- Project Runeberg -  Den siste atenaren /
9. Filosofens hem

(1914) [MARC] [MARC] Author: Viktor Rydberg With: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

NIONDE KAPITLET.

Filosofens hem.

Nedanför Akropolis' östra sluttning sträckte sig från norr till söder den vackra Tripodgatan, vars västra husrad, börjande vid Prytanernas palats och slutande vid Perikles' Odeion, var en oavbruten kedja av monumentala byggnader, medan den östra utgjordes av enskilda hus, uppförda i lätt stil och endast en eller två våningar höga, för att ej genom sin storlek minska intrycket av de förra, vilka, liksom hellenernas offentliga byggnader i allmänhet, utmärkte sig mer för ädla former än kolossalitet.

Av Tripodgatans praktverk återstår än i dag en rund, tornartad, av korintiska halvpelare omgiven byggnad med sirligt bjälklag, mejslad fris, som framställer Dionysos' äventyr med rövare, samt välvt tak, som överst prydes av en akant med yppiga, behagfullt fallande blad. En inskrift upplyser, att byggnaden skall föreviga äran av atenaren Lysikrates' och hans stams, den akamantiskas, seger i en tragisk kortävlan.

Denna smakfulla minnesvård av en seger i skönhetens värld har under senare århundraden stått inklämd mellan de dystra, smutsiga murarne av ett kapucinkloster -- liknande där ett leende barndomsminne, som fortlever i en grubblande, mörk och sluten själ. Munkarne hava nyttjat honom till gisselrum och fängelse. Ödet leker, som en konstnär, med färgbrytningar.

Mitt emot denna minnesvård, vid andra sidan av gatan, låg Krysanteus' hus. Endast två våningar högt, hade det stor utsträckning och inneslöt, utom aulan och fruntimmersgården, en icke obetydlig trädgård. Fattade man den förgyllda bronsring, som prydde porten, och med en knackning tillkännagav sin önskan att slippa in, öppnades den snart av en gammal fryntlig tjänare, och man inträdde i en lång, skum förstugugång, som dag och natt upplystes av en lampa. När den motsatta, vanligen stängda dörren öppnades, tedde sig en överraskande vacker, av himmelens klarhet övergjuten tavla. Man stod då i den öppna aulan, vars joniska pelare av pentelisk marmor tecknade sina vita, luftiga rader mot en bakgrund i klar, mörkröd färgton och uppburo ett genombrutet, kring övre våningen gående galleri. Aulan, i vars mitt stod ett altar med ständigt brinnande rökverk, omgavs på tre sidor av pelargången. Bakom den förde dörrar till rum av olika slag: besökrum, gästrum, sovkammare, badrum o. s. v. Den fjärde sidan -- den gent emot ingången -- upptogs av två större rum: konstkabinettet och biblioteket, båda stängda endast med violettfärgade täckelser, som vanligen voro tillbakadragna, så att man såg deras i harmoniskt spel av klara färger hållna väggmålningar och mosaikgolv. Dessa rum åtskildes av en bred, mitt emot förstugudörren belägen öppning, varigenom utsikten förlängdes över fruntimmersgården, med dess vattenkonst, omgiven av blomstervaser, och öppnade sig till trädgården, där genomblicken ändade med en skuggig gång av lummiga träd, glesare här och där, för att låta solskenet falla på en bildstod eller bryta sig i pärlregnet från en sorlande springbrunn.

Dagen efter den, på vilken Klemens i biskopens sällskap hade besökt det ryktbara pelarhelgonet, och vid tionde timmen [*] hände, att portklappen på Krysanteus' hus skramlade med ovanlig häftighet. Den gamle portvakten såg ut genom sin lilla fönsterglugg och upptäckte, att den, som förorsakade bullret, var en ålderstigen man i tarvlig dräkt. Portvakten i Krysanteus' hus var i många stycken olik sina ämbetsbröder. Först och främst var han icke eunuck, utan lycklig familjefader med hustru och många barn; för det andra var han av sin herre förmanad att visa sig lika hövlig mot alla slags besökande, och för det tredje hade han icke lynne att antaga det snäsiga skick, som, om vi få tro de gamla komedierna, var ett stående drag hos den tidens portvaktare. Men särdeles förkärlek och ytterlig vördnad hyste han för alla, som buro skägg och filosofmantel -- ty hans älskade herre, ehuru han icke bar filosofmantel, var ju filosof -- och med den gubbe, som nu höll i portklappen, var just förhållandet, att han var både skäggig och filosofmantlad, ehuru manteln var av grövsta slaget. Vår portvakt skyndade således att öppna.

-- Vem söker du? frågade han.

-- Går jag rätt? Jag söker Krysanteus, arkonten.

-- Detta är Krysanteus' hus. Men han är icke hemma.

-- När hemväntas han?

-- Därpå kan jag icke giva dig säkert svar. Men har du tid att invänta honom, så är du välkommen över hans tröskel.

-- Jag tackar dig.

-- Jag tycker mig se, att du är främling i staden ... kanske långväga resande?

-- Så är det.

