Filosofens hem.
(Forts.)
De sågo hans åldriga, fårade anlete och hörde honom säga:
-- Förlåten min djärvhet, I unga kvinnor och du, Hermione, filosofens dotter, som jag igenkänt på dina ord. Jag är en främling, som nyss i aulan väntade på din fader, men frestades så mycket av springbrunnens svalka och de sköna blommorna, att jag vågade intränga hit ... Min djärvhet ökades, då jag såg, att även här är han nu borta, den avundsjuka porten, som för ej så längesedan överallt skilde kvinnornas gård från männens. Förhållandet mellan de starke och de täcka artar sig friare, hjärtligare, jämlikare, såvitt jag får döma av mina egna rön ... och uppmuntrad härav vågar jag det ännu djärvare steget att upplysa er, att jag lyssnat och gärna vill inblanda mig i ert samtal.
-- Du förekommer då vår önskan. Atens kvinnor vörda ännu filosofmanteln. Sitt ner i vår krets.
-- Gubbar äro pratsjuka. Haven undseende med dem! Det följer med åldern, fortfor den okände skämtande. Men nu, utan långa inledningar, till saken. Jag vill tala om Narkissos, även jag. Hermiones tolkning av myten om honom har överraskat mig. Jag har läst den myten hundra gånger, utan att ana en sådan mening. Men samma tolkning har nu ingivit mig själv en annan närliggande, som, ärligt sagt, överraskar mig än mera. Svara mig, Hermione, var ej flodguden Kefissos den stackars ynglingens fader?
-- Jo.
-- Floden,som rinner ur hans urna ... jag menar Kefissos själv ... var flyter han?
-- Här vid Aten ...
-- Min far har just ett lanthus vid Kefissos, inföll Ismene. Du är välkommen dit ut, min filosof.
- Jag tackar dig. Men till saken. Du medgiver således, Hermione, att Narkissos på sätt och vis kan kallas atenare?
- Jag medgiver det gärna.
- När myten med sådan tydlighet angiver hans födelseort, ligger däri måhända en vink, att vi ej böra se i honom en symbol för någonting alltför vidsträckt och allmänt. Att giva honom en inskränktare betydelse kan åtminstone vara skäl att försöka. Du, Hermione, gjorde honom till människan i allmänhet, till märkesmannen för vårt släkte; jag åter gjorde honom helt enkelt till atenare. Det förra var kanske för mycket; det senare är bestämt för litet. Låt oss gå en medelväg och göra honom till hellen! Vi ha rätt därtill, ty Aten har alltid varit Hellas' hjärta.
-- Antaget! sade Hermione. Narkissos föreställer hellenen!
- Gott. Hellenen är, liksom Narkissos, naturens älsklingsbarn ...
- Han har åtminstone fordom varit det ...
-- Lika mycket! Fortsättom nu, då vi äro fullkomligt ense! Narkissos är den hellenska anden, den hellenska åskådningen av livet och världen. Eko är, som du själv tydde det, naturen. Eko har råkat i ogunst hos en gudamakt och saknar nu den fullständiga talförmågan. Detta betyder, att naturen är en fallen, en fördärvad natur, avhänd sin ursprungliga elyseiska skönhet ... ty skönhet är naturens tunga, varmed hon talar till människoögat. Ekos älskling låter henne icke pålägga sig några fjättrar; han är hård emot henne, bryr sig ej om hennes suckar, tårar och vrede. Så höjde sig även den hellenska anden med segerkraft ur den träldom, vari naturen höll de andra folken fångna: dessa fenicier, som offrade sina barn åt vreda naturmakter, dessa egyptier, som dyrkade krokodiler, kattor, oxar och hundar, dessa perser, som ännu knäböja för elden. Har du ännu något att anmärka mot min tolkning? Hermione, du eller någon av dina vänner?
-- Fortsätt, bad Hermione. Vi skola sedan framställa våra anmärkningar.
-- Nåväl. Narkissos var sexton år, när han trånade bort vid källan. Säger icke myten så, du unga skaldinna? frågade gubben Ammianus Marcellinus' maka.
Julia jakade till frågan.
