- Project Runeberg -  Den siste atenaren /
14. En orgie

(1914) [MARC] [MARC] Author: Viktor Rydberg With: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

FJORTONDE KAPITLET.

En orgie.

I nöden prövas vännen. Karmides hade bestått det prov, som prokonsuln underkastat hans vänskap.

Han, Karmides, hade verkligen satt sig upp på kappadokiern Akilleus och mitt i natten ridit ut till Lysis' villa för att hugsvala den bekymrade.

Vid framkomsten rådde i villan den djupaste tystnad. Sömnens hulda genius förde där sin vallmospira. Gästerna slumrade, envar inom sin dörr, i den långa aulans pelargång. Till och med den djupt bekymrade njöt en efterlängtad ro. Det hade varit grymt att störa honom. Karmides lät visa sig till den för honom bestämda sängkammaren, och snart var även han försänkt i drömmar. Han drömde om Rakel och Hermione, om blodiga gatstrider, om olyckliga tärningkast, om fordringsägare och självmord.

Morgonstjärnan slog upp ögat, och i köksvärlden rådde den livligaste verksamhet. Vid pass två timmar därefter vaknade Karmides vid tonerna av en ljuv musik. Med den blandade sig Praxinoas stämma; hon grälade på slavinnan, som friserade hennes hår. Medan Karmides lyssnade till dessa ljud och förbannade de usla drömmar Annæus Domitius hade beställt för sin gästs räkning, infunno sig slavar, som buro honom i badet. Badet var yppigt, vattnet lagom varmt och mängt med ljuva parfymer, frottörerna mästare i sitt slag, som borde kunnat återgiva en gubbes lemmar ungdomens spänstighet. Karmides kände sig föryngrad under deras händer och mäktig av alla möjliga epikureiska vapendater. Från badet bars han till ett rum, där konstnärer av olika slag väntade honom, konstnärer av rakkniven, friserkammen och toalettpenseln. Han teg och förtrodde sig lugnt åt sitt ödes blida makter. Samtliga artisterna utförde sin sak väl. Rakkniven fördes av den lättaste hand, lockarne uppmjukades med ambrosia och ordnades à la Foibos Apollon, toalettpenseln gjorde strecket, som höjer ögats glans, varefter Karmides ifördes kitonen och sandalerna och visades till samlingsrummet.

Här väntades han av de andra gästerna, som var för sig undergått samma behandling. De kunde således icke vara annat än morgonfriska. Också var hugsvalelsen redan i full gång. Karmides hörde på avstånd skratt och glada röster.

Ett samkväm, som började så tidigt på morgonen, var någonting ovanligt och retande. Samtliga de närvarande uppträdde i morgontoaletter, bland vilka damernas utmärkte sig för genomskinlighet. Damerna voro av två slag: de ständiga och de tillfälliga. De ständiga voro Myro och Praxinoa; de tillfälliga voro två unga syriska slavar, som den kvinliga kitonen och de efter senaste damemodet friserade lockarne klädde väl. Mellan dessa olika slags damer visade sig under samtalets gång intet spår till avundsjuka, men många av stark dragningskraft och växande förtrolighet. Och när inga missljud från detta håll störde glättigheten, varifrån skulle de då komma?

Vi veta, att dagen var mulen, men även om morgonsolen skinit med sin klaraste glans, skulle svårligen en stråle funnit väg genom de tjocka tapeterna för salens fönster. Rummet upplystes av lampors festliga sken.

Ej heller fanns, sedan två till tre timmar förflutit, någon i sällskapet, om icke Annæus Domitius, som påminde sig, att det var full dager därute. Därtill bidrogo ej endast lamporna, utan än mer de ljuva, förrädiska viner, varmed man flitigt fyllde de kransade bägarne.

Samtalet fortgick naturligtvis allt livligare, allt mer sprittande. Karmides hade öppnat det med en gäspning, det sista spåret av en orolig natt; Olympiodoros med en poetisk utgjutelse över morgonen och morgonrodnaden, företrädesvis den, som strålade på de fyra damernas kinder.