-- Måhända gammal vän till min herre? fortfor portvakten, som av välmening blottställde sig för att synas nyfiken.

-- Nej, svarade främlingen. Jag känner honom endast av ryktet.

-- Ja, vem gör icke det? sade portvakten med stolthet. Men du är alltid välkommen. Min herre är glad att se främmande filosofer i sitt hus.

Under samtalet hade portvakten stängt dörren till gatan och ledsagat främlingen till motsatta dörren. Han öppnade denna, bjöd gästen stiga in i aulan, vinkade en ung slav, vilken tjänstgjorde som atriensis, och återvände till sin portkammare.

Okos, den unge slaven, portvaktarens son, en yngling med glad uppsyn och städat skick, underrättade främlingen, att det torde dröja något länge, innan hans herre hemkomme; det vore därför hans, Okos', skyldighet att visa gästen, var han skulle finna badrummet, om han ville bada, biblioteket, om han ville läsa, ett avskilt gästrum, om han vore trött och föredroge ett sådant framför vilosofforna i aulan.

Främlingen valde biblioteket. Han visades dit, betraktade en stund de sköna målningarna, skakade därvid på huvudet, tog en pappersrulle och slog sig ned i en bekväm vilosoffa för att läsa. Några ögonblick därefter inträdde en gosse, Okos' yngre bror, och ställde bredvid gästen ett litet runt bord med frukter, konfityrer och krystallflaskor, den ena med vin, den andra med vatten, nyss hämtat i trädgårdskällan. Sedan detta skett, gick gossen, men återvände snart med friska, välluktande blommor, som han utbytte mot andra, ännu icke vissnade, i en blomstervas under draperiet vid ingången till rummet. Sedan han på sådant, i detta hus vanligt sätt sörjt för den okände, mycket tarvlige främlingens trevnad, avlägsnade han sig.

När portvaktaren öppnade för den obekante, hade han icke iakttagit, att denne, medan han knackade, utbytte en förtrolig blick med den gamle olivhandlaren Batyllos, som stod på gatan ett stycke därifrån, med häpnad tydligen målad i sitt ansikte, och att icke långt ifrån Batyllos stodo två män, den ene präst, som viskade sinsemellan och mönstrade främlingen med skarpa blickar.

Dessa båda hade utanför Prytanernas palats råkat möta främlingen samt därefter vänt om och följt honom på kort avstånd. Främlingen, som var en skarpsynt man, hade märkt, att han var föremål för deras iakttagelser, men utan att visa något tecken till oro helt lugnt fortsatt sin väg, till dess han stannade utanför Krysanteus' hus.

Den ene av de båda var en kejserlig agent -- ett slags brevpost och tillika spanare -- som föregående dag hade anlänt till staden med brev till prokonsuln.

-- Bah, fortsatte agenten sitt samtal med prästmannen, i det de avlägsnade sig nedåt gatan, du säger, att du sett honom två gånger; jag säger, att jag sett honom hundra gånger. Om denne gubbe är Atanasios, så får du skära näsan av mig, till rättvist straff för att hon vädrat så galet. Det är för löjligt! Till vilken stad jag nu kommer, i Europa, Asien eller Afrika, har man nyss sett Atanasios. Man behöver bara vara okänd på stället och ha några skrynklor i synen för att genast vara Atanasios, han och ingen annan. Det är med honom som med Jerusalems skomakare, som bönderna påstå sig se i var gammal trashank, som stryker genom deras by.

-- Nå nå, anmärkte Eufemios, jag sade icke, att han är Atanasios, utan att han är snarlik honom. Det skadar icke att ha ögonen med sig.

-- Ögonen? Ja, dem glömmer jag aldrig hemma, lika litet som öronen, var viss därom, ärevördige presbyter! Och mina ögon sade mig, att denne gubbe är en duvunge mot Atanasios.

-- Men du vet, att det finns vissa medel, som kunna förställa ... föryngra utseendet. Man färgar håret med lixivium, man ...

-- Hör på! inföll agenten och stannade. Syna mig noga! Hur gammal tror du mig vara?

-- Omkring femtio år, gissade Eufemios.

-- Min vän, jag är i dag verkligen femtio år gammal. I morgon är jag kanske sjuttio, i övermorgon tjugu. Men annars är jag född för trettio år sedan. Du bär hö till Megara, om du vill lära mig, att det finns en sådan konst.

-- Vid änglaskarorna! Du förvånar mig, min vän. Den konsten vore värd att inhämta. Min bäste vän, jag släpper dig icke, förrän du ger mig någon undervisning däri. För övrigt tvivlar jag icke, att du har alldeles rätt i avseende på gubben. Det slöt jag strax därav, att han gick in i ärkehedningens hus. Därtill skulle dock Atanasios visst aldrig förmå sig, om än han icke tvekar att gömma sig i filosofmantel och låta skägget växa. Mannen är utan tvivel filosof, en av de hundske, att döma av den grova manteln. Men nu vidkommande den märkvärdiga konsten, så ...