- Antagom, att dessa sexton år betyda sexton århundraden, och låt se, huru detta stämmer ... Javäl, det passar förvånande väl, ty så lång är den tid, som förflutit från trojanska kriget intill nu. Trojanska krigets tidevarv kan med skäl kallas det, i vilket Hellas föddes, hellenerna samlade sig till ett folk, och den hellenska anden antog sin egendomliga prägel. Icke så?
-- Dina sammanställningar äro skarpsinniga, sade Hermione och betraktade den gamle med ökad uppmärksamhet.
-- Den blinde och dock så fjärrskådande Teiresias, fortfor den filosofmantlade främlingen, hade förutsagt, att Narkissos skulle varda olycklig och dö, om han lärde känna sig själv. Huru tilllämpa detta på vår Narkissos? Påminnen I er, unga kvinnor, vad som stod och kanske ännu står att läsa över ingången till den delfiske Apollons tempel? Där stod: KÄNN DIG SJÄLV!
-- Den inskriften finnes där ännu, upplyste Hermione ...
-- Och den inskriften, inföll gubben, var således Hellas' dödsdom.
-- Slutsatsen är från din utgångspunkt riktig, sade Hermione, och en lätt rysning genomilade henne.
Julia, Berenike, själva Ismene undgingo icke intrycket av den okändes sist anförda ord. De ögnade honom med förvåning, och Berenike sade tvekande:
-- Jag ber dig förklara ditt påstående, ty jag fattar det icke.
-- Efter förmåga vill jag villfara din önskan.
Hellenerna voro i sin blomstringstid ett folk av glada, lyckliga och älskliga barn, som, utan att oroas av något tvivel, överlämnade sig åt ett föreställningssätt, som gav liv och personlighet åt varje livlöst ting i naturen. För dem voro bergen stelnade titaner, havsvågorna blåslöjade mör, de mörka skogarne hemvist för Pan och flöjtblåsande satyrer, varje källa hade sin najad, varje träd sin dryad, varje grotta var nymfernas boning; blomman på marken, fågeln i lunden, stjärnan på himmelen hade sin saga, som de viskande förtalde, och deras öden voro ju mänskliga öden, i vilka hjärtat måste deltaga. Men medan de lyckliga, glada barnen -- barnen, som segrade vid Maraton och Salamis -- lekte i sin sköna värld och trodde henne evig, hade en okänd hand längesedan skrivit domen över henne i de delfiska orden: Känn dig själv! liksom redan på det nyfödda barnets änne står i osynlig skrift den lagen: du skall dö! Den glada leken hade fortfarit länge, då det på Atens gator hördes en röst, som upprepade detta: Känn dig själv! Det delfiska budet hade tagit mandom och kallades Sokrates. Filosofien -- icke denna lekande barnfilosofi, som undrade, om världen uppstått genom eld eller fuktighet - utan en helt manlig och allvarsam filosofi ropade till de lyssnande barnen: »Låt ej gäcka dig av dina föreställningar! Lär känna dig själv! Undersök din tankes lagar! Du själv är världens mått. Allena det, som överensstämmer med dem, allena det, som är förnuftigt, är verkligt!» - Vart togo de nu vägen, najaderna, som hällt sin urna över dalen, dryaderna, som blomsterstrött honom? De flydde, och blommorna och stjärnorna tystnade, bergen voro berg, vågorna ett oroligt vatten, ingenting annat. Än mer: det man vördade som rätt vart befunnet orätt, plägsedens heliga band vart en dumhet, en förrostad olidlig boja, den yttre lagens diamantskrift utplånad, ty den enskilde hade funnit lagen i sig, och själva Olympen instörtade, begravande under sina spillror onyttiga gudar - onyttiga, ty förnuftet hade funnit dem löjliga, oheliga, overkliga. Allt var försvunnet, utom människan själv och filosofiens källa, vari hon speglade sig. Som Narkissos vilade hellenen vid denna källa, åskådande sin mänsklighet, men lycklig? Nej! Olycklig, trånande, förtvivlad! Han vilar där ännu, slående sitt bröst, famnande den kalla böljan, blickande nedåt, nedåt, ständigt nedåt, medan omkring honom har uppblomstrat en annan skapelse, över honom öppnats en annan, evig, strålande Olymp, och han hör ej rösten från himmelen, som manar honom: Blicka uppåt, uppåt! Från skenbilden till den verklige! Du älskar den sköna, fullkomliga människan. Väl, här är Jag - Jag Själv, icke min bild! Du mejslade aningsfullt dina gudar till likhet med människan. Jag har gjort mer: Jag, den Evige, har nedstigit till jorden i en människas skepelse. Vad du anat och önskat är ju uppfyllt. Kom till mitt bröst! Jag är sann Gud och sann människa. Jag är Världens Skapare, den Urgamle, Outgrundlige, och se - Jag är även din broder, din älskade broder. Jag har burit ett dödligt, lidande hjärta, som mätt med klappning tidens slag, i min eviga barm - och detta för att göra dig förtrolig med din Gud, hemvand i hans famn, som barnet i sin faders. Kom, min älskling och förstfödde! Räds ej! Dina skulder äro avtvagna med mitt blod. Jag är icke ett rysligt Öde. Jag är din fader, broder och förlossare!