Annæus Domitius, den av statsgöromålen nedböjde, var icke otacksam för sina gästers bemödande att förströ hans sinne. Hans glättighet växte med de övriges. Vi vilja anmärka, att Annæus Domitius bland nyktra människor var prokonsul, patricier och romare; själve hans förtrogne unge vän Karmides påminde sig blott ur dimman av grundliga rus en faunartad Annæus Domitius. Men en sådan fanns och väntade blott på tjänligt tillfälle och lämplig omgivning för att avkasta masken och framträda i hela sin befängdhet. Under hovmannen dolde sig en naturmänniska, som, när hon släpptes lös, gav sig luft i den tokigaste, mest otyglade munterhet.

Emellertid voro de bud, som Pylades avsände till villan, emottagna av en slav, och chiffertavlorna, de medförde, överlämnade till prokonsuln, som läste dem, utplånade det skrivna med sin stylus, drack och skämtade, utan att deras innehåll syntes kvarlämna en allvarsam tanke på hans feta, skinande och leende ansikte.

Han drack, kredensade pokalerna åt Myro och Praxinoa, skrattade, berättade kärlekshistorier och skämtade plumpare, ju större verkan vinet och munterheten visade sig ha utövat på hans gästers livsandar.

Rodnaden, som färgade hans kinder, steg småningom över hans panna och övergöt den kala hjässan med varm cinnoberglans. Hans huvud liknade en mogen, svällande druva. Men detta förebud till faunens snara framträdande röjde sig icke, innan de andra gästerna börjat tillåta sig friheter i ord och gärning, för vilka lamporna borde slocknat, om de ägt den ringaste känsla av blygsamhet.

Musiken, som utfördes av osynliga konstnärer, tycktes följa ingivelserna från den ande, som livade sällskapet. I början ljuv och smäktande, vart den allt livligare. Myro, Praxinoa och de syriska slavarne, som voro dansare till yrket, fattades av rytmen, sprungo upp och kringsvävade varandra i dansar, som förmälde bajadärens luftiga rörelser med backantens vilda lust.

De unga männen, som vilade på sina soffor och åsågo dansen, kunde icke motstå begäret att deltaga. Genom en hemlighet, som endast prokonsuln och festens osynliga tjänsteandar kände, var musiken beroende av hans vilja. Hon spelade upp Kalabis, hellenernas cancan, en dans, som atenarne sällan dansade, utom vid tillfällen sådana som detta. Annæus Domitius, som avkastat rosenkransen från sin kala hjässa och påsatt en yvig murgrönskrans, förenade sig med de övrige. Han figurerade mot Praxinoa. Silenen var färdig. Hans väldiga mage syntes, i stället för att vara en börda, tjänstgöra som en luftfylld blåsa hos simmaren. Han rörde sig på hälarne och var outtömlig på barocka åtbörder, som han förstod att para med en vighet, ett tillgjort allvar och en strävan till behagfulla rörelser, som i sin helhet väckte den ursinnigaste munterhet och upplöste det hela i ett samfällt skallande skratt. Dansen kom ett ögonblick att stanna. Annæus Domitius påtog en min av komisk förargelse; han låtsade vara stött, kastade sig i en soffa, torkade sin svettiga hjässa och inskränkte sig till att som åskådare njuta av dansens fortsättning.

Under allt detta hade hans tankar endast tillfälligtvis varit frånvarande från Aten och de händelser, som där föreföllo. De bud, som Pylades skickade, satte honom i stånd att steg för steg följa deras utveckling. Ju längre det led på förmiddagen, dess mödosammare, i trots av vinet och sällskapet, vart det för Annæus Domitius att tygla sin otålighet, som började övergå till verklig oro, och detta ehuru han visste, att Pylades ställt allt på bästa möjliga sätt.

Emellertid hade Pylades' sista brev innehållit dessa lugnande ord:

»Biskopen har gillat mitt förslag att låta vapnen vila i Piræus till aftonen. Pöbeln står således till vårt förfogande. De våra äro blandade i massan, och det kan ej fela, att hon snart tågar tillbaka till staden. Krysanteus är i sitt hus, som han öppnat till fristad för en mängd atanasianer. Detta blir en ny orsak till vad som i alla händelser skall ske.»

Dessa ord voro, som nämnt, lugnande för Annæus Domitius. Men han fruktade ännu, att det förberedda slaget skulle måttas för sent, och för sent vore det, när Petros efter gudstjänsten finge lediga händer och kunde utskicka sina präster som självskrivna ledare av hopen. Dessa skulle otvivelaktigt avvärja faran från Krysanteus och rikta pöbelns raseri åt andra håll.