-- Är hon för dig alldeles överflödig, anmärkte agenten skrattande, ty bara du ej glömmer att taga halsen med dig, när du går ut, är du tillräckligt oigenkännlig. Ha ha ha! Förlåt mig! Jag vill icke såra dig. När man av naturen är kvick, komma sådana infall av sig själva.

Vi övergiva de båda samtalande, prästen och den hemlige atanasianen, samt återvända till filosofens hus. Men nu stanna vi ej i aulan, där vi lämnade den hemlighetsfulle främlingen, utan fortsätta vår väg till fruntimmersgården.

Liksom aulan, omgavs den av joniska pelare, som buro en med bildstoder smyckad altan, till vilken man utträdde från övre våningen. Oavsett vissa mellanrum för fri förbindelse, var altanen uppfylld med praktväxter och överdragen med ett fint, från gården omärkligt nät, varinom fladdrade sångfåglar och andra, på vilkas metallglänsande fjädrar naturen slösat sina bjärtaste färger. Marken eller rättare golvet -- ty dessa gårdar voro under årets flesta månader boningsrum med himmelen till tak -- var rutformigt lagt med svarta och vitgula stenar, utom i mitten, där springbrunnen, omgiven av en gräsmatta, fällde sina strålar i en marmorbassäng bland lekande flockar av kupidoner och delfiner. I grannskapet av springbrunnen finna vi Krysanteus' dotter, Hermione, och några hennes väninnor.

Aftonen är vacker. Himmelen välver hög och skyfri över denna täcka, från stadsbullret avskilda vrå, där blommor dofta och fågelsång blandas med sorlet av kaskader. Solen skiner ännu på den östra pelarraden och vattenkonstens högsta krökning: värmen är sådan, att svalkan i springbrunnens grannskap behagar, utan att man åtrår den fulla skugga, som den västra pelargången bjuder. Ett bord med de lätta läckerheter, på vilka grekiska kökskonsten var så uppfinningsrik, och några långa divanlika soffor, med bolstrar överdragna av ett mörkgrönt, sammetslikt, silverbroderat tyg, äro ställda mellan blomstervaserna nära bassängen. Här vila de unga kvinnorna under glatt och förtroligt samtal, medan Alkmene, Hermiones Hebe-lika kammarflicka, svävar mellan blommorna och vattnar dem från en urna, som hon alltemellanåt fyller under springbrunnens strålar.

Den rena himmelen, den ädla pelarbyggnaden, stoderna och vaserna, den spelande vattenkonsten, och i denna omgivning den vackra gruppen av unga kvinnor, klädda i de enklaste, kyskaste och mest smakfulla dräkter, som någonsin omfladdrat de kvinnliga behagen, bildade en tavla av klara linjer, lugn skönhet, ideal poesi, egen för antiken.

Den gammalhelleniska dräkten hade ånyo kommit i bruk bland de förnämare atenarne. Forntidens minnen voro dem nu kärare än någonsin, som vanligt i tider, då en lössläppt oförsonlig kamp emellan olika världsåskådningar framkallar de yttersta motsatser vid sidan av varandra. Hermione var klädd i en snövit kiton av egyptiskt sindon, fäst med en agraff över vänstra skuldran och försedd med långa överstycken, som från halsen nedföllo över barmen och ryggen och nästan dolde det ljusblå, guldstickade bälte, som hopdrog kitonen kring midjan, varifrån han fotsid, i rika naturliga veck nedföll över de sandalprydda fötterna. Ärmarna på denna klädning voro mycket vida, från axlarna uppskurna och glest sammanhållna med små guldspännen, så att stundom blott en strimma, stundom hela rundningen av de ädelt formade armarne med deras marmorfasta, bländande, i blekt rosenrött skiftande hull vart synlig. För ökad bekvämlighet vid iklädandet var kitonen uppskuren även under vänstra ärmen ned till midjan, men här fäst med en tät rad agraffer. En gles purpurgarnering omgav den nedersta fållen och höjde intrycket av veckens plastiska fall.

Hermiones rika, mörkbruna hår var icke benat, utan naturligt ordnat, som på ett lockigt gossehuvud, och sammanhållet av ett enkelt, diademlikt band, men delade sig under detta mitt över pannan i långa våglinjer, som nalkades de fint penslade ögonbrynen och slutade med små skruvformiga lockar, medan håret baktill nedföll i ett svall av långa, glänsande böljor över hals och skuldror.

Av de övriga närvarande damerna voro de två klädda som Hermione, men buro över den vita kitonen en annan kortare, som hos den ena var saffran-, hos den andra ametistfärgad.

Den tredje var en vacker brunett i romersk klädsel: den unga Julia, maka till Krysanteus' vän, jovianske gardestribunen Ammianus Marcellinus, som gjort sitt namn odödligt genom en värdefull historia över sin tid.

