- Project Runeberg -  Den siste atenaren /
12. Början till ett sorgespel

(1914) [MARC] [MARC] Author: Viktor Rydberg With: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

TOLFTE KAPITLET.

Början till ett sorgespel.

-- Från det ena nöjet till det andra! Prisad vare Olympen, som ännu strör rosor över jorden!

Så tänkte Karmides, då han vandrade ned för den del av Skambonide, som sluttade åt Kerameikos. Han vidgick tacksamt, att den stund han tillbragt hos Rakel varit en stund av njutning, det vill säga en skugga av lycka - visserligen blott en skugga, men han nöjde sig härmed, ty han hade längesedan givit verkligheten förlorad.

Han sökte nu en annan förströelse. Från Kerameikos skallade vilda rop, förnummos tusentals larmande röster. Det var förmodligen inledningskoren till en storartad tragedi. Karmides älskade tragedier och skyndade att förvissa sig om rum bland åskådarne.

Som vi veta, var skymningen inne och stjärnorna började tända sig på himmelen. En sådan halvdager är gynnsam för sådana skådespel, liksom en mulen himmel ökar intrycket av ett götiskt tempel. Han döljer sådana små enskildheter som de små människorna, och låter de stora massorna, som äro de på denna bana uppträdande skådespelarne, försmälta till sublima individer.

Karmides stannade ett ögonblick, innan han hunnit den punkt, där de trånga gränder vidtogo, som på denna sida klättrade upp emot kullen. Utsikten härifrån behärskade vissa, av tak och murar avbrutna delar av gatan Kerameikos ända hän emot Areopagens kulle. Alla dessa delar höljdes av en böljande massa, som tycktes vara ett enda jättedjur, sakta, mödosamt och krampartat slingrande fram likt en sårad orm. Två bloss, som lyste i spetsen, voro vidundrets ögon. Men liksom ryktet enligt skaldernas skildring, så var denna jättekropp i hela sin längd betäckt med en man av tungor, icke talande, icke viskande, utan rytande av raseri.

Karmides skyndade vidare. Han kom in i en trång gränd, som mynnade ut till huvudgatan. Medan denna tyngdes av ett övermått av liv, var den förra ödslig, som utdöd. Portarne bommade, fönsterluckorna stängda, ingen människa att se.

Karmides såg sig nu vid själva randen av den förbivältrande, svällande folkströmmen. Ett steg till, och han hade varit bortryckt med dess böljor. Han såg ansikten dyka upp och försvinna, ansikten förvridna av dyster vrede.

- Hämnd, hämnd! Död åt kättarne! Död åt giftblandarne! Död åt atanasianerna!

Dessa rop, blandade med andra av samma slag, skallade i hans öron. Han misstog sig således icke. Förhänget hade fallit, korsången börjat, korsången, som inledde det länge väntade och förberedda sorgespelet.

Karmides hade ingen lust att låta sig bortrycka av den virvlande strömmen. Man uppoffrar ogärna sin vilja och det fria bruket av sina lemmar, när man ej genomtränges av den ande, som sammansmälter den trängande och skuffande massan till ett helt. Karmides ville välja en lämpligare åskådareplats. Han lämnade Kerameikos och vandrade de folktomma sidogatorna hän till torget, sedan han övertygat sig, att strömmen brusade åt det hållet. Han anlände före den till torget. Det var tomt och övergivet av alla, utom bildstodernas tysta rader. De tycktes liksom med hemsk fruktan vänta den annalkande skaran. Karmides steg upp på målningsgalleriets marmortrappa och intog en bekväm plats vid hörnpelaren. Tätt förbi den måste tåget stryka fram; den var bestämd till vågbrytare mot floden. Karmides kunde se allt på nära håll.

Facklorna, som lyste i spetsen, närmade sig. Rymden mellan Pnyx och Areopagen uppfylldes av, och torgets pelargångar återkastade de vilda, ursinniga ropen:

- Död åt kättarne, atanasianerna, giftblandarne!