Efter dansens nöjen kommo bordets. Villans arkimagirus* hade utvecklat en förmåga, som bidrog att hålla sällskapets stämning på höjdpunkten. Själva tärningarna, som under desserten framhades, slogos ur brädet av det ystra glammet. Gästerna betjänades av utvalda slavgossar, vilkas långa lockar Olympiodoros föredrog framför servetten, när han mellan rätterna torkade sina med parfymerat vatten övergjutna händer. Konversationen var icke blott yster utan gudlös. Förgäves påminde Annæus Domitius med en anstrykning av allvar, att han var katekumen, att man borde skona hans religiösa känsla och teologiska övertygelse; man skrattade åt kristianernas trehövdade gud, liksom åt den gamle giktbrutne Zeus. Det var ett hån utan gränser, och hade Olympen ännu ägt en ljungeld, måste de vilda hädelserna nedkallat honom över sällskapets huvuden.

Man grinade åt den dumma tron på själens odödlighet och prisade den visa lära, som bjuder att leva, så länge man lever. Man var nio vid bordet; man ropade på den tionde, på benrangelsmannen. Och benrangelsmannen, som var redo, emedan han, där gästerna så fordrade, aldrig borde saknas i ett välförsett och gästfritt hus, benrangelsmannen infördes och fick säte mellan gästerna, på en av de svällande vilosofforna kring bordet. Man kransade honom, man förde bägaren till hans mun och hånade honom, emedan han icke kunde dricka.

Härunder inträdde taffeltäckaren, viskade något i sin herres öra och gick.

Annæus Domitius steg upp, tog en slev och slog henne kraftigt emot den stora, mitt på bordet bland dessertens läckerheter stående bålen, till dess han med denna infernaliska ringning slutligen lyckats tilltvinga sig sällskapets öra.

Han lade bort murgrönskransen, tog en min av allvar och värdighet och sade:

- Barn, jag nämnde nyss ett ord om teologisk övertygelse. Det ordet var allvarligt, alltför allvarligt för att ej varda en förbisedd främling bland de skalkaktiga, vingade kupidoner, som fladdra från edra läppar. Jag älskar glädjen, mina barn, men glömmen ej, att jag är katekumen! Själv påminnes jag härom genom ankomsten av denne magre, lugne, tigande, högtidlige gäst, vars köttlösa panna I kransat med ängens rosor, till vars mun, som döden förseglat och förruttnelsen åter öppnat, I fört den fradgande pokalen. Han tiger och talar dock med tveggehanda tungomål. Till er, världens barn, säger han: njuten, medan tid är, ty I skolen en gång vara lika hålögda, köttlösa, kalla och stumma som jag. Till mig är hans språk ett annat. De tomma ögongroparna hava blickar, som fråga mig: vad gör du här? Mina barn, denna fråga, riktad till en katekumen, är förebrående och hotande. Hon förskräcker mig väl icke, men hon nödgar mig gå. Jag vördar glädjen och erkänner nöjets konungsliga rättigheter. Jag erkänner dem, även när det rasar som tyrann. Jag erkänner dem, men lämnar, lik Petus, rådkammaren, tills det åter för sin spira med sansad hand. Hellre än att göra uppror avlägsnar jag mig. Därmed fredar jag tillika min katekumeniska känsla och min teologiska övertygelse. Jag går för att återvända, när samtalet, som nu synes mig male præcinctum, illa gördlat, ordnat sin kiton i blygsammare veck. Det är på detta sätt jag löser det stora problem, som jag gjort till uppgift för en levnads forskning, huru nämligen förena levnadsglädjen med katekumenens plikter, huru iakttaga de skyldigheter, som åläggas mig av min tro, samma tro, som det höga och heliga majestätet, Konstantius Augustus, min kejsare och herre, så varmt bekänner, och som därför bör stå högt över varje inkast - huru, säger jag, förena dessa skyldigheter med njutningen av ett sådant förtjusande umgänge som edert.

Annaus Domitius hade talat ut. Han tömde sin bägare och avlägsnade sig.

- Vid Dionysos, en härlig förevändning för att gå och intaga ett vomitiv!** utbrast Karmides.

- Där ha vi orsaken. Gissat! Riktigt! ropade de andre.