Julia var född i Galliens huvudstad Parisii, vars namn då ännu icke hade så världshistorisk klang som nu. Hon hade vistats där, ännu sedan den unge cesarn Julianus ditflyttat med sitt anspråkslösa hov. Hon kunde förtälja och gjorde det gärna om den isande förskräckelse, som de allemanniska barbarernas anstormande hade väckt i Gallien; om det allmänna jublet över landets räddning genom Julianus' hjältemod, om den välmåga, trevnad och trygd, som nu under hans rättvisa, kraftiga och välvilliga styrelse lyckliggjorde det nyss så lidande, utarmade landet. Med ett ord: Ammianus Marcellinus' maka beundrade Julianus, och denna beundran var emellan henne och Hermione den första väckelsen till en vänskap, som vart innerligare, ju mer de lärde känna varandra, och ytterligare stärktes av gemensam vördnad för den gamla tron, gemensam kärlek till visdom och skönhet.

Ismene och Berenike voro infödda atenskor och Hermiones barndomsvänner, ännu, liksom hon, fria från Hymens band -- Berenike en mörklockig flicka med själfulla drag och lugn värdighet i sina later, Ismene en blond, leende och självsvåldig sextonåring, vars ansikte var den klaraste spegel för en glättig, känslig och av nycker styrd sinnesstämning, och vars hållning och åtbörder förenade med mycken livlighet mycken täckhet och oskyldig håg att behaga.

-- Vad tyckte du om den lilla visan, min Julia? frågade Ismene, i det hon lade bort lyran och lyfte sina små fötter upp i den svällande soffan, mot vars gröna grund sandalernas pärlor glittrade. Har du hört henne förr?

-- Nej, svarade Julia; hennes melodi är enkel, men oförgätligt vacker. Jag sluter därav, att hon är mycket gammal.

-- Du dömer riktigt, sade Hermione, hon är ett skott ur Simonides' vinstock.

-- Och om jag sjungit henne i min mormors mormors tid, inföll Ismene, så skulle man utskrattat mig för att jag kunde tycka om en så urmodig visa. Ser du, i min mormors mormors tid, då hade världen smak! Då buro damerna en hårklädsel hög som Vindarnes torn, och männen muscher, som gjorde dem alldeles oemotståndliga ... Fy, Alkmene! Ser du icke, att en fjäril sitter i den där blomman? Tror du, att en blomma törstar, så länge hon kysses av en så vacker liten beundrare? Vänta, tills han flugit! Han flyger snart, ty fjärilar äro ombytliga och trolösa, Alkmene, men att dränka dem fördenskull vore alla fall ett för hårt straff. Det är deras natur att vara trolösa ... begriper du icke det, enfaldiga flicka?

-- Julia, sade Hermione, nu är ordningen hos dig att föreläsa det nya stycke, som du översatt till vårt språk, av din romerske Ovidius. Sången om Pyramus och Tisbe var så vacker, att vi längta att höra mer av samme skald ...

-- Och dina verser äro så felfria och lediga, som om helleniskan vore ditt modersmål, inföll Berenike.

-- Jag ville endast övertyga er, sade Julia, att vi romare icke alldeles gagnlöst gått i skola hos er, hellener. Vi lyckas stundom härma er rätt väl. Se här, fortfor Julia och lämnade Hermione en liten sirlig handskrift, här är mitt försök. Denna gång rör sången den stackars Narkissos. Du skall uppläsa den, Hermione; jag vågar det icke själv, ty då jag sist uppläste sången om Pyramus och Tisbe, hände ju, att Ismene, just då hennes ögon tårades över de olyckliga älskandes öde, slog till ett skratt, när jag med romersk brytning uttalade ett av era svåra helleniska ord.

-- Ack, goda Julia, förlåt mig, men det ljöd så löjligt, sade Ismene och började ånyo ofrivilligt skratta vid blotta minnet av detta tillfälle. Motsatsen hade varit så lustig mellan skaldestyckets rörande innehåll och Julias själfulla föredrag samt det felaktigt uttalade ordet.

-- Den egenkäre Narkissos! fortfor Ismene. Denna gång skall jag varken skratta eller gråta. Varken Ovidius eller du, Julia, skall med all er konst kunna avlocka mig tårar över en narr, som vart kär i sig själv.

-- Säg icke så, sade Berenike, det var ju en förvillelse, varmed Eros straffade honom för hans hårdhet mot den stackars Eko. Men vem kan älska den, som man icke kan älska? Alla olyckliga förtjäna medlidande, antingen de själva vållat sitt öde eller icke. Ja, jag tror, att de förre äro olyckligare och fördenskull förtjänta av än större deltagande.

-- Du har rätt, goda Berenike ... men gråta över Narkissos, se det gör jag aldrig, sade Ismene, fläktande med sin solfjäder.

-- Måhända, sade Julia, ligger även i denna myt en djupare mening än den att endast framställa egenkärleken. Döm icke Narkissos alltför hastigt, Ismene!

-- Kanske finner han i Hermione en vältalig sakförare, inföll Berenike. Jag är mycket nyfiken att höra din förklaring över denna myt, min Hermione. När du tolkar våra sagor, äro de mig icke allenast sköna, utan heliga.

-- Ack, mina tolkningar äro endast försök, svarade Hermione, som framkallas av min övertygelse, att dessa sagor äro skrudar kring höga sanningar, på samma sätt som våra gudabilder försinnliga den osynlige guden och hans krafter. Dessa bilder äro icke endast trä och sten. Myten om Eros och Psyke är icke en vanlig kärlekshistoria. Det är mig omöjligt att läsa den eller andra utan att ana symboliskt uttryckta sanningar. De genomskimra dem, som pärlan skimrar från bottnen av en källa, som själen genomskimrar människogestalten.