Den okände filosofen hade under dessa ord, uttalade med eldig hänförelse, stigit upp, hans gestalt, annars böjd av åren, hade rätat sig och hans röst ljöd, honom omedvetet, stark och väldig, som om han predikat för tusenden.
- Men nej, fortfor han i sorgsen ton, Narkissos är döv för den himmelska rösten, han är förtrollad av en ljugande bild, han är fängslad av en lögn. Ve den förhärdade, som icke lyssnar till en bedjande Gud! Snart är hans sista stund kommen, och hans dom förkunnad. Myten säger, att han, nedförd i de underjordiskas boning, ännu speglar sig i den stygiska vågen. Myten säger sant. Hans straff varder evigt. Evig trånad, evig smärta. Ve, ve den olycklige! ...
Den okände hade knappt uttalat denna förskräckliga varning, förrän han svepte manteln omkring sig, lämnade de häpna kvinnorna och gick bort genom aulan. I det ögonblick han skred genom ingången, som förenade aulan med fruntimmersgården, inträdde två i lysande dräkter klädda män, som närmade sig gruppen vid springbrunnen, sällade sig till den och gåvo det förstummade samtalet en ny riktning.
Den ene av dessa besökande var Julias make, gardestribunen Ammianus Marcellinus, den andre prokonsuln över Akaja, Annæus Domitius.
Vid skymningen hade den krets, som var samlad kring Hermione, upplöst sig och lämnat henne. Hermione var ensam i sin lilla kammare. Hon väntade sin faders hemkomst. Emellertid förflöt timme efter timme. Himmelens stjärnor blickade, medan de skredo förbi, mellan altandörrens gardiner in till den i vemodigt drömmande försjunkna flickan. Det finns en känslostämning, som icke lämnar rum åt klara tankar, men vari själen känner sig själv mer hel och hållen, emedan denna stämning är förorsakad av hennes samlade intryck. Hermione var länge försänkt i en sådan. Människosjälen är en aldrig vilande konstnär: stunder som denna äro hennes musik; när hon alstrar klara bilder, för hon mejseln eller penseln. Ur Hermiones obestämda drömmar uppsteg slutligen minnet av en händelse, som av allt vad hon på senare tiden rönt hade kvarlämnat det djupaste intrycket, nämligen vistelsen i det delfiska templet under den stormiga natten. Den uppbrutna dörren till sanktuariet och de på golvet spridda papperen hade vittnat, att de uppenbarelser hon haft denna natt icke alla voro av profetisk art eller foster av inbillningskraften. Hermione skådade upp till stjärnorna och enade tanken på deras klarhet och oföränderlighet, på himmelens lugna höghet, med tanken på det skiftande, oroliga, gåtfulla skugglivet i jordens dalar. Hon tänkte vidare på de skimrande, men hemlighetsfulla tavlor, som extasen hade upprullat för hennes inre öga. Filippos, det var hans bild, hans andra jag, som hon skådat gungande på älven, som var tidens älv, som förde honom med rastlös fart, med nödvändighetens oemotståndliga strömdrag till evighetens fjärran. Sådan hon såg honom då, hade hon sett honom i sina drömmar; sådan såg hon honom i sin moders anletsdrag, som, räddade av penseln, förskönade det rum, där Hermione nu överlämnade sig åt sina tankar. Filippos hade ilat före sin fader och syster att finna sin moder - det var den tydning Krysanteus funnit för denna tavlas symbolik.
Svaret på den andra fråga, som Krysanteus förelagt oraklet, eller rättare sin dotter, detta svar dolde sig under vecken av en på marken liggande purpurmantel. Om ej denna syn avbrutits genom den besynnerliga uppenbarelse ur verklighetens värld, för vilken tempeldörren inslogs, så hade måhända en vindstöt, svepande över den solbrända öknen, bortfört manteln och visat dragen av den slagne, som vilade under honom, eller hade Hermione själv med darrande hand lyft en flik för att se Konstantius' för henne obekanta anlete, eller värsta fall de välkända, älskade dragen av Julianus. Nu var denna uppenbarelse föga mindre gåtfull än framtiden, som skulle belysas. Men den heta sandöknen, de i fjärran bortsprängande ryttarne med sina höga mössor och över skuldran hängande bågar? Dessa ryttare, hade Krysanteus sagt, liknade inga andra än Persiens krigare. Öknen skulle kanske återfinnas i det härjade gränslandet mellan Roms och Xerxes' nyuppståndna rike. Konstantius var just stadd på härfärd mot perserna, när underrättelsen om Julianus' uppror kallade honom tillbaka till hans trons räddning. Skulle då ej denna syn, som tydde på död och nederlag, snarast vara en tillämpning på Konstantius? Krysanteus och Hermione trodde det, emedan de ville hoppas det.
Om betydelsen av de syner, som hon uppbesvurit ur djupet av sin själs omedvetenhet, hade han och hon samtalat, medan de vandrade tempelvägen tillbaka, och sedan ofta. Krysanteus hade med allvar och spänning lyssnat till Hermiones redogörelse för dem. Det var icke vidskeplighet, utan följdriktighet i hans sätt att tänka, som verkade detta. Det må synas underligt för oss, söner av fäder, som givit luftpumpen, elektriska apparaten, kemiska ugnen och romboidiska nätet rum bland himmelens stjärnbilder. Vi frukta vidskepelsen till den grad, att vi uppfyllas av fördom emot allt, som ligger utanför de dagliga rönens gräns, och vi skulle kalla den klaraste filosofi mystik, om hon med allvar ledde oss in i det översinnligas värld och stängde porten efter sig. I allmänhet nöja vi oss med några maximer, tjänliga, det är sant, att frälsa oss från ett återfall i andens mörker, men odugliga att föra oss fram på ljusets väg. Vi anse oss hava gjort nog för vår självständighet, när vi icke sälja vår själ åt den tro, som räckes oss i barndomen. Men det är pendelns självständighet, som svänger mellan två ytterligheter, mellan Voltaire och Cagliostro. Vi äro långt ifrån att likna dessa hellenska filosofer, vilka övade sitt tänkande, som atleten sina lemmar, tryggade sig till förnuftet, som han till sina muskler, och med fast fot, med kraftsvällande armar och cestusomlindade händer stodo färdiga att segra eller falla för människoandens självständighet och förnuftets rätt. Funno de i denna självständighet ingen tillfredsställelse för sin religiösa känsla, räcktes dem då av en medlidsam hand en fångrustning, för att tjäna som harnesk, de tillbakastötte henne, föredrogo att hopplöst strida med fria lemmar och föllo som hjältar. Funno de däremot en sådan tillfredsställelse inom sig själva, hade deras tankar givit dem nyckeln till himmelen, så gingo de därin med barnets genius, fröjdade sig åt härligheterna i den ljusa salen, talade med andarne andarnes språk och frågade ej efter, om världen därutanför begrepe dem eller icke eller toge deras umgänge med de osynlige som en gäckande lek med tomma skuggor.