- Älskliga Myro, fortfor Karmides, när han talade om en illa gördlad kiton, så anspelade han väl icke på din?

- Nej, han anspelade på Praxinoas, inföll Olympiodoros; Praxinoa, du förstår alls icke konsten att ordna din kiton; jag vill nu genast lära dig både de mycket blygsamma och mindre blygsamma vecken, så att du hädanefter kan skilja mellan båda slagen samt undgå att såra såväl en katekumenisk känsla som en teologisk övertygelse.

- Praxinoa, inföll Karmides, tag icke Olympiodoros till lärare! Hans konst att ordna en kiton är förmodligen icke större än hans konst att dikta ett epigram. Häng en kiton över vår vän, benrangelsmannen, och låt honom förevisa de mer och mindre blygsamma vecken på denne!

- Hu, vilket skämt! utbrast Myro. Palladios, giv mig bägaren och låt mig nedskölja det i vin.

- Se här! Din skål, väninna! Karmides, vad lider tiden?

- Tiden? Vem talar om tiden här? Överlämna det ordet åt människorna. Det passar icke för oss odödliga gudar.

 

Fast står evigt Olympen, där gudarne äga sin lugna hemborg. Av stormar den ej omskakas; av skurar ej sköljes;

aldrig av snö den skyles; beständigt en ljusare luftkrets välver omkring den, och klart omflyter dess hjässa ett skimmer.

Där förlusta sig dag från dag lycksalige gudar.***

- Mina vänner, fortfor Karmides, sträckande sig i sin soffa, låt oss komma överens därom, att vi äro gudar och lyckligare än gudar. Till slut beror alltsammans på överenskommelse. Varför skulle vi då icke göra oss lyckliga och odödliga?

- Överenskommet! En skål för vår odödlighet!

- I vår egenskap av gudar äro vi ingalunda nyfikna, mina vänner. Annars skulle vi måhända fråga: huru ser det ut vid denna timme i Aten? Men jag förmodar, att ingen av oss faller så platt ifrån Olympen ned på den usla jorden. Således: en skål för Aten! Må det försvinna från jorden!

- Och taga våra fordringsägare med sig!

- Aten! Vad är Aten? En skål för jorden! Må hon sedan sönderfalla i atomer! Må hon försvinna under våra fötter!

- Myro, här är plats på soffan vid min sida! Lägg dig här, medan jorden försvinner under oss. Beklagligtvis, Myro, är det egentligen icke du, som jag önskar i min famn, när jag nu svävar etern över en förintad värld. Men det betyder föga: i mörkret försvinna alla skiljaktigheter. Ut med lamporna!

- Jag frågar än en gång, vad tiden lider, stammade Palladios, rusig som de andre, ty då jag nu är gud, vill jag vara en ordentlig gud med goda borgerliga husvanor, som släcker min lampa vid midnattstiden, aldrig förr och sällan senare. Vad lider tiden, frågar jag?

- Det lider över midnatten.

- Nåväl, ut med lamporna! Var är Praxinoa?

-Inga närgångna frågor! svarade Olympiodoros. Men benrangelsmannen finns på sin plats, Palladios. Midnattstiden är förliden. Jag är sömnig. Ut med lamporna!

-Nej, nej, vi skola dansa. Varför har musiken tystnat? Spela upp Kalabis, Kalabis!

- Vem begär Kalabis?

- Benrangelsmannen.

- Giv mig en friskare krans!

- Tag benrangelsmannens!

- Kalabis! Jag figurerar mot min unge syrier. Kalabis!

- Fyll min bägare!

- Tag benrangelsmannens!

- Slavar, ut med lamporna!

- Slavar, spelen upp Kalabis!

- Ut med lamporna!

- Kalabis, Kalabis!

Sedan ropen och det allt oredigare samtalet fortgått en stund på detta sätt, återvände Annæus Domitius till sina gäster. Han hade i aulan väntats av den kejserlige kuriren. Det brev, som denne medfört, bar prokonsuln av Akaja nu i sin gördel. Det låg i detta ögonblick i hans anlete och väsen något, som förut icke varit synligt där, något alldeles motsatt den nyss försvunne silenen.

- Mina vänner, sade han, ödet var starkare än min skyddsvakt. Min ämbetsplikt kallar mig till Aten, där ett förskräckligt upplopp sköljer gatorna med blod ...

