. Detta visste tjänarinnan att berätta, ty hon plägade besöka staden i hushållsärenden, men hennes herre gjorde det aldrig.

Sedan måltiden var intagen, lämnade man kammaren, för att i det fria njuta kvällens bleknande skönhet. Herakleon förde sina gäster till en grotta, som fanns ett stycke från templet. Bäcken sorlade i hennes grannskap. Hon var öppen mot väster, och aftonsolen, som lyste genom ett trångt pass där mitt emot, göt sitt rosenskimmer i hennes skymning. Cypresser, myrten och rosenhäckar växte runt omkring, murgrön och kaprifolium slingrade sig kring hennes väggar. Här på en mossbänk vid grottans ingång satte sig Apollonprästen, arkonten av Aten och hans dotter.

Hermione sade: -- Minns du, Herakleon, om oraklet, när det ännu talade, någonsin yttrade sig om honom, av vilken kristianerna tagit sitt namn?

Den gamles ansikte ljusnade, liksom om denna fråga varit honom kär att besvara. Han genmälde: -- Hören följande orakelspråk, givna en man, som för mer än hundra år sedan anlände hit och frågade oraklet just om Jesus:

Känt av de vise är, att ur kroppens förgängliga boja
svingar sig oförgänglig den mänsklige anden, men ingens
själ i olympisk flykt sig lyft på vitare vingar.

Då spörjaren undrade, att en så ädel man måste lida missdådarens död, svarades genom pytian:

Icke av kroppsligt ve befläckas odödlige anden:
lida är allas del, att himmelen vinna den frommes.

-- Jag känner dessa orakelspråk, sade Krysanteus, Porfyrios anför dem i sin bok emot kristianerna.

-- Är detta allt vad oraklet yttrat om den galileiske vishetsläraren? frågade Hermione.

-- Nej, vi hava även en utsaga från en mycket senare tid:

Stunget av mask, av sol förtorkat eller i frostnatt
gulnat eller alltren i knoppen danat till vanväxt
ser jag på världens träd vart blad; men ett är fullkomligt.

-- Apollon, fortfor Herakleon, var skön till dragen, men såsom siare kallades han likväl den snedmunte, emedan han hade sina skäl att än med allmänna, än med tvetydiga ordalag tillbakavisa den närgångna nyfikenheten. Så mycket är dock klart, att oraklet ingalunda hyst agg till Jesus. Ingen, icke ens Sokrates, har av Apollon varit så prisad, som den vise från Judalandet.

-- Han var, sade Krysanteus, en religiös ande, genomvärmd av det gudomliga, en praktisk vishetslärare och en stor teurg. Porfyrios berättar om sin mästare Plotinos, att denne har fyra gånger, i hänförelsens tillstånd, skådat ur-enheten, den ende och sanne Guden. Detta skedde på hans ålderdom emot slutet av en levnad, vars hela traktan var själens rening och idéernas värld. Jag föreställer mig, att vad Plotinos uppnådde genom att sänka sin ande i det begrepps- och formlösas hav, -- det ägde Josefs son mer av naturen, och såsom något stadigvarande, så att han kunde vandra bland människorna och verka i det yttre, utan att hans skådning i det gudomliga vart grumlad. Vad han ägde i högsta mån, det äga vi alla, åtminstone till möjligheten, i en lägre. Lotosblomman synes gunga fritt på vågen, men hennes stängel ringlar genom djupet och är rotfast i dess botten. Så svävar människoanden med begränsad frihet på världsflodens yta, och hans förnuft är som blomsterkalken, vilken öppnar sig för solen och vänder sig efter henne, men han är med tvenne rötter, känslan och fantasien, rotfast i världsanden -- Apollon, eller vad man vill kalla honom. Genom dem intränger Gud oss; genom dem, som genom ett språkrör, talar han i våra själar och låter sig förnimma i många former: som samvetets röst, som konstnärens ingivelse, som aning och profetia. Att grunden till dessa förnimmelser ej är i den enskilda människan själv, utan är en allmän och gemensam, nämligen Gud i sin uppenbarelse som världsande, det skönjes därav att grunddragen i samvetets lag äro hos alla folk och människor desamma, och att konstens verk, ehuru i olika fullkomlighet och från olika sidor, spegla samma idé.