I de syner, Hermione haft i det delfiska templet, hade bilden av Karmides inblandat sig. Hermione undrade ej häröver, ty hon tänkte ofta mot sin vilja på denne yngling. Kärlek till honom eller rättare till den Karmides, som icke mer fanns, den ofördärvade, till dygd och visdom strävande, låg ännu i hennes hjärta. Kväva den hade hon hitintills icke kunnat; i vissa stunder ville hon det ej. Ättling av en förmögen, med Krysanteus närskyld familj, hade Karmides redan i sin barndom förlorat sina föräldrar och därefter upptagits i Krysanteus' hus. Hermione och han hade uppväxt tillsammans. Krysanteus, som förlorat sin ende son, hälsade i sin späde frände en ny, överflyttade på honom en faders hela ömhet och fäste de största förhoppningar vid ett barn, som naturen så rikt begåvat med skönhet och livligt förstånd. Det var för dessa hellener en ofattlig motsägelse, om icke ett skönt yttre skulle hölja rika själsanlag, som det endast vore konsten att utveckla. De ville icke skilja emellan skönhet och sanning, ville icke veta av någon klyfta mellan natur och ande. Platon, deras främste tänkare, var en idealt skön man; Sofokles, deras störste tragöd, likaledes. Deras filosofer omgåvo sig helst med sköna ynglingar och bedrogo sig sällan i valet. Sokrates, ehuru själv ytterligt ful, hyllade samma åsikt och medgav med hänvisning på sin satyrnäsa, att naturen hade nedlagt frön till många laster i hans själ. Men han tillade, att filosofien hade förbättrat honom. Hellenerna medgåvo anden härskarerätten över naturen; de sågo, att den sköne kunde förfulas genom lasten, att den fule kunde förskönas genom dygden. För Sokrates' lärjungar, som älskade honom till svärmeri, försvann hans satyrnäsa, när han talade om dygden, och de slutade med att finna honom skön, emedan någonting gudomligt så ofta genomskimrade hans anletsdrag.
Hermione var en hellenisk kvinna, och varje föremål, som omgivit henne från barndomen, själva den luft, hon andades, hade utvecklat hennes medfödda kärlek till det sköna i alla dess uppenbarelser. Förgäves predikade ej blott kristianerna, utan även mången hellenisk vishetslärare de dagarne om naturens fördärv och sinnlighetens dödande; hon lyssnade väl till dessa läror, och idéernas värld, som Krysanteus öppnat för sin dotters ögon, var även för henne den enda fullkomliga och eftersträvansvärda; men att fatta denna andra som syndig och föraktlig förmådde hon icke. Hon älskade himmelens stjärnor och skyar, jordens berg, källor och skogar, blommor och fåglar; hon förtjustes av konstens skapelser, och varje klart barnaöga var henne en klar vederläggning av den sats, att människosjälen vore ett vredens barn och från förstone platt fördärvad. Ett ytterligare bevis kravde hon icke, men ägde många sådana i de vise, hvilkas levnad varit en fortgående förkovring i dygden, i de kärleksfulle, som lidit för att göra andra lyckliga, i de hjältar, som offrat sig för det sköna och sanna. I allt detta såg hon det gudomliga uppenbarat i det synliga. Hon såg det gudomliga i varje ädelt bildad form, hörde det i varje välljudande röst. Spegeln hade lärt henne, att hon själv hade ett intagande yttre. Varför dölja detta för sig själv eller andra? Hon kunde det icke, även om hon velat det. Hon var glad och tacksam för denna Guds och naturens gåva och fann i dess ägo en vink att varda den värdig genom sin själs förädling.
Att missvårda denna skönhet, avklippa sina rika lockar eller hölja sin gestalt i en vanprydande dräkt, som mången kristiansk svärmerska gjorde, skulle för henne varit en hädelse. Och från den stund - den oförgätliga - då kärleken vart medveten i hennes barm, då de båda fostersyskonen och lekkamraterna utan rodnad, utan förlägenhet, i lydnad för sina oskyldiga hjärtans maning, yppade sin blyga låga och skänkte varandra den lugna, obeskrivliga salighet, som ligger i den första kärlekens ömsesidighet - från denna stund betraktade sig Hermione icke längre som ensam ägare av sin fägring; den var en skatt, som hon förvarade åt dess rätte herre, den ädle och dygdige yngling, åt vilken hon skänkt sitt hjärta.
I de första dagarne, det första året av denna kärleks tillvaro, huru ofta uttalade de icke för varandra sin glädje över skönhetens gåva, som de ömsesidigt funno hos varandra! Om själarnas samklang, om den ömsesidiga högaktningen - detta kalla ord, denna styva högtidsmantel, vari mannen nalkas kvinnan och kvinnan mannen, för att komplimentera och taga varandra i ägo - om sådant talade de aldrig; sympatien, aktningen fanns hos båda, men de tarvade dem ej till täckelse kring sin ögonlust, sin skönhetskänsla, ty i dessa funno de ingenting att blygas för. Och hur skulle Hermione hava kommit på en sådan tanke, hon, som icke kunde höra ett välklingande ord, utan att se det lekamliggjort i sköna former, hon, för vilken till och med den torra logikens slutledningar förvandlade sig till vingade piltar, lekande med blomsterkedjor, och som aldrig hörde ordet Idé, utan att tänka sig en himmelsk, strålande ungmö!
Karmides hade varit henne dubbelt dyrbar genom hennes kärlek och de förhoppningar, som hennes fader fäst vid honom. Liksom hon vårdade sina blommor, ansade dem, flyttade dem från solskenet till skuggan, från skuggan till solskenet, så hade Krysanteus bemödat sig att undanrödja alla hinder för utvecklingen av en natur, som i sitt frö redan lovade mycket. Han hade övat sin skyddslings tankekraft och lemmar, hade sökt elda honom genom höga föredömen, hade velat stålsätta hans själ mot kommande lidanden, liksom emot kommande lockelser, men göra henne mjuk och känslig för alla goda intryck, öppen som ett språkrör för den gudomliga rösten i det inre - han hade med Karmides förknippat tanken på den platonska lärans framtid, i honom hoppats en efterträdare på Akademias lärostol, en ny kämpe, sedan han själv gått bort, för skönhetens religion och förnuftets frihet.
Karmides hade i början motsvarat hoppet. När hans myndighetsår var inne, trolovade han Hermione och företog därefter med Krysanteus' bifall en resa genom Syrien, Egypten och Italien. När han återkommit till Aten, syntes han till lynne och böjelse alldeles förändrad. Han fann sig icke väl i Krysanteus' grannskap. Mot Hermione var han ombytlig och underlig; än visade han sig dyster och hemlighetsfull; än utbrast han i kärleksbetygelser, som förskräckte henne, emedan de buro prägeln av vildhet och onaturlighet; än, och detta oftast, mötte han henne med ett slags galanteri, som måhända skulle ha förefallit Neapels skönheter behagligt, men som förödmjukade Hermione. Det beställsamma ryktet frambar till hennes öra det ena äventyret efter det andra, vari Karmides spelat hjälten. I början trodde hon dem icke; men han själv gjorde allt för att taga henne ur den villfarelse, varmed hon ännu sökte fasthålla sin dröm om ren kärlek och jordisk lycka, sin tro på Karmides' ädla natur och höga kallelse. Krysanteus använde förgäves sin människokännedom och en av ömhet ingiven vältalighet för att återföra fostersonen, den förre lärjungen, till den väg han lämnat. Förhållandet mellan dem vart allt kyligare. Hermione såg sin faders smärta och kände sin egen djupare. Kristianerna pekade på Karmides som ett prov på en hednisk filosofs förmåga att uppfostra människor. Han omgav sig med de mest utsvävande ynglingar i Aten, var föremål för sina liktänkande vänners och de atenska hetärernas beundran eller beräkningar, men alla andras förakt. Den sista gången han visade sig i Krysanteus' hus, var denne frånvarande. Han fann Hermione ensam. Hon förebrådde honom under tårar all den smärta, han förorsakade henne och hennes fader. Han svarade med skämt och lämnade henne. Kort därefter inlät sig Karmides i ett nytt äventyr, som omtalades mer än hans föregående, emedan den andra medspelande var den sköna Eusebia, Annæus Domitius' maka. Annæus upptog saken med ett lugn, så orubbligt, att det verkligen understödde kristianernas välvilliga tydning, att allt inskränkte sig till ett omvändelseförsök, som den fromma Eusebia i sin ängslan för ynglingens salighet hade företagit sig. Men när ryktet i en mindre förmånlig upplaga hann till Hermione, återsände hon, dödligt sårad i sina känslor, trolovningsringen till Karmides.
Att kunna älska mer än en gång föreföll Hermione som en orimlighet. Även nu, då hon ville glömma Karmides, var hon övertygad, att hjärtats drift och den första kärleken aldrig kunna svika. Hon gav honom förlorad endast för livet. Hon trodde på ett framtida tillstånd, då två själar, som från början varit ett, när de vilade i Guds tankes sköte, ånyo skola förena sig, sedan de renats från de fel och villfarelser, som på jorden stötte dem från varandra. Denna tro, som hon närde med läsningen av Platons skrifter och som kanske varje människa en gång i livet har omfattat, gav henne tröst, fast blandad med vemod, då hon lyssnade till sin naturliga längtan att förenas med en älskad man och fortplanta den gudomliga gnista, varav hon själv genom en mans och en kvinnas kärlek blivit delaktig.
Skön och älskvärd som hon var, och arving till en ovanlig rikedom, hade Hermione talrika tillbedjare; men de giftermålsanbud, som de djärvare vågat framställa, hade hon tillbakavisat. Hon förlikte sig med tanken att leva ogift. Lik sagans pil, som läkte de sår, han själv givit, är kärleken ensam i stånd att läka kärlekens sår. Hermione hade mycket att älska. Hon älskade naturen och filosofien; hon älskade att utbreda sällhet till alla i sitt grannskap; hon älskade framförallt sin fader, vars strävanden och ensamma ställning som kämpe för en sjunkande bildning, en undertryckt religion hon förstod och delade. Badande i de friska vågorna av denna kärlek, bibehöll hennes själ sin klarhet, kraft och hälsa; hon var i harmoni med sig själv, fast ackorderna klingade vemod.
---------------------------
Kort före skymningen hade Klemens av biskop Petros skickats till Simon pelarhelgonet med ett bröd och en flaska vin. Flaskan var den, som Petros föregående afton så omsorgsfullt inläst. Den natt, som följde härpå, sjöng Simon ej sin aftonpsalm.
Krysanteus återvände först vid midnattstiden. Han hade då sett, huru krigsgudens tempel togs i besittning av det kristianska prästerskapet. Petros hade funnit för gott att uppskjuta detta till en timme, då man ej hade att vänta onödigt uppseende och folkskockning. En avdelning soldater, förd av tribunen Pylades, hade följt prästerna och uppställt sig framför templet. En ämbetsman läste från trappan den kejserliga kungörelse, som skänkte templet till kristianerna; några nattvandrare, vilkas väg tillfälligtvis fört dem över torget och som stannat, förvånade över uppträdet, fingo föreställa det atenska folket, till vilket kungörelsen var riktad. Läsningen ändade som vanligt med uppmaning till ropet: leve kejsaren! Soldaterna instämde pliktskyldigst, prästerna hjärtligt, atenska folkets tillfälliga ombud tvunget eller av vana. En gammal borgare, vars mun teg, men vars hjärta kanske ropade: leve Julianus! vart av en fanatisk soldat nedstucken. Den gamle mannen hade gått ut för att skaffa läkarehjälp åt en insjuknad dotter. Han hann, förrän han dog, anförtro Krysanteus ej blott sitt ärende, utan ock sitt brödlösa hem; denne ilade bort att skaffa hjälp. Därefter uppspikades kungörelsen på tempeldörren, krigsgudens bild och altare omstörtades och utkastades, målningarna sönderhackades, tempelskatten togs i beslag, arkivet med sina historiska årsböcker uppbrändes, varefter det heliga korset, fridens och försoningens symbol, ställdes framför ingången, just i blodpölen bredvid den mördade.
Detta skedde vid skenet av lampor och facklor, som voro tända
i portikerna och kring torgets bildstoder. Däruppe på Akropolis
avtecknade sig vishetsgudinnans jättestod mot den stjärnströdda
natthimmelen. Kanske hov sig i detta ögonblick hennes kopparbarm.