- Bah, låt kristianerna sönderslita varandra! avbröt honom en av gästerna.

- Varandra? Ja, varandra och er! Staden genljuder nu av ropet: död åt avgudadyrkarne!

- Bah, låt dem ropa!

- Låt Aten brinna!

- Låt dem i fred slå ihjäl våra fordringsägare! Vad vidkommer det dig?

- De ropa väl även: död åt judarne, som korsfäst vår Gud!

- Död åt judarne! Död åt hela människosläktet!

- Ut med lamporna!

- Kalabis, Kalabis, I slavar!

Den ende i sällskapet, som lyssnade till prokonsuln, var Karmides. Han sprang upp från sin soffa och utbrast:

- En häst och en mantel: jag följer dig till staden!

- Vänner, ropade Annæus Domitius över sorlet, för prokonsuln över Akaja går det icke an att låta Aten brinna, om han kan släcka branden, vore det även med sitt blod. Aten, det härliga, minnesrika! Aten, vetenskapens och konstens amma! Aten, kejsarens ögonsten! Mina gäster, jag måste lämna er ... kommen efter till staden ... där skola vi fortsätta festen. Här återstå endast två skålar. Upp och fatten bägaren! Upp, du slöa, likgiltiga, fördärvade ungdom! Upp envar, som ännu älskar fädernas minnen! Bägarne, bägarne! En skål för de gamla, evigt unga gudar!

- Hör på katekumenen!

- Tyst, här finns ingen katekumen! ropade Annæus Domitius. Gudarnes skål!

Han tömde sin bägare. De rusiga gästerna följde föredömet. Karmides betraktade Annæus Domitius med förvåning. Han kände denne och anade plötsligt av hans uppförande, hans hållning, tonen i hans röst, att något utomordentligt hänt eller förestod.

- Sista skålen, men den främsta av alla! ropade Annæus Domitius, i det han fattade den väldiga, mitt på bordet stående bålen. I botten, tömmen den i botten för världens herre, Roms kejsare, Julianus Augustus!

En dödstystnad uppstod. Karmides fattade Annæus Domitius i armen och viskade:

- Vet du, vad du säger? Eller vad har hänt?

- Tyst, tyst! Han är rusig. Han talar huvudet av oss! Förbannelse! Slavarne ha hört hans rop. Vi äro förlorade.

Gästerna hade plötsligt blivit nyktra. De viskade och betraktade varandra med förskräckta blickar.

- Vad? utbrast Annæus Domitius. Vad betyder denna tystnad? Står jag bland rebeller? Jag svär vid Julianus' namn att lägga samtliga edra huvuden för mina fötter, och det före solnedgången, om I neken att dricka skålen för vår rättmätige kejsare, sanctissima majestas, dominus Augustus Julianus, Imperator, pontifex maximus, pater patriæ, restitutor orbis!

Han förde bålen till sina läppar och slängde den i golvet. I samma ögonblick öppnades dörren, en röst sade:

- Din häst är framme.

- Här ditt svärd och din regnkappa.

Kammarslaven fäste svärdet vid sin herres gördel och manteln över hans skuldror.

Annæus Domitius ilade ut, besteg sin Akilleus och red bort.

--------------------

På vägen mötte honom det sista bud, som Pylades avsänt. Prokonsuln höll in sin häst och genomögnade brevtavlan, som innehöll följande ord:

»En talrik folkmassa närmar sig Tripodgatan, då jag skriver detta. Man ropar, att Krysanteus smädat Kristus.»

Annæus Domitius manade på sin häst.

-- Förbannelse över Pylades! Tio tusen lansar i pöbeln! Om jag skulle komma för sent för att rädda Krysanteus! O, min Akilleus, om du nu hade vingar! Min fördömda fetma! Här gäller rida till sig konsulatet eller knäcka halsen på försöket.

------------------

Då Annæus Domitius red in på Tripodgatan, var hon uppfylld av människor.

Men dessa iakttogo en stillhet, som förvånade honom. Vad betydde det? Hade han kommit för sent?