Då Krysanteus tystnade, och den gamle Herakleon, som småleende lyssnat, ej syntes benägen att genmäla något, tog Hermione blygsamt ordet och sade:

-- Det röjer sig ock av den himmelska värme, som sprider sig i själen, när hon fattas av något skönt, sant och gott. Men olikheterna kunna förklaras av människornas olika själsanlag. Två blommor, som växa bredvid varandra i samma jordmån och ur honom hämta samma näring, omarbeta henne till enlighet med deras egna, sinsemellan olika naturer och avyttra henne såsom ljuva, men sinsemellan skiljaktiga vällukter. Är det ej så, min fader?

Krysanteus log bifallande, lade sin arm kring dotterns hals och kysste hennes panna.

Då solen gått ned, återvände Herakleon med gästerna till sin boning. Här lämnade dem Hermione och följde den gamla tjänarinnan, ty flickan skulle samma kväll bada i Kassotis och göra andra förberedelser till den förestående natten, som borde tillbringas under betraktelser och böner. Den följande dagen skulle vidare ägnas åt fortsatt badande, fasta och ensliga betraktelser, till dess skymningen inbrutit. Då skulle Hermione ledas av sin fader till pytians över de profetiska ångornas håla stående trefot och förbliva under natten ensam i templet, avvaktande uppenbarelse.

När männen voro ensamma med varandra i den lilla kammaren, vilande på sina soffor, med den tända lampan emellan sig, äskade Krysanteus en förklaring av de besynnerliga ord hans värd yttrat om Apollons död.

Herakleon var villig att giva förklaringen, och det visade sig nu, att den gamle, driven av sin andes krav, hade uppgjort ett eget teosofiskt system, i vilket han fann den tröst han behövde för den läras undergång, som han från sin barndom hade tjänat och med religiös värme omfattat. Han älskade sina minnen, vördade den fallna storheten, i vars tjänst han verkat, och kunde likväl, emedan denna lära försonade honom med ödet, dö nöjd och lugn, den siste Apollonprästen med blicken på sitt övergivna tempel.

Herakleon sade:

-- I andevärlden, av vilken den synliga, såsom Platon säger, är en skugga, har redan längesedan, nämligen vid tidpunkten för Jesu leverne, en stor förändring timat. Om denna förändring veta vi dock endast föga, ty när det skuggande föremålet lider en omväxling, då skiftar väl även skuggan, men hon återgiver dock endast, och även detta ofullkomligt, föremålets utlinjer. Det, varpå jag syftar, skall varda dig klarare av vad jag nu vill berätta. Jag har uppspårat och antecknat många hemlighetsfulla tilldragelser, som bära vittnesbörd om den i andevärlden timade förändringen, men skall bland dem endast anföra följande: [1]

Epiterses, fader till retorn Emilianus, reste en gång till Italien på ett skepp, som hade många resande och mycket handelsgods ombord. Då skeppet hunnit utanför Ekinadiska öarna, uppstod vindstilla. Det var kväll, men de fleste av skeppsbesättningen och de resande voro ännu vakna, då plötsligen alla förnummo en röst, kommande, såsom det tycktes, från Paxäöarna och ropande styrmannens namn. (Han var en egyptier och hette Tasus.) En allmän undran uppstod, och Tasus själv greps av skräck. Först sedan rösten tre gånger låtit höra sig, förmådde han svara, varefter den ropande med än högre röst lät förnimma följande befallning: När du hunnit till orten Palodes, så tillkännagiv, att den store Pan är död! Allas undran ökades och man överlade, vad som vore att göra. Tasus själv beslöt att i händelse av god vind utan vidare åtgöranden segla förbi Palodes, men inträffade vindstilla i dess grannskap, skulle han ropa ut vad han hört. När skeppet nu anlänt utanför Palodes, var det åter vindstilla och havet lugnt, varför Tasus, i enlighet med sin föresats, ropade, från aktern av sitt fartyg och vänd mot land, de ord han hört: Den store Pan är död! Knappt voro dessa ord uttalade, förrän luften fylldes av ett med undran blandat suckande.

I Rom vart denna händelse snart känd genom de många, som varit vittne till henne, och kejsar Tiberius lät kalla Tasus till sig och anställde en närmare undersökning av händelsens förlopp, möjliga grunder och betydelse.

En liknande tilldragelse, fortfor Herakleon, upplevde grammatikern Demetrios på sin upptäcktsresa kring de britanniska öarna. Med detta ställer jag i förbindelse det rykte, som vid Jesu tid gick kring världen och gjorde mycket uppseende i Rom, att nämligen fågeln Fenix ånyo visat sig i Egypten[2]; likaledes den omständighet, att från samma tid har den eviga lampan i den egyptiske Ammons tempel krävt för sitt årliga underhåll ett mindre mått av olja än fordom[3]. Ty små ting, Krysanteus, kunna vara tecken av en mycket stor förändring. Men vittnesbörd, än klarare än dessa, finnas ju även. Sådana ser jag däri, att den profetiska kraften mer och mer försvann från detta orakel, långt innan kristianerna vordo en mäktig sekt, och att alla de otaliga andra oraklen efter hand förstummades av sig själva; vidare däri, att tron på gudarne slocknat i allt flera hjärtan, att skalder och konstnärer icke undfå den ingivelse som fordom, och att rysliga olyckor, följande varandra tätt i spåren, gå över världen, minskande människosläktet. Hela vårt Hellas kan nu, såsom jag finner det skrivet, icke uppställa så många tungt väpnade krigare, som fordom det lilla Megara skickade emot perserna. Märker du ej, att något saknas, som fordom varit, att någon hand, som fordom var öppen, nu knutit sig över världen? Kan du säga, vilka de murar voro, som fordom höllo den okända österns skaror inom sina landamären, och varför dessa murar på en gång fallit? Varifrån den trånad, som fattat öknens söner och driver dem, våg på våg, att krossas mot våra legioners järn? Skola de icke slutligen bryta hindret och översvämma oss? Kan du säga, varför våra skogar och källor icke susa som fordom, varför naturens symboler plötsligt stelnat till andelösa tecken, i vilka inga gudakrafter uppenbara sig? Det obeskrivliga och ofattliga, som fordom andades genom tingen, detta något, som vi kallade den store Pan, vilket likasom med flöjters ljud livade naturens enslighet, detta är borta. Det uppsteg som en dimma ur jorden, lyfte sig allt högre och försvann i rymden. Jag har spårat dess väg. När det övergav Gäa, vart rösten ur den pytiska hålan och Trofonios' grotta allt svagare, ty den obeskrivliga kraften hade lämnat jordens djup och likasom svävade nu över jordytan, inträngande i människoandarne. Därav förklarar jag den företeelse, att världen på en gång uppfylldes av spåmän, sibyllor, magi, teurger, goeter och undergörare, bland vilka Apollonios av Tyana var den störste. De voro förut så gott som okända, men alltid enstaka; nu översvämmade de landen. Från Ktesifon till Herakles' stoder vittnade folken deras undergärningar, tills slutligen även hos människorna den obeskrivliga kraften var försvunnen. Dessa äro de tecken, jag iakttagit hos skuggan, och av vilka jag sluter till en stor förändring hos det skuggande. Men varuti består nu denna förändring och varifrån har hon uppkommit? Denna fråga har sysselsatt min själ under de långa år jag tillbragt här i ensamheten. Och när jag hade forskat i tio år, i tjugu år och försökt många olika vägar för att intränga i denna hemlighet, så måste jag dock slutligen stanna vid den förmodan, som i första ögonblicket av mitt tänkande i detta ämne trängde sig på mig, men vilken jag då förkastade såsom låg och ofilosofisk. De naturlagar (så är min tanke), vilka råda i människovärlden, äro skuggor av andevärldens och finna i dem sin motsvarighet. Den lag, som bjuder, att människan skall födas, åldras och dö, är en skugga av den lag, som de olympiske voro underkastade. De hava, dock i högre mening än de mänsklige, blivit födda -- det säger själva myten -- de hava åldrats, och de äro döda. Den store Pan är död, Apollon är död, de väsen, som våra fäder dyrkade, äro döda. Häpna ej, Krysanteus, över mina ord! De innehålla intet hädiskt. Dessa väsen, goda och dyrkansvärda, som uppfyllde världen med skönhet och glädje, som älskade de dygdige, värnade samhällena och straffade brottslingar, voro dödliga som människan, deras skyddsling, och odödliga som hon. O, låg jag ej redan som yngling framför min Apollons bild och skådade hela timmar i hans anlete, hänförd av hans lugna, övermänskliga skönhet! Och likväl strömmade mina tårar, ty ju längre jag betraktade honom, dess mer smältande genomskimrades hans skönhet av ett vemod, olympiskt och övermänskligt som hon, och jag undrade, om konstnärn medvetet hade inlagt detta drag i sitt verk, eller om det nödvändigt, utan konstnärens uppsåt, åtföljer den högsta, i former framställbara skönhet.

Jag vet nu det dragets betydelse: det var medvetandet av dödligheten. De olympiske voro ett släkte högre än vårt: våra fäder kallade dem gudar, I filosofer kallen dem med ett riktigare namn makter eller demoner. Som människans första uppfostran styrdes av dem, så var deras egen uppfostran och fortsatta uppgift att ordna vårt släkte i samhällen, lära dem det rätta och väcka dem för det sköna. Från denna verksamhet äro de bortkallade; de finnas ej mer för oss, ty de hava återvänt i det sköte, som födde dem: i mångfaldens enhet, alltets källa, det varandes medelpunkt: den ende, sanne Guden. Bannlyst vare den tanke, att de gudar, i vilkas knän våra fromma fäder nedlade sina böner, som de åkallade i sin bedrövelse och lovsjöngo i sin lycka, voro tomma foster av deras föreställningar! Men att de voro dödliga, därom fanns redan i den grå forntiden en aning, varåt Hesiodos gav sinnlig form i denna utsaga av en najad:

Nio släkten av kraftige män mångpratande kråkan
ser förblomma; men tre gånger fler snabbfotade hjorten.
Tre hjortåldrar är korpens liv; korpåldrarne nio
levas av Fenix, som bränd vi tio gånger få skåda,
vi, den egisskakande Zeus' skönlockiga döttrar.

Så talade Apollonprästen, medan lampans sken flämtade på hans vissnade ansikte. Hans gäst hade lyssnat med uppmärksamhet, men ville nu ej med någon framställd anmärkning mot hans åsikt förlänga samtalet, kanske fördenskull att natten redan var långt framskriden och den gamle tarvade vila.


[1] Berättelsen återfinnes hos Plutarkos.

[2] Tacitus.

[3] Plutarkos.


The above contents can be inspected in scanned images: V:39, V:40, V:41, V:42, V:43, V:44, V:45, V:46, V:47, V:48, V:49, V:50, V:51, V:52, V:53, V:54, V:55, V:56, V:57, V:58, V:59

Project Runeberg, Fri Jan 16 14:25:12 2015 (www-data) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/atenaren/03.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free