-- Men, sade Ismene, är det icke skalderna, som diktat dessa vackra saker för sig och andra?

-- Detsamma säga kristianerna, anmärkte Julia.

-- Kristianerna? utbrast Ismene, fläktande åter med sin solfjäder.

-- De säga det, fortfor Julia, emedan de tro, att endast de äro hugnade med gudomlig uppenbarelse. Men min Ammianus, som studerat deras skrifter, berättar mig, att de själva icke tveka att tillgripa samma symboliska uppfattningssätt som vi, när de vilja bringa de gamla judiska sägner, som de tillägnat sig, i sammanhang med sin lära. De se symboler, som skulle hava avseende på dem, i hebréernas uttåg från Egypten, i en kopparorm, som hebréerna uppsatte på ett kors i öknen, i daggdroppar, som föllo på ett fårskinn, som en hebreisk krigare för något ändamål hade utbrett på marken, ja även i en sång, som en judisk konung skrev till en av sina hustrur. Men skillnaden är den, att kristianernas tolkningssätt är mycket godtyckligare än våra filosofers och Hermiones, och att de judiska sägnerna alls icke bära någon symbolisk prägel, såsom våra, utan vilja vara rena historiska berättelser.

-- Men även kristianernas tolkningssätt kan vara giltigt, sade Hermione, ty jag föreställer mig, att de gudomliga sanningarna symbolisera sig i historiska händelser, likasom i skaldernas ingivelser. Du, Ismene, frågade nyss, om det ej är skalderna, som diktat våra myter för att roa sig och andra ...

-- Ja, jag gjorde det -- och nu skall du förklara mig den saken, Hermione.

-- Jag tror, att många av våra skalder haft ett högre syftemål än att roa: att de diktat i pytiskt skalderus, att myterna äro äldre än de, och att de endast givit dem klarare linjer, livligare färger. Men även när skalden skrivit endast för att roa, endast med avseende på skönheten, icke på sanningen, utesluter detta icke möjligheten, att sanningen, honom omedvetet, infinner sig och tager sin boning i de former han skapat, såsom livsgnistan infann sig i Pygmalions bildstod. Skalden förhåller sig då till sitt verk som en moder till det barn, hon givit livet. Modern är barnets upphov, men det är icke hon som bildat tankelagarne för dess själ; hon är omedveten om dess anlag, känner icke arten av den ande, som lever i den späde. Ja, jag tror, att det är omöjligt att bilda något skönt, utan att däruti ovillkorligt döljer sig som kärne något sant, varav det sköna är återskenet. Den sanne konstnärens hand föres ej av honom, utan av en högre makt, och vad som synes vara en nyck av hans fantasi, är en lag i den gudomliga naturen. Därom påmindes jag i går genom en berättelse av min faders vän, matematikern Diofantos ...

-- Diofantos? Den underlige, tankspridde gubben? inföll Ismene.

-- Ja, han.

-- Det lär vara en riktig trollkarl, sade Ismene. De säga, att han räknar ut, huru solen, månen och stjärnorna skola gå, och att icke ens den minsta lilla stjärna kan smyga sig till att gå på annat sätt, än den där flintskallige gubben föreskriver henne. Han lär vara en ordentlig tyrann mot stjärnorna.

-- Vad sade Diofantos? frågade Julia och Berenike.

-- Han omtalade, att han mätt kapitälvolutans snäcklinjer på templet vid Ilissos. Denna voluta är av sin konstnär tecknad på fri hand utan annat mönster än det hans inbillningskraft skapat. Nåväl, hon liknar ända till fullkomlighet den skönaste av alla havssnäckor, som man funnit vid kuster fjärran från våra. Samma svängning av kroklinjen, samma avstånd mellan svängarna. Diofantos, som använder sin räknekonst både på himmelens och havsdjupets under, berättade, att alla snäckhus äro bildade efter två olika matematiska lagar, av vilka den ena danar för människoögat vackrare linjer än den andra. Han förtalde om samma sak mycket annat, som ökar dess märkvärdighet, men som jag ej fullständigt uppfattade, emedan det var så matematiskt ... Men nu, fortfor Hermione, är det tid att komma till Julias översättning av Ovidius.

Medan Hermione på okonstlat och intagande sätt uppläste myten om Narkissos i Ovidius' skaldeverk »Förvandlingarna», hade den främling, som i avvaktan på Krysanteus' hemkomst tillbragt en stund i biblioteket, inträngt i fruntimmersgården och närmat sig de unga kvinnorna, lockad, som det tycktes, av de praktfulla blommor, som stodo i deras grannskap vid springbrunnen, ty han stannade framför dessa och syntes med välbehag njuta av deras doft och färger.

Inledningen till den myt, som Julia hade översatt och Hermione nu uppläste, omtalar, att Narkissos var son av flodguden Kefissos och den mörklockiga nymfen Leriope, och att spåmannen Teiresias, tillfrågad om hans framtid, hade förutsagt, att han skulle uppnå hög ålder endast i det fall, att han aldrig lärde känna sig själv. Narkissos växte upp till en så vacker yngling, att alla, som sågo honom, förälskade sig i hans skönhet, men själv hade han endast sinne för jaktens nöjen och kringsvärmade dagligen i de aoniska skogarne på spår efter grenhornade hjortar. Bland andra, som brunno för den likgiltige jägaren, var nymfen Eko. Lönligen smög hon efter honom, varhelst han gick bland klippor och i skogar, och alltmer uppflammade hennes låga, likasom facklans svavel

Fattar med oemotståndligt begär den närmade elden;

men tyvärr, hon förmådde icke ens meddela honom vad hon kände, ty av en förtörnad gudamakt var hon drabbad med det straff, att hon endast kunde eftersäga de sista orden av vad andra talat. Förgäves grep hon de tillfällen, då även denna ringa förmåga kunnat lända henne till godo. Ropade Narkissos till sin jaktvän: kom! upprepade hon med smäktande röst samma kom! -- men till honom. Som nämnt, det var förgäves. Mött med förakt, smög hon till de grottuppfyllda bergen, höljde sig med trädens löv och tvinade, tärd av sin kärlek, bort, så att endast rösten återstod av hennes väsen. Sedan dess är hon icke synlig mer, men hörd av alla. Hämnden väntade Narkissos. Han var endast sexton år, när den händelse timade, som sannade Teiresias' spådom. Hörom Ovidius!

Silverklar och skinande ren där flödar en källa.
Aldrig av herdar hon än var grumlad, aldrig av getters
fjällgräsmättade flock eller andra hjordar, och aldrig
rörd av en fågel, ett skogens djur eller fallande grenar.
Närmast hon kransas av gräs, som näres av smekande bölja,
hägnas av trän, som ej lida en glimt av ljummande solglöd.
Matt av hetta och törst kom gossen att vila på stället,
lockad av ängdens och källans behag och tröttad av jakten.
Men då han söker en svalkande dryck, han finner en annan
brännande törst, förförd av sin bild i speglande källa,
kär i ett livlöst hopp, förväxlande väsen och skugga.
Tjust han beundrar sig själv: förstenad i blick och i hållning
vilar han där och liknar en bild av pariske marmorn
skådar ett stjärnepar -- sina egna strålande ögon,
skådar ett hår, dionysiskt rikt och värdigt Apollon,
fjunfri kind och retande mun och skinande axlar,
lemmar med glans av snö, som genomskimras av purpur.

Narkissos var förtrollad av sin egen spegelbild. Hungerns, sömnens krav förmådde icke lösslita honom från denna syn. Han klagar för skogarne:

Skogar, o sägen mig, vem har drahbbats av grymmare kärlek?
Vem? I veten I, som givit så många en fristad.
I, som levat i seklernas lopp, o kunnen I minnas,
fingen I vittna förr en sådan tärande längtan?
O, jag ser och är tjust -- vad jag ser, vad tjuser mitt öga,
finner jag aldrig ändå: så hårt är älskaren dårad.
Och, för att öka min glöd, ej havets vidder ha skilt oss
icke stigar och fjäll, ej murar med bommade portar,
endast det tunnaste bryn! Själv trängtar gossen till famntag,
ty så ofta jag räckt mot böljan kyssande läppar,
lika ofta jag sett hur hans läppar tråna till mina.
-- -- -- --
När jag dig öppnar min famn, din räcker du villigt till mötes:
ler jag, ler du som jag, och jag märkte nog även, att tårar
skymde din blick, då jag grät, och att vinkar du gäldat med vinkar.
Och så vitt jag förstått av de älskliga läpparnes dragning,
viskar du svarande ord, som aldrig hinna mitt öra.
O, jag vet: jag är han! Min bild ej gäckar mig längre.
Tänd av begär till mig själv jag på en gång brinner och bränner.
Vad, är det jag som skall be eller bes och varom skall jag bedja?
Det jag vill äga är mitt; mina skatter göra mig nödställd.
Smärtan tärer min kraft. Jag känner, ej äro av livet
många stunder igen, i ålderns morgon jag slocknar;
likväl är döden ej tung, ty kvalen stillas av döden.
O, att du älskade dock finge dröja längre i världen!
Nu i en enda själ vi dö förenade båda.

De tårar, den olycklige gjuter, grumla vattnet, och bilden synes med tynande drag. Då

Under sin vånda han lossar sin dräkt och låter den falla,
slår sitt blottade bröst med händer vita som marmor.
Rodnande matt hans skakade barm då höjer sin livfärg,
liknande trädets frukt, som delvis rodnar och delvis
skiftar i glänsande vitt, eller liknande druvan, som bidar
mognadens tid och stänkes alltmer av skimrande purpur.
När han nu detta ser i den åter klarnade vågen,
längre han härdar ej ut; lik rimfrost, mötande solens
värmande sken, eller lik det gula vaxet, som sakta
smälter vid lindrig eld, så tynar han bort i sin kärlek.

Eko, den föraktade, sörjer honom dock. Hon upprepar sorgset det farväl, han säger till bilden i källan, innan
Trött han lutar sitt huvud ned i det saftiga gräset,
lycker de ögon till, som tjusats av ägarens fägring.
Ännu sedan sitt rum han fått i skuggornas boning,
speglar han sig i den stygiska våg. Najader, hans systrar,
sörja och klaga hans död och offra hans skördade lockar.
Nymfers, dryaders klagande rop gentagas av Eko.
Bål de nu reda och komma med hår och skakade facklor;
då var svunnet hans lik -- de finna en blomma i stället,
guldgul blomma med vita blad mitt inne i kalken.

Ättlingarne av denna blomma kallas än i dag efter den yngling, vars död gav henne tillvaro, narcisser.

Efter några ögonblicks tystnad sade Julia:

-- Nåväl, Ismene, nu är ordningen först hos dig att yppa de tankar, som dikten väckt i din själ.

-- Mina tankar? genmälde Ismene, skakande sina lockar med djupsinnigt utseende. Jo, vet du, jag har välvt många, rätt aktningsvärda tankar om just den stackars Narkissos. Först och främst ångrar jag, att jag kallat honom narr, ty en narr dör ej av kärlek -- icke ens till sig själv. För det andra beklagar jag Ekos sorgliga öde. Hon gentog klagoropen kring den döde, som förskjutit henne; hon gentog dem helt visst med smärtsammare ton än hon förnummit dem. Hon kände intet agg, ingen bitterhet, endast kärlek, kärlek in i sista stunden, den goda, olyckliga Eko. Men för det tredje bör detta lära en flicka att icke slösa sina känslor på ett kallt och likgiltigt föremål, utan spara dem åt ett tacksammare, som känner sin skyldighet att med suckar och slavtjänst söka vinna dem ... Eko, är det icke sant? ropade Ismene bort emot aulan.

-- Sant! upprepade genljudet från aulans pelargång. Ismene klappade händerna av förtjusning och fortfor:

-- För det fjärde uppstod hela olyckan därav, att Narkissos levde i en tid, som icke ägde andra speglar än källornas. Hade Narkissos, liksom jag, speglat sig dagligen alltifrån barnskorna, så hade han nog vant sig vid en småningom tilltagande hygglighet och älskvärdhet ... Jag kan icke neka, att jag tycker mycket om att spegla mig, tillade Ismene och intog ett bekvämt läge i divanen med båda armarne över huvudet och blicken på springbrunnens spelande strålar.

-- Ismene, sade Berenike, har ej haft mindre än fyra tankar väckta av Julias verser ...

-- Ja, inföll Ismene, var icke det mycket det?

-- Ovanligt mycket, svarade Berenike skrattande; i främsta rummet är jag skyldig medgiva det, jag som icke haft en enda tillräckligt klar, att jag skulle kunna uttala honom. Ack, jag måste vara mycket tanklös och inskränkt, ty när jag hör en berättelse, som denna, så lever jag på hennes yta, fäster mig så vid gestalterna, deras gärningar och lidanden, lever så i färgspelet, rörelserna, formerna, att jag ej kan skåda andemeningen, ehuru jag känner, att en sådan finnes, att det är hon, som inifrån gjuter liv i företeelserna, sprider rodnad eller blekhet på deras kinder, skapar omkring dem naturen, vari de uppträda, och leder dem med nödvändighet efter sina lagar. Men vad jag ej kan, det förmår du, min Hermione. Dina förklaringar över våra myter hava varit mig ljuvliga drycker, älskade vän, i vilka jag insupit djupare vördnad för våra fäders lära.

Hermione svarade:

-- Mina utläggningar äro kanske ofta villfarande; det är endast aningen om det högre och andligas närvaro i de sinnliga formerna, på vilken jag icke själv tvivlar. Och om jag någon gång

träffar en sanning, är hon lik den närmast under skalet liggande hylsan, varifrån det ännu är långt till kärnen. O, I skullen höra min faders föreläsningar i Akademia, fortfor Hermione med glänsande ögon och lyft panna. Honom skullen I höra! Vad är kvinnan i tankens värld emot mannen? Det kan vara henne möjligt att med en bråd aning finna en sanning, till vilken han kan hinna endast med svåra mödor, djupa tankeslut; men genom dessa mödor, endast genom dem, är det vunna en egendom åt vetandet, en bevisad sanning, i stället för ett sant hugskott. Mina tankar äro hugskott, ingenting annat. Jag är rik på hugskott, och dina verser, min Julia, hava framkallat ett nytt.