Däruppe på översta sluttningen av Akropolis stod en skara bävande åskådare, Krysanteus' trosvänner. Annæus Domitius förbannade deras feghet; de hade måhända, utan att röra sig från stället, sett hans hus stormat, honom själv och hans dotter, den av hedningarne älskade Hermione, sönderslitna av fanatiska kristianer. Och ändå skulle ett plötsligt angrepp av en beslutsam skara, nedstormande från denna höjd, hava krossat den sammanpackade hopen på gatan där nedanför.

Prokonsuln hade dragit kåpan tillbaka för att vara igenkännlig för massan. När han banat sig väg ett stycke genom hopen och närmat sig arkontens hus, där trängseln var starkast, såg han framför porten en man till häst, omgiven av soldater, vilkas spjut och hjälmar syntes över hopen. Ryttaren var Pylades.

- Giv rum för prokonsuln av Akaja! Vad är å färde? Vad betyder denna folkskockning? Giv rum i kejsarens namn!

Annæus Domitius ropade detta och lyfte över sitt huvud en brevtavla, på vars skulpterade och förgyllda ram man igenkände ett kejserligt dekret eller en regeringsskrivelse.

- Leve Annæus Domitius! skreks i hopen, ty prokonsuln föreställde homoiusian och hade alltid bemödat sig om mängdens gunst. Leve prokonsuln av Akaja! Leve homoiusion!

Dessa rop efterträddes omedelbart av andra, som höjdes längre bort på gatan:

- Ut med kättarne! Död åt hedningarne!

Den tystnad massan iakttagit vid prokonsulns ankomst hade endast varit tillfällig. Man hade lyssnat till en präst, som just i det ögonblicket slutat att tala till folket. Prästen hade nu försvunnit genom dörren till Krysanteus' hus.

- Annæus Domitius! mumlade Pylades, när han på avstånd upptäckte honom. Han här? Vad betyder detta?

Men när tribunen strax därefter tillika upptäckte vad det var, som prokonsuln lyft i handen, fattades han av en aning.

Han red prokonsuln till mötes genom hopen, som i dennes närmaste omgivning hade tystnat vid åsynen av den vördnadsbjudande tavlan, förkunnaren av Guds smordes vilja, medan på längre avstånd ropet: ut med kättarne! fortfor och vart starkare.

- Pylades, utbrast prokonsuln i viskande ton, fattande tribunens arm, vad har hänt? Kommer jag för sent? Vad har man företagit mot Krysanteus?

- Lysande och ädle herre, ni kommer tvärtom för bittida ...

- Fort, svara mig, lever han?

-- Vår plan är i sista stunden fördröjd ...

- Fördröjd? Vilken plan är fördröjd?

- Ammianus Marcellinus hör massans rop, förstår dess uppsåt, ilar till kyrkan, underrättar genom en diakon Petros ...

- Förbannelse över dina långa omsvep! Jag begriper icke ett ord av vad du säger. Lever han ännu, frågar jag!

- Petros sände mig hit att skydda hans hus, jag kommer, medan hopen gör min av att storma det, en präst ledsagar mig, prästen talar till folket och lyckas åvägabringa underhandlingar, folket fordrar till en början de i huset varande kättarnes utlämnande, underhandlingen fortgår i detta ögonblick ... och vi äro här för att till sista man försvara arkontens liv ...

- Prisad vare min lyckliga stjärna! Den ädle Krysanteus!

-- Ah! mumlade Pylades bleknande, jag börjar förstå ...

- Underhandlingarna äro slutade, fortfor Annæus Domitius med höjd röst. Vad betyder detta oväsen, dessa rop, denna folksamling? Vad har hänt under min frånvaro? Är ett upplopp å färde? Vågar man störa lugnet, kränka lagarne, förakta kejsarens majestät?

- Lysande och ädle herre!

-- Jag överlämnade, därtill pliktig, förfogandet över trupperna åt biskopen av Aten. Har han brukat dem till att störa i stället för att upprätthålla ordningen? Nåväl, det är prokonsuln av Akaja, som i sista hand är ansvarig för lagarnes helgd och upprätthållandet av kejsarens myndighet. Jag återtager mitt befäl. Hopen skall avlägsna sig eller sprängas med våld. Ordningen skall återställas med ämbetsmännens, truppernas och alla goda medborgares bistånd. Var äro trupperna?

- Större delen i Piræus ...

-- Vad djävulen göra de i Piræus? Och de övrige?

- Uppställda vid storkyrkan ...

- Vad djävulen göra de vid storkyrkan? Icke en enda man behövs vid storkyrkan. Du hitkallar genast hela den vid storkyrkan uppställda styrkan, du tystar ropen, påminner folket om upprorslagen och tuktar de uppstudsige. Pylades, fortfor Annæus Domitius med sänkt röst, det är i dag du grundlägger din framtid ...

- Ah ... Jag anar ...

- Tyst!

- Jag avsänder genast en centurion för att hitkalla förstärkning.

- Och jag går att tala med arkonten av Aten ...

Prokonsuln steg av sin häst och lämnade tyglarne åt en soldat. I detta ögonblick visade sig prästen. Han tycktes bekymrad. Så snart han fick sikte på prokonsuln, ljusnade hans ansikte, och han utbrast:

- Du kommer, som om du vore skickad av Herrans ängel, ädle herre! Som du hör, fordra de rättrogne, att arkonten skall utlämna kättarne, som fått tillflykt i hans hus. Det svar han givit är mig svårt att frambära. Han vill utlämna kättarne, men endast till världslig och laga myndighet, och sedan folket avlägsnat sig ...

Prokonsuln avbröt honom tvärt.

- Är du underhandlaren mellan Krysanteus och dessa människor ...

- Ja; min högvördige fader biskopen har ...

- Underhandlaren mellan arkonten av Aten och dessa skrikhalsar?

- Mellan honom och de rättrogne, min lysande herre.

- Mellan en laglig myndighet och en uppstudsig folkhop? Jag svär vid Gud och kejsaren, att du skall hängas med första bästa rep som folkuppviglare och orostiftare, om du icke genast drager hädan och lagar, att packet följer dig.

Under detta samtal fortforo ropen: Ut med kättarne! Leve prokonsuln! Död åt hedningarne!

Prästen stod slagen med häpnad och följde med ögonen Annæus Domitius, medan denne genom vestibulen gick in i aulan.

Aulan företedde ingalunda den anblick av förvirring, som man under sådana omständigheter kunnat vänta. Under portiken, som skyddade mot det fallande regnet, befann sig kring Hermione ett talrikt sällskap: filosofer och retorer, som tillhörde högskolan i Aten, de flesta lärjungarne i Akademia, krigstribunen Ammianus Marcellinus och några av Atens anseddaste medborgare tillika med deras familjer.

Åt de förföljda kristianer, som funnit tillflykt hos Krysanteus, var husets övre våning upplåten. Husets samtliga tjänare och tjänarinnor voro samlade på fruntimmersgården.

Annæus Domitius' ankomst väckte stor och angenäm överraskning. Än mer det sätt, varpå han uppträdde. Krysanteus, som gått honom till mötes, slöt han med hjärtlighet i sina armar. Därefter hälsade han sällskapet, skyndade till Hermione och förde hennes hand till sina läppar.

- Och vi, som trodde dig vara i Korintos! utbrast Krysanteus.

- Mina ädla vänner, jag skulle också varit där, om ej en aning ... jag må väl säga: en ingivelse från gudarna ... kallat mig tillbaka till Aten. Jag kommer i en olycklig, eller rättare, i en lycklig stund. Vårt annars så lugna, glada och sköna Aten är, som jag funnit, i händerna på brottsliga uppviglare, vilda trosgalningar. Varen lugna, mina vänner! Inom en timme skall ordningen vara återställd. Till dig, Krysanteus, kan jag icke nog varmt frambära min tacksamhet för den fristad, du öppnat åt sådana medborgare och kejsarens undersåtar, som annars skulle fallit offer för det teologiska raseriet. Tiden är ond, den teologiska smittan går som en farsot genom världen; men vi åkalla icke de gudomliga maktema förgäves om hjälp i nöden. Mina vänner, jag bär till eder en underrättelse av stor vikt. Det har behagat Försynen att hädankalla det heliga majestätet, vår kejsare och herre, Konstantius Augustus, till gudarnes och cesarernas himmel. Fäderneslandet har en ny fader. I dag är Roms och världens härskare Julianus.

Allmän tystnad följde dessa ord. Yttrade någon timme förut, av vilka läppar som helst, skulle de varit högförrädiska och medfört döden. De ljödo djärva, förfärliga även nu, från Annæus Domitius' läppar, även här bland människor, åt vilkas innersta önskningar de gåvo verