- Project Runeberg -  Den siste atenaren /
5. Hermiones natt i templet

(1914) [MARC] [MARC] Author: Viktor Rydberg With: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

FEMTE KAPITLET.

Hermiones natt i templet.

En kulen dag följde på den, som sett atenaren och hans dotter anlända till Delfi. Himmelen var tung av moln. Mot kvällen föll regn i strida skurar, och från Korintiska viken blåste en häftig sunnan in i dalen, som öppen mot söder fångade och i allt smalare svängrum mellan sina väggar inpressade vindstötarne, tills ett lodrätt fjäll stängde deras väg och tvang dem till kamp mot sina påträngande efterföljare. Sålunda danad till tummelplats för vindarne, är den delfiska nejden ryktbar för de stormar, som icke sällan under höst- och vintertiden rasa där. En sådan storm, förtälja hävderna, tillintetgjorde en gång en svärm av galliska barbarer, som ditlockats av helgedomens vittberyktade skatter.

Orakeltemplet vilade på en fjälltrappa, som skyddades av höga klippor mot sunnanvinden. Utanför stridens värsta tummel hörde man där hans vilda dån, när vindarne brottades emellan de stängande bergen och instormade i de trånga skrevor, som öppnade dem en utflykt mellan branterna.

Sådan var kvällen, då Hermione, efter fulländade reningsceremonier, leddes av sin fader till Apollons tempel att där tillbringa natten. Hon var lagerkransad och iklädd en pytisk prästinnas dräkt.

Krysanteus kände hennes hand darra i sin. Han stannade och sade: -- Låt oss återvända!

Han lyssnade till vindens toner och upprepade: -- Låt oss återvända!

Hermione såg upp mot templets, av kvällens mörker omlägrade kolonnad, varöver de jagande molnens jätteskuggor skymtade. Hon tvekade. Men då Krysanteus lade sin arm kring hennes liv och gjorde en rörelse för att vända om till Herakleons bostad, reste sig den andaktsfulla känsla, som dagens botövningar och böner lämnat i hennes barm, och segrade, i förening med tanken på deras ärende, över en ännu icke fullrustad rädsla. Hon svarade:

-- Den gudamakt vi nalkas är ljusets, som älskar människorna. Och du, min fader, vakar ju i natt, tänker på mig och kommer vid första morgongryningen att hämta mig? Nej, må det ske vad vi beslutit! När jag övervunnit intrycket av det ovanliga, är jag lugn.

De fortsatte sin väg. Vinden lekte med Hermiones lockar, medan hon vid sin faders hand steg upp för tempeltrappan och genomskred den med doriska pelarrader smyckade försalen. Här skimrade dem till mötes ett svagt ljus genom den halvöppna dörren, som förde till helgedomens inre.

Ett helleniskt tempels naos -- det inom försalen belägna rummet, byggnadens medelpunkt, vari gudabilden stod -- var alltid omgivet av murar utan fönster, och i de flesta fall övertäckt, i synnerhet där de religiösa bruken såsom här buro en hemlighetsfull prägel. Rummets enda öppning var således dörren, som alltid vette mot öster, för att mellan försalens pelare insläppa den uppgående solens strålar. Där man ej föredrog den mystiska skymning, som måste råda på ett sådant ställe, brunno kandelabrar dag och natt på gudens eller gudinnans altar.

Det delfiska orakeltemplets naos var ursprungligen delat i två delar med ett gyllene galler, framför vilket de frågande, när de, kransade, under trumpeters klang inträdde i helgedomen, skulle avvakta pytians svar. Bakom gallret var det allra heligaste: den profetiska hålan med den över henne ställda trefoten, samt Apollons bild omgiven av lagrar. Nu var gallret längesedan borttaget av roylystna händer. När Hermione uppslog sin blick, såg hon, i det matta skenet från en enda taklampa, en pelarsal, vars bakgrund förlorade sig i mörkret. Skymningen ökades av välluktande dimmor, som uppstego ur rökelsekar mot pelarnes kapitäler och svävade som ljusblå skyar under taket. Lampans sken samlade sig på Apollons drag och visade dem i en mild, förklarad skönhet.

Krysanteus förde Hermione till trefoten. Hålan täcktes av en marmorhäll, i vars mitt var en öppning. Flickan ryste, ty hon nalkades verkstaden för en demonisk makt. I hennes fantasi uppstod pytians bild, profetiskt rasande, med skälvande lemmar, rullande ögon, skummande läppar. I detta ögonblick tröstade det Hermione, att de profetiska ångornas källa var försinad. Hon satte sig på trefoten. Hennes anlete var blekt som marmorbilden, mot vars fotställ hennes huvud dignade tillbaka. Krysanteus räckte henne skålen, som Herakleon fyllt med Kastalias vatten och ställt på altaret. Hon drack den kyliga, ingivelsebringande drycken. När Krysanteus emottog skålen, möttes deras blickar. Hermiones var matt och glanslös. Fadern upprepade: Låt oss återvända! Men flickans läppar krusades av ett ansträngt småleende. Hon vinkade med handen till tecken av sin beslutsamhet. Därefter lade hon armarne korsvis i sitt sköte och slöt sina ögon.

Hon hörde faderns steg, då han avlägsnade sig över marmorgolvet. Hon hörde dörren stängas och nyckeln omvridas i låset. Hon var ensam.

Då Idéen, en himmelsk uppenbarelse, nedsteg i Platons själ, lades grunden till en mäktig och genomgripande omvälvning i den mänskliga tankevärlden. Människan upphörde att vara stoft och världen blott en byggnad av atomer. Materien förvisades ur verkligheten till möjlighetens skuggrike. Allt förandligades: naturen, människan, gudarne. Allt dallrade som etervågor kring den för medvetandet uppgångna ursolen. Men enheten, som vunnits mellan det sanna varat och sinnevärlden, var snarare en siaretanke än frukten av den stränga forskningen. Idéernas värld, den sanna, fastän funnen, låg i ett oupphinneligt fjärran -- och tvivlet, forskningens negativa element, helt nära. Huru varda förvissade om vår kunskaps sanning? Äro våra satser sanna, så var finnes prövostenen, varmed det kan ådagaläggas? Tvivlet födde oro, oron en längtan att frigöra sig därifrån. Man ville en sanning, oåtkomlig för tvivlets inkast. Men denna sanning visar sig oupphinnelig för den blotta förståndskunskapens slutledningar. Hon finnes endast, sade Greklands sista filosofer, ovan sinnevärldens förvirrande sken, ovan förståndskunskapen, ovan förnuftet och alla begreppsbestämningar, i det begrepps- och formlösa, där världsanden inströmmar i den enskilde människoanden. Vill du tillägna dig det gudomliga, vill du skåda sanningen anlete mot anlete, så undertryck allt vad som är sinnligt, allt vad som är ditt egna och för dig egendomliga, allt vad som gör dig till ett enskilt väsen, skilt från det ena och allmänna, utplåna ur din själ varje tanke, varje känsla, varje bild, varje viljeyttring! Då, endast då kommer du till åskådningen av det ena, översinnliga, obegripliga. Intet står då emellan den skådande själen och det skådade gudomliga. Den skådande och det skådade äro ett. Sanningsletaren är vorden ett med sanningen. Detta tillstånd, vari själen icke längre lever sitt eget liv, utan världsandens, världsförnuftets, och i sig upptager dess vishet, dess förutseende, dess obundenhet av tid och rum, på samma sätt som magneten genomströmmas icke av egen, utan en allmän kosmisk kraft -- detta tillstånd är ett av högsta hänförelse: extasens. Extasen, sade nyplatonikerna, är formen för det högsta vetandet: den omedelbara åskådningen. Musiken, bönen och kärleken äro krafter, som förhjälpa den sannings- och renhetsälskande själen till grannskapet av det himmelska; det övriga måste hon själv göra genom att försänka sig i fullkomlig overksamhet, genom att bilda sig till ett tomrum,vari det gudomliga rent och omängt av mänsklig sinnlighet inströmmar.

Grekiska filosofien, man finner det av denna antydning, led genom nyplatonikerna samma omdaning, som den antika byggnadskonstens minnen genom medeltidens byggmästare. Platons tanketempel med dess ljusa pelargångar vart genom en kedja av förvandlingar till en byggnad med genombrutna fönster, målade av mystiken, och spetsbågar, spända av himmelsk längtan.

Då under den stormiga natten Krysanteus' dotter, ensam i det hemlighetsfulla templet, nedsjunken på pytians trefot, slöt sina ögon, vilande armarne i sitt sköte och huvudet mot siaregudens fotställ, avvaktade hon det profetiska måttet av extasen, det lägre, för vanliga människor upphinneliga hänförelsens tillstånd, i vilket själen, svävande över det medvetslösas hav, men ännu ej försänkt i dess djup, skådar med världsharmoniens förutseende öga det hon vill röna.

Man skall en gång kunna redogöra för de lekamliga företeelser, som ledsaga det extatiska tillståndet: för vissa nervflätors överretning, andras förslappning. Men extasen själv -- vem förklarar honom och hans häpnadsväckande andliga fenomener? Huru märkvärdigt! Femton århundraden hava vandrat över den siste helleniske filosofens grav och släktets forskande ande har härunder kämpat mången väldig strid, men den dag, som i dag är, står tänkaren åter framför samma företeelse, och nittonde århundradets teistiske filosof, mannen på höjden av sitt tidevarvs vetande, nödgas i extasens väsen se nästan detsamma, som de gamla hedningarne Plotinos, Jamblikos och Krysanteus före honom!

Skall Julianus eller Konstantius segra? Var är Filippos, min försvunne broder? Inom dessa frågor -- den senare av flickans hjärta, utan föregången överläggning, sällad till den förra -- sökte Hermione samla sitt medvetande. Om någon i denna stund inträtt i orakeltemplet, skulle han vid foten av Apollons bild skådat en annan, blek, orörlig och skön som han. Vinden suckade mellan försalens pelare. Stormens brus förnams som en dämpad klagan genom de tjocka murarne. Hermione ville icke höra det. Hon bjöd sitt öras nerver dö. Hon såg i tanken ännu den skumma tempelsalen, de skymtande pelarne, den virvlande rökelsen, och lampskenet smög som ett matt, mörkrött skimmer genom hennes ögonlock. Hermione ville icke se det. Hon bjöd synens känseltrådar och den härmande inbillningen domna.

Så under viljans kamp med sinnena samlade sig oräknad minut till minut. Då genomflög henne brådsnabb en tanke på ansiktet, som skådade över hennes, Apollons ansikte, detta oföränderliga, som i århundraden stirrat såsom nu. I denna tanke kom något rysligt, förenad som han var med minnet av ställets demoniska natur och ensamhetens känsla. I och för sig kan ensamheten, djupt och plötsligt känd, verka överväldigande på människan. Hermione flög upp från pytians trefot. Hon darrade och gömde ögonen i sina händer. Fantasien föregycklade henne, att marmorbilden lämnat sitt fotställ och stod med de orörliga ögonen riktade mot hennes. Hon vågade ej se. Tystnaden skrämde henne, men varje avbrott i tystnaden skulle isat hennes blod. Så stod hon, väntande på styrka att kämpa mot sin rädsla. Och denna styrka vann hon i tanken på sin far. Hon öppnade ögonen. Allt var ju som förr: gudens bild hade ej lämnat sin plats, lampan tycktes sprida ett klarare sken, rökelsekaren en mildare doft. Krysanteus' dotter förebrådde sig sin kvinnliga räddhåga. För att härda sig mot dess återkomst betraktade hon länge Apollons drag och vandrade därefter med fasta steg igenom tempelsalen. Hon besåg de votivtavlor och troféer, som ännu smyckade väggarna, de altaren och trefötter, som ännu stodo mellan pelarne. (Konstantius' och hans gunstlingars nit hade nämligen hittills skonat sådana templets tillhörigheter, som ej voro av guld eller silver.) Hon trevade på dörrarna, som hon fann i bakgrunden, ledande till opistodomen och de små sanktuarierna på var sin sida om denna. Därefter återvände hon lugnad, satte sig på trefoten och slöt ånyo ögonen.