Narkissos, så tyder jag denna myt, är människoanden. En flodgud var Narkissos' fader, och en källnymf hans moder. Floden och källan tillhöra jorden, men spegla himmelen. Så är människoanden född och ammad i naturens sköte, men tillika ett återsken av det gudomliga. Spåmannen Teiresias förutsade Narkissos en lång och lugn levnad endast i det fall, att han icke lärde känna sig själv. Så förkunnade även Gud, enligt en av hebréernas heliga sägner, det nyskapade människosläktet, att det skulle förlora sitt elysium, om det smakade kunskapens frukt och lärde skillnaden mellan gott och ont. Människoanden, så antyda myterna, så lära filosoferna, levde i början naturdriftens oskyldiga liv; människan var fullkomlig som planta och djur, lycklig som de, omgiven som de av naturens modersvård, som i en oupphörlig krets ledde henne till nöjet, när hon kände längtan därefter, till vilan, när hon njutit, till behovet, när hon vilat ut. Myten syftar härpå, när hon säger, att Narkissos växte upp skön och älskad av alla naturgudomligheter. Detta var ett tillstånd av lycksalighet. Men människan var danad till en annan än den. Hon bar inom sig en kraft, som en gång skulle göra henne myndig och förflytta henne ur oskuldens naturliv, den lägre fullkomlighetens fridfulla elysium, ur okunnighetens och träldomens lugn, till ett högre tillstånd, fullt av ofullkomlighet, mödor och sorger, på det att under strid med sig och världen hon skulle, såsom fri och förnuftig varelse, bana sig väg tillbaka till det oskuldens tillstånd, vilket hon lämnade som ett ofritt naturting, ett högt begåvat djur. Hon är kallad att lyda sedelagen, såsom hon förut lydde driften. Hon är förjagad ur natur-oskuldens elysium, för att över törniga ängder med blödande fötter nå himmelen, den sedliga oskuldens elysium. Myten syftar på denna i människan groende, oroliga frihetskraft, när det heter, att Narkissos, sedan han växt upp, vart en jägare och strövade i skogarne, kall för naturgudomligheterna, som älskade honom. Framför dem alla nämner myten nymfen Eko, emedan naturen i förhållande till människoanden är osjälvständig; hon liksom upprepar våra sista ord, emedan hon färgas av vårt eget lynnes art: synes oss ljus, när vi själva äro lyckliga, mulen, när vårt eget sinne är skumt, förskräcklig i sin åska, sina stormar, sina dystra nejder, när vi rädas dem, sublim i samma företeelser, när vi beundra dem, oregelbunden och hemlighetsfull, när vi icke lära oss förstå henne, regelbunden och upplysande, när vi upplysa oss om hennes lagar. Narkissos törstande, det är människoandens trängtan efter kunskap och ljus. Narkissos nedlutad över källan, det är människan, i vars själ idéernas värld uppenbaras. Källan, som ingen herde, inga hjordar, inga fallande grenar grumla, är visheten. Spegelbilden är idealet i sin gudomliga, ovanskliga skönhet, uppenbarat för den dödliges blick. Det bär hans egna drag, emedan det gudomliga icke kan försinnligas annorlunda än som mänskligt ... emedan det gudomliga är inneboende i det mänskliga, är just den inre människan, som genom kamp och strider skall utvecklas. Anden ser sig själv, skådar sig och gripes av oändlig smärta och oändlig glädje, ty han upptäcker huru högt hans mål är, huru fullkomlig han kunde och borde vara. Idealet är honom så nära, men ändå ofattligt; han möter verklighetens kalla bölja, när han vill kyssa och famna det. Han finner det icke, förrän den himmelska trånaden förtärt allt jordiskt i hans väsen. Då äger han det -- hos Gud. Han är borta -- hos honom -- och dryaderna, som samla sig att klaga kring den döde, finna icke honom, utan en blomma, symbolen av hans återvunna oskuld.

Hermiones röst var böjlig och välklingande; intrycket förhöjdes genom den sällsynta, ljuvliga harmonien av lugn och värme. Tankarnes anstormande mängd, fantasiens ökade kraft, hjärtats livligare slag hade icke påskyndat ordens gång; de utvecklades som en gyllene kedja, länk vid länk, inför de lyssnande vännerna. Hon var hänförande i denna stund, filosofens dotter; allvaret vilade på hennes panna, själens hänförelse tände en högre, andligare glans i de tankfulla ögonen och göt en purpur, lik aftonrodnadens återsken på ett isfält, över de rundade, men bleka kinderna; hennes mun smålog, hennes åtbörder voro lugna som hennes ord, den ädlaste blygsamhet förmälde sig med den omedvetna högheten och värdigheten i hennes härligt formade växt, varav den antika dräkt hon bar var ett kyskt, förklingande eko.

När hon slutat var det tyst över gården. Alkmene hade avlägsnat sig, fåglarne hade upphört att sjunga, endast springbrunnen sorlade som vanligt. Men tystnaden bröts av en okänd röst. Främlingen i den grova filosofmanteln stod framför de unga kvinnorna.


* Omkring kl. 5 efter romerska räknesättet, som vid denna tid, tillika med många andra romerska bruk, gjort sig gällande i Grekland.


The above contents can be inspected in scanned images: V:161, V:162, V:163, V:164, V:165, V:166, V:167, V:168, V:169, V:170, V:171, V:172, V:173, V:174, V:175, V:176, V:177, V:178, V:179, V:180, V:181, V:182, V:183, V:184, V:185, V:186

Project Runeberg, Fri Jan 25 18:01:32 2002 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/atenaren/09.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free