Folkströmmens första böljor hade hunnit fram. De slungade ett skum av människor upp på målningsgalleriets trappa, där Karmides stod i skydd av sin pelare; de utbredde sig hastigt som ett översvämmande vatten över torget. Facklornas röda sken lyste på en bår, som vilade icke på skuldrorna, utan på de uppsträckta armarne av ivriga bärare, som, när de tröttnade, ögonblickligt ersattes av andra. Så lämnar på havet våg åt våg att bära det seglande skeppet. På båren låg en varelse, knappt lik en människa, ty det var Simon pelarhelgonet eller hans jordiska hydda. Kroppen var naken. Björnpälsen låg sammanrullad under hans huvud, som var vänt emot den följande hopen, så att de rysliga anletsdragen, de slutna ögonen i lodrät riktning kunde lysas av facklorna och ses av mängden. Närmast kring båren gingo några präster med nedfällda kåpor och blottade huvuden. Två av dem buro facklorna. Bredvid den ene sågs Eufemios. De tego, ty den lösen de från början utdelat återskallade nu i de vilda ropen, som genom själva sin styrka vunno övertygandets kraft hos de fanatiserade tusentalen. Prästerna tego, men närmade facklorna intill den dödes ansikte för att åter och åter visa det så tydligt som möjligt. Och för var gång skallade med ökad styrka ropen:

- Död åt atanasianerna! Giftblandarne! Kättarne!

Massan hade äntligen hunnit förbi. Karmides sällade sig till de siste i eftertruppen.

- Medborgare, vad har hänt? frågade han sin närmaste granne. Vad är det som försätter folket i raseri?

- De ha mördat Simon bekännaren och helgonet, svarade mannen. Har du öron och förnimmer ej vad folket ropar?

- Jag hör, att det ropar giftblandare och kättare. Det är således någon atanasian, som förgivit den helige?

- Någon atanasian? Nej, de ha gjort det alla. Alla atanasianer äro medbrottsliga i detta mord. De kunde icke tåla, att de rättrogne ägde en broder så helig som Simon. De fruktade hans förböner hos Gud och martyrerna. Homousianerna äro giftblandare av gammalt. Gåvo ej Atanasios och hans vänner gift åt Arios samma morgon, då han skulle undfå den heliga nattvarden i Konstantinopels storkyrka? Ha de ej vid flera tillfällen förgiftat nattvardsvinet för de rättrogne? Kan du då tvivla, att det är samma kättare, som mördat vår Simon? Död åt kättarne! Död åt giftblandarne! Hämnd, hämnd!

Mannen instämde i de outröttligt skallande ropen. Karmides avlägsnade sig för att ej bortföras av de nya hopar, som oupphörligt slöto sig till massan. Tåget gick tvärs över torget, vältrade in på en gata, som följde Akropolis' södra sluttning, och banade sig under förfärlig trängsel väg genom porten, som utmärkte gränsen mellan det gamla Aten, »Teseus' stad», och det nya, »Hadrianus' stad». Sedan det förstärkt sig med homoiusianerna, som bodde i dessa trakter, styrde det, i spåren av sina ledare, kosan mot kristianernas storkyrka, belägen på en öppen plats vid gatan, som slutade vid Diomeiska porten och förde till det gamla gymnasiet Kynosarges.

Kyrkan var upplyst, portarne uppslagna på vid gavel.

En stark avdelning soldater stod i kyrkans grannskap. Hon var inom några ögonblick överfull av människor. Men dessa utgjorde dock endast ett fåtal av den väldiga mängden. Den övriga delen uppfyllde platsen utanför och de tillgränsande gatorna. Biskop Petros i spetsen för sina underordnade präster hade vid huvuddörren emottagit båren, som nu nedsattes i det av mångarmade kandelabrar upplysta koret, medan tempelvalven syntes lyftas av massans ursinniga rop. Mitt under dem uppstämdes en psalm av prästerna, som knäböjde kring helgonets lik. Den fromma sången kunde endast förnimmas av de närmast stående. Men dessa instämde, och han utbredde sig mer och mer, växte i styrka och trängde äntligen, buren av tusen röster, till mängden där utanför templet. Och nu förenade sig alla röster i sången. Raseriet hade fått rytm och melodi. Det övergår då lätt till lugn, men, vid tillfällen som detta, till ett lugn av förfärlig art, vådligare än dess föregångare, emedan det är mäktigt av ordning.

Också lyssnade alla, när psalmen slutat, till Petros' kraftiga röst, som ljöd över folket.

- Gån hem i frid och avvakten morgondagen, då Herren skall bevisa sin härliga kraft!

Maningen upprepades av prästerna i hopen och gick som en fältherres rop igenom massan.

Klemens hade denna afton icke fått ledsaga biskopen till kyrkan; han var ålagd att stanna hemma. Utom honom funnos i biskopliga palatset endast portvaktaren och en fånge, densamme, om vilken är talat under namnet Teodoros.

En timme före det ovan skildrade uppträdets början hade biskopen begivit sig till storkyrkan. Klemens tillbragte denna timme med att läsa en bok, som hans fosterfar förärat honom, om den kristliga lydnaden.

»Du måste till alla delar försaka dig själv. Din egen vilja är din djävul. Det var den egna viljan, som åstadkom våra första föräldrars fall och gjorde vårt släkte till ett syndigt, fördärvat släkte. Du har ingen värre fiende än dig själv. Lär dig då lyda, lär dig offra din vilja under en annans. Då Gud den Allsmäktige tog en tjänares skepelse, kan du då icke underkasta dig att tjäna en människa och vara en människas träl? Lär ödmjuka dig, du mull och aska! Tig och lid, så varder dig hulpet! Var tacksam, att du icke är din egen, utan har jordiska herrar, ty det är dig tryggare att lyda än ansvara för dig själv.»

Så talade boken till den unge föreläsaren. Och här var säden icke spilld på hälleberget. Vem undrar, att Konstantinus gynnade en lära av detta slag? De vansläktade sönerna av antikens republikaner betraktade despotismen som en olycka och hörsamheten mot fursten som en hård nödvändighet; kristianerna sågo i despotismen en helig sak och i den blinda lydnaden en dygd.

Vad den unge föreläsaren vidkommer, framstodo för honom dessa satser i ett högre ljus, som kom icke från dem, utan från hans egen till himmelsk renhet trängtande själ.

När det skymde i hans lilla kammare, gick han ut i aulan och fortsatte där sin ivriga, andaktsfulla läsning. Men när stjärnorna började genomskimra etern, måste han lägga pergamentet bort, ty dess bokstäver läto icke mer urskilja sig. Det var med dem som med människorna. De betydde föga, om icke i förening med varandra, men när de miste även denna självständighet, när skymningen kom, som förflyktigade deras egendomlighet och gjorde den ena lik den andra, då var även anden borta, som nyss talade utur dem.

Först nu kom Klemens ihåg, att tiden var inne, då han skulle tillföra Simon pelarhelgonet ett bröd och ett mått vin, ty detta var honom sedan gårdagen ålagt som daglig skyldighet. Ja, tiden var icke blott inne; den kära läsningen hade kommit honom att förgäta den rätta stunden. Ledsen över sin ofrivilliga försummelse iklädde han sig kåpan och gick att hämta korgen, som palatsets köksmästare ställt i ordning för hans räkning. Det var i detta ögonblick larmet från den folkskara, vars tåg vi skildrat, nådde hans öra. Klemens aktade ej därpå; han tänkte allena på att uppfylla sitt åliggande. Men larmet nalkades hastigt, ty Simons bår, som nyss skridit genom dubbelporten, hade ännu icke hunnit samla kring sig en större hop, än den breda Kerameikos gav rymlig väg. Portvaktaren hade emellertid öppnat dörren till vestibulen och stod nu utanför tröskeln, lyssnande förundrad och stirrande på blossen, som kommo närmare.

- Vänta, sade han till Klemens, vänta, tills vi få se, vad detta betyder. Det låter som ett upplopp. Hör de förskräckliga ropen! Det är som ett annalkande oväder. Låt det stryka förbi, innan du går!

Tåget framträngde nu emellan Teseus' tempel och det biskopliga palatset. Klemens urskilde allt tydligare ropen: De ha mördat honom! Död åt giftblandarne, atanasianerna!

Ett par minuter därefter hade spetsen av skaran hunnit fram. Klemens igenkände i fackelbärarne två äldre ämbetsbröder; han såg båren och, när den hunnit förbi, varelsen, som låg därpå. Han igenkände Simon.

Onödigt att spörja vad som hänt. Klemens såg mängdens ursinniga åtbörder och hörde deras vilda rop: Kättarne ha mördat honom! Död åt giftblandarne!

Klemens kände sig frestad att sälla sig till prästerna kring båren. Detta hade varit att bryta mot biskopens bud, men han skulle förgätit sin plikt under inflytelsen av det på en gång rysliga och eggande skådespelet. Delade han ej de känslor, som genombävade denna massa? Simon den helige, för vilken han hyste en avgudisk vördnad, Simon, som lagt sin hand på hans huvud och välsignat honom, Simon mördad av dessa kättare, dessa Guds, kejsarens och de rättrognes fiender, som det vore en plikt och en ära att utrota från jorden! Blodet började koka i ynglingens ådror, han övermannades av den allmänna jäsningen, ropen ljödo som oemotståndliga maningar, han ville varda en droppe i virvlarne av denna brusande flod. Portvaktaren, som nyss stått vid hans sida, hade gripits av svindeln och försvunnit i massan. Förstärkningar tillströmmade från alla portar och gränder. Men då Klemens nedsatt korgen för att blanda sig med hopen, fattades han av en tanke, som förlamade hans beslut. Vid de förnyade ropen: giftblandare, kom han att tänka, att det var han, Klemens, som föregående afton burit föda och dryck till Simon. För Simon fanns det blott en måltid: aftonvarden. Det visste Klemens. Han visste däremot icke, att Simon, uttömd av det oupphörliga knäböjandet, då spisade med vargens hunger och slukade allt, som hans fromma beundrare tillförde honom. Den förgiftade maten kunde således vara räckt av någon annan, som infunnit sig efter Klemens. Men av en sådan förmodan var Klemens nu icke mäktig. Han var rov för en hemsk, isande aning. Han tyckte, att de hotande ropen gällde honom, att otaliga, blodtörstiga ögon voro fästa på honom. Han stod som förstenad, tills hopen hunnit förbi.

Han tog korgen och ilade tillbaka in i aulan. Så länge hopens skri ännu nådde hans öra, förmådde han ej samla sina tankar för att söka grunder mot rädslan. Orolig gick han vidare och kom in på palatsets bakgård. Fången, som försmäktade där i en källare, hade knappt förnummit ljuden av hans steg, förrän han lade ansiktet intill källargluggens galler och frågade:

- Vem är det som kommer?

- Det är jag, Klemens.

- Klemens, säg mig, vad som föregår i staden? Rop av tusen röster ha trängt hit ned. Jag hör dem ännu. Vad betyder det?

- Teodoros, det har hänt något gruvligt. Jag kan knappt förtälja det. Jag darrar själv.

- Medan du lugnar dig, så hämta mig något vatten, Klemens. Min törst är starkare än min nyfikenhet. Man har alldeles glömt bort mig i dag.

- Teodoros, jag törs icke. Petros har förbjudit oss att giva dig vatten.

- Jag fick dock några droppar av Eufemios går afton. Bröt han mot biskopens bud? Jag skulle icke tro det, ty jag känner Eufemios.

- Nej, biskopen har bestämt ett dagligt mått för att läska din tunga. Du skall icke tro, att han vill låta dig dö av törst. Han vill endast övervinna din hårdnackenhet. Han sörjer över ditt avfall, Teodoros.

- Du hör ju, att Eufemios har förgätit mig. Vid Gud, som lever i himmelen, man har under denna långa dag icke givit mig en droppe vatten. Och maten, som räckes mig, är salt. Hungern har tvungit mig att smaka den. Skynda dig, Klemens!

- Jag vågar icke, sade Klemens suckande.

- Gosse, jag lider den rike mannens kval i skärselden. Ve ditt unga, hårdnade hjärta!

Teodoros lämnade gluggen. Han kastade sig på sin halmbädd och lade, som förut, sin förtorkade tunga intill den kalla källarmuren.

Tystnaden, som följde på fångens ord, verkade överväldigande på den unge föreläsaren. Teodoros hade stillatigande överlämnat sig åt sina kval. Klemens hörde en suck, som de avnödgade honom. Mer förmådde han icke. Han skyndade till aulan och in i Eufemios' kammare, tog nyckelknippan och kruset, som han fann därinne, fyllde det med vatten och ilade tillbaka till fängelset. Han öppnade den yttre dörren, steg ned för några trappor och stod framför en inre dörr.

-- Klemens, är det du? sade fången inifrån.

- Ja, jag kommer med vatten. Här, här!

- Lovad vare Gud, som rörde ditt hjärta! Tryck på en rigel där nere, och dörren öppnar sig!

Klemens trevade och fann rigeln. Han drog den tillbaka. I samma ögonblick gick dörren upp, och fången skönjdes i mörkret framför honom. Han hade, utan att leta, funnit vattenkärlet, som den törstande antilopen vädrar en källa i öknen. Klemens hörde, hur han drack i långa, djupa drag.

- Härliga Guds gåva! Jag anar nu, vad livsens vatten är för anden. Broder Klemens, jag skall aldrig glömma honom, som räckte mig denna dryck. Broder, du har varit mycket olydig, mycket felaktig, ty du har överskridit det stadgade måttet och läskat ej min tunga allena, utan hela min varelse. Huru gammal är du?

- Aderton år.

-- Jag vill icke se dig, när du är så gammal som Eufemios. Du var nog från början en rak och vacker planta; skada att du skall varda ett krokigt träd. Men här är kolmörkt ... låt oss gå upp och se, vad som händer i staden. Vill du följa mig?

-- Vad gör du? utbrast Klemens och fattade Teodoros' arm. Broder, minns du ej, att du är fånge? Vill du lämna fängelset? Vill du fly?

- Om fången vill fly? Vilken fråga! sade Teodoros och fortsatte sin väg uppför trappan.

-- I himlens namn ... broder ... kom ihåg, att det är Petros' vilja ... kom ihåg, att du gör mig olycklig ... jag ville räcka dig en dryck vatten ... och du vedergäller mig på detta sätt!

- Du misstager dig, Klemens. När du hastade efter vatten till den försmäktande, var det icke i hopp om vedergä11ning...

- Men du gör mig olycklig.

- Bah, jag skulle misskänna dig, om du är olycklig för denna aftons skull, när vi ett år härefter mötas. Släpp min arm, broder! Petros' vilja är starkare än dina muskler, men det är min vilja, som skall kämpa mot Petros' vilja och alla andra liknande viljor. Se, min Klemens, huru lätt jag övervinner dig.

Teodoros lyfte Klemens på sina armar och bar honom uppför trappan. Därefter ställde han sin börda åter på egna fötter.

- Jag skulle vilja bära dig vidare, långt härifrån; men bättre vore, att du följde mig frivilligt. Ack, att du en dag ville göra det! Nu farväl, min broder!

Teodoros gick utan att hindras av någon.

Utkommen på gatan mötte honom en vagn, ledsagad av två fackelbärare till häst.

- Plats för prokonsuln av Akaja! ropades av fackelbärarne till de mötande hoparne. När vagnen hunnit dubbelporten, svarades på den vaktande legionärens rop:

- Prokonsuln av Akaja.

Folket fick således veta, att prokonsuln lämnat staden. Biskop Petros och Krysanteus arkonten hade särskilt underrättats, att han av ett viktigt ärende kallats till Korintos.

Innan prokonsuln lämnade Aten, hade han emellertid i biskopens närvaro förhört de i kalkstensbrottet vid pelarfältet fångade atanasianerna och funnit dem skyldiga till det brott, för vilket de åtalats, nämligen hemlig gudstjänst i enlighet med deras bruk och lära. Deras dödsdom var undertecknad.

När Karmides fram emot midnatten styrde kosan hem, väntade utanför hans dörr en slav, som höll vid tygeln en ridhäst, prokonsulns kappadokiske Akilleus. Slaven räckte Karmides ett brev, som han läste vid skenet från vestibulens lampa. Det hade följande lydelse:

»Annæus till Karmides. Måtte det blida ödet foga, att detta brev råkar i sin ägares hand och vänligt emottages av honom! Den gode Lysis ber dig vara välkommen till sin villa. Din säng står bäddad med svällande kuddar. De skönaste drömmar, som någonsin genom elfenbensporten gått ut att fröjda en sovande värld, äro kallade att infinna sig vid din bädd. När morgonstjärnan slår upp ögat, skall hon finna samlade Karmides och Olympiodoros och Demonax och Palladios och Myro och Praxinoa, alla friska, strålande och glada, samlade kring den arme Annæus Domitius som en skyddsvakt mot de bekymmer, som peka på hans prokonsulariska insignier och anse sig hava rätt att suga hans blod.»


The above contents can be inspected in scanned images: V:224, V:225, V:226, V:227, V:228, V:229, V:230, V:231, V:232, V:233, V:234, V:235, V:236, V:237

Project Runeberg, Wed Jul 31 11:22:08 2002 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/atenaren/12.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free