Timmar förflöto, medan Hermiones vilja kämpade en ny, äntligen segerrik strid med sinnena. Stormen ven som förut kring den gamla byggnaden, men hon hörde det icke mer. Ögonlocken med sina mörka fransar lågo stelnade, blåvita och ogenomskinliga över sina ljus. Lemmarne voro styvnade som ett liks, hela organismen död för den yttre världen. Men inom det förstenade skalet levde ett medvetande, som troget och eftertänksamt följde skiftena inom sig själv. Detta är eget för det tillstånd, som föregår extasen, såsom Jamblikos[*] skildrar det och sådant det uppenbarar sig i den närskylda magnetiska sömnen, likasom någon gång i skendöden.

Den första känsla, som efter viljans slutliga seger inställde sig, var en smärtsam. Hermione kände sitt huvud sammantryckt som med ett järnband. Men smärtan upphörde ögonblickligt och efterträddes av ett underbart färgspel. Hjärnan var förvandlad till en eldfontän, som kastade stjärnkaskader av bländande prakt, i vilka alla färger sammanflödade eller blixtsnabbt avlöste varandra. Småningom bleknade färgspelet och efterlämnade ängslande mörker. Detta varade länge, men genomskimrades slutligen av ett milt sken från trakten under hjärtat. Tankar och känslor strömmade ur den förmörkade, dovt arbetande hjärnan ned till denna punkt, och sedan medvetandet där samlat sig, utvidgades dess gränser över en värld.

Hermione tyckte sig sväva på en dimma genom oändliga rymder. Himmelen välvde blå och ren omkring henne, luften, som hon andades, var rusande. Dimman sänkte sig och lämnade Hermione på smaragdgröna ängar. Klippor, på vilka ljusa skyar vilade, reste sig i bakgrunden. Mellan dem brusade ett vattenfall ned emot en flod, som bred och majestätisk genomflöt dalen. Alla föremål, även de mest avlägsna, begränsades av klara linjer. På floden svävade en båt, som hastigt nalkades. En yngling satt lutad över relingen och blickade ned i vattnet. Hermione såg hans anletsdrag, och hennes hjärta igenkände den älskade brodern.

Hon ville ropa honom, men rösten bortdog klanglös, som om luften här varit för eterisk att bära tyngden av ett mänskligt ord. Hon ville sträcka armarne efter honom, men kunde det icke. Det var, som om denna fruktlösa ansträngning inverkat på tavlan omkring henne.

Färgerna bleknade, föremålen upplöstes i dirnmor.

-- Filippos, var är du? O, kom, kom till din fader och syster!

Var det denna bön som omskiftade tavlan till vad hon vart? Ur dimmorna framstod Tripodgatan i Aten. Hermione var förflyttad utanför sin faders hus. Gatan vimlade av människor. Hermione spanade i folkmängden efter sin broder. En aning sade, att han skulle komma. Då såg hon nalkas ett tåg av kristianska präster. I spetsen på en mula red biskopen av Aten. Denne man gjorde i drömmens som i verklighetens värld ett obehagligt intryck på Krysanteus' dotter, och hellre än att förlänga det, vände hon sig om och gick in. Men då hon genomskridit vestibulen, stod hon icke i den välbekanta aulan -- hon såg ett gult sandfält, som utsträckte sig till synranden. Solen glödde däröver med odräglig hetta. Helt nära flickan låg en purpurmantel, vars veck förrådde en under honom dold kropp, och bredvid manteln en spira, halvt jordad i sanden. På avstånd sprängde en skara ryttare bort på snabba hästar. De buro höga mössor och ringbrynjor, och bågen hang över deras axlar.

Även denna tavla upplöstes i dimmor. Hermione förnam genom dem ett buller och sorl av röster, som förskräckte henne och återkallade henne närmare verkligheten. Hon såg sig åter på pytians trefot. Apollons bild lutade sig ned och omslöt henne med sina kalla armar. Men bildens anletsdrag voro icke mer desamma: de voro en ynglings, som Hermione länge velat glömma.

-- Karmides! ropade hon och flög upp från stolen. Hennes ögon öppnades. Allt var i sitt förra skick. Men var det ett genljud från den värld hon lämnat? -- utanför tempelporten hördes ett buller, blandat med människoröster. Var det stormen, som brusade därutanför? Nej, dörren skakades av tunga, avmätta slag, rösterna talade som vinden ej kan tala. Hermione lyssnade, for med handen över sin panna, sina lockar, sin dräkt. Hon såg lagerkransen, som smyckat henne, ligga vid sin fot. Hon övertygade sig, att hon icke drömde. Förskräckelsen fattade beslut för henne: hon ilade till rummets bakgrund och dolde sig bakom ett altar. Dörren öppnades, flera skepnader inträdde. Hermione såg det och pressade händerna mot sin skälvande barm.

-- Fort, människa! In! Ha, jag tror du är mörkrädd, hördes en röst bakom den förste, som tveksamt inträdde med en lykta i handen.

-- Här brinner en lampa, här brinner rökelse, fortfor samma röst, vars ägare vid sidan av en bland följeslagarne tog några steg framåt i salen, medan flera andra skockade sig vid dörren.

-- Tillåt mig upplysa, svarade denne, att här ännu lär finnas en gammal präst. Det är förmodligen han, som med iakttagande av gamla vanor ...

-- Nåväl. Tänd en fackla! Det är skumt i djävlanästet. Mer ljus!

Kort efter att denna befallning var given, ökades belysningen med det röda, rökiga och flämtande skenet från en hartsfackla.

Altaret, bakom vilket Hermione flytt, stod i skuggan av en pelare. Flickans blick var med obeskrivlig ångest fastnaglad vid uppträdet framför henne. De främmande männen voro alla höljda i kapuschonger och väpnade. När en mantel föll tillbaka, bröts fackelskenet mot ett svärdfäste. Han, som nyss talat, var synbarligen den förnämste. Han var av medelmåttig höjd, hans rörelser häftiga och befallande. Hans ansikte och vapenskrud doldes av kappan.

-- Ha, ha! skrattade han, och hans röst ljöd ihålig och ohygglig, vi vilja se, hur det förhåller sig. Apodemius och Eusebius, I han på skändligt sätt plundrat Apollon. Rubb och stubb! Bilden, bilden menar jag. Han själv! Vi skola se, om han finnes.

-- Rask gärning! fortfor mannen, i det han gick fram till pytians trefot och sparkade omkull den. Hit, karlar, och lyften undan stenen! Fort! Vi vilja se, om Apollon... Vi vilja styrka, att de äro lögner, alla dessa sägner ... Hur var det, Osius? Du sade, att en präst ännu lever här?

-- Ja, domine, svarade den tillfrågade med en djup bugning.

-- Vi skola vid tillfälle lägga honom på sträckbänk. Här måste ännu finnas gömda skatter. Anteckna min tanke, Eusebius, så att vi icke glömma honom! ... Vad? Ären I förlamade eller huru? Kunnen I ej lyfta en så usel tyngd, I slavar? Osius, du nye Goliat, hjälp dem att öppna porten till underjorden!

Sedan mannen, som nämndes Osius, förenat sina krafter med de andres, lyckades de skjuta åt sidan den häll, som täckte den pytiska hålan.

-- Osius, fortfor han, som kallats dominus, du är en Stentor och din röst en rycktråd genom tio tusen palatiner, uppställda i slagordning. Nåväl, väck nu Apollon! Ropa, ryt, ty kanske sover han eller är han död!

-- Herre, vad är din vilja?

-- Dumhuvud! Galning! Begriper du ej, att det är ett infall? Ett härligt infall, vid alla änglar! Så, bort till hålan, lägg dig vid randen och ropa ned i helvetet: Apollon!

-- Du skämtar väl icke, herre?

-- Ve dig, om jag skämtade! Skynda!

Osius nalkades åter hålan, som nu gapade med bredare svalg. De övriga männen makade sig mot dörren, likasom rädda för vad komma skulle. Deras herre drog kapuschongen tillbaka, kanske för att höra bättre, och lät fackelskenet fritt falla på sitt dystra, gulbleka, skarpt präglade ansikte.

Osius såg ned i det svarta djupet och sade snarare än ropade: Apollon!

-- Högre! röt den gulbleke. Skurk, var är din röst?

-- Apollon!!

Ropet, som denna gång gjorde heder åt den nye Stentor, vart, vad måhända ingen av de närvarande väntat -- besvarat. Ur jordens innandömen uppstego ljud, dova som bullret av en avlägsen åska. Det var som om en här av demoner, bundna i grottorna där nere, hade vaknat till medvetande av sina kedjor och suckande undrat, vem som störde deras vila. När det underjordiska bullret upphört, rådde djupaste tystnad i templet. Skepnaderna stodo som förstenade. Endast Osius visade tecken till liv, ty han ryggade tillbaka från djupet, vid vars rand han stod.

-- Bah! utbrast slutligen den gulbleke, det var genljudet av din röst, Osius, och ingenting annat. Man säger, att det finns milslånga gångar och salar där nere. Den rösten siar icke. Hallå, fortfor han och steg intill hålan, hallå, du där nere, vem än du är, vad säger du om förrädaren Julianus? Svara!

Samma dova, underjordiska buller rullade än en gång under deras fötter.

-- I hören! Inga fattliga ord! Endast mummel, mummel, även då det gäller avgrundens bäste vän. Först talade han flödande hexametrar, denne Apollon, så vordo hans verser något knaggliga, så nedlät han sig till prosan, skaldeguden, och nu -- mummel!

-- Hur hans tunga flödar av hädelse, tänkte Osius och kanske flera av de närvarande. Vi äro kristianer, men böra dock icke reta de hedniska makterna.

-- Apodemius, vad synes dig om det här skämtet? frågade den gulbleke skrattande.

-- Renaste attiska salt, o herre!

-- Förtjänar det icke fortsättas?

-- Din nåd bereder oss ett gränslöst nöje.

-- Orakelboken, var är hon?

-- Förmodligen i något av sanktuarierna.

-- Fort dit! Följen mig!

-- Vid Gud, han rörde ögonen och vinkade med handen, viskade en av de väpnade till en annan.

-- Vem, vem?

-- Apollon ... bilden menar jag.

-- Ah! Detta ändar icke väl. Och jag ... jag såg något vitt skymta där borta vid pelaren. Må Gud och hans änglaskaror bevara oss!

Han nickade åt den punkt, där Krysanteus' dotter, mer död än levande, låg nedsjunken bakom det skyddande altaret.

De män, som viskande fört detta samtal, medan de följde de övrige bort mot opistodomen, buro under sina kappor gardescenturionernas lysande vapendräkt.

Man stod framför det ena sanktuariet. Med tillhjälp av sitt korta romerska svärd lyckades det Osius bända upp den murkna dörren, innan den gulbleke hunnit mer än en gång stampa i golvet av otålighet.

-- Närmare med facklan! ljöd den bjudande rösten inifrån sanktuariet. Skatter finnas här inga. Eusebius och Apodemius, jag säger er än en gång, I han plundrat skamlöst ...

-- Herre, här är fyndet!

-- Ha, låt se! Idel lösa blad! Och vilken massa sedan! Apollon har hunnit hopa flera lögner än jag trodde på sitt samvete. Tag handen full, Eusebius. Det är nog för det skämt vi vilja anställa.

Männen utträdde åter ur sanktuariet. En av dem bar i handen en mängd blad, på vilka forntida orakelspråk, givna av den delfiske Apollon, voro upptecknade. Man hade förvarat dem med samma omsorg som de sibyllinska utsagorna. Men de voro icke sammanbragta i rulle- eller kodexform. I överensstämmelse med ett uråldrigt, för heliga skrifter gällande bruk hade man samlat dem i ett skick, som skulle påminna om deras tillkomst och oberoende av varandra, kanske även om de mytiska sibyllornas sed att skriva sina spådomar på löv, som de enligt skaldernas skildring kastade i floden eller spredo för vinden.

När gruppen åter stod under lampan, vars sken var stadigare än det flämtande blossets, avtogo på befallning två av männen de hjälmar, de buro under kapuschongen, och framräckte dem att fyllas med de ur sanktuariet rövade papperen.

-- Begripen I mig nu? sade den gulbleke med ett ihåligt skratt. Vi skola fuska i kläromantien. Du, Eusebius, drager ur Marcellus' hjälm för Julianus.

-- Anatema över hans namn! Mumlades i korus.

-- Och jag drager ur Osius' för mig själv. Apollon, varhelst du är, i Olympen eller helvetet, så manar jag dig nu att styra våra händer till det rätta! Har du någonsin uppenbarat, vad tiden bar i sitt sköte, så gör det nu!

Den gulblekes ton förrådde i detta ögonblick allt annat än skämt. Han mumlade mellan tänderna en besvärjelseformel, stack därefter handen i Osius' hjälm och framdrog en pergamentlapp. Eusebius gjorde detsamma ur Marcellus' och räckte det på slump fångade papperet åt sin herre.

Den gulbleke genomögnade först det för Julianus av lottningen bestämda orakelspråket, och dragen i hans dystra ansikte tycktes stelna -- därefter det, som skulle gälla för honom själv. Hans omgivning betraktade honom med yttersta oro. Det dröjde några ögonblick, innan han öppnade sin mun och sade med matt röst:

-- Eusebius, din arm!

Eusebius skyndade att stödja den vacklande.

-- Konstantius, min herre och kejsare, utbrast han.

-- Det är ingenting. En plötslig matthet. Den häftiga ritten har medtagit mina krafter. Vänner, låt oss gå, tillade han efter en paus. Ingen dödlig må veta, att jag varit här! Innan jag nedlägger mitt huvud, skall detta djävlanäste vara rivet till sina grundvalar.

Konstantius, ty det var han, romerska rikets kejsare, Konstantinus' son, lämnade templet, stödd på sin kammarherre Eusebius' arm, omgiven av sin svit. I Apollons lund väntade deras hästar. En halv timme därefter hade de den delfiska dalen bakom sig. Några dagar senare mönstrade han i Antiokia den här, med vilken han dragit från persiska gränsen för att möta Julianus. Med undantag av hans närmaste förtrogne visste ingen, att han under dessa dagar lämnat sitt palats.

När Krysanteus vid pass en timme efter ovan skildrade uppträde, i den första morgongryningen, nalkades templet, fann han sin dotter sittande på trappan till försalen, med huvudet lutat mot en pelare och de mörka lockarne, fuktade av morgondaggen, spridda av vinden, svallande över marmorbleka kinder.


[*] I ett verk, bevarat åt eftervärlden.


The above contents can be inspected in scanned images:
V:76, V:77, V:78, V:79, V:80, V:81, V:82, V:83, V:84, V:85, V:86, V:87, V:88, V:89, V:90, V:91, V:92, V:93

Project Runeberg, Tue Oct 2 22:57:24 2001 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/atenaren/05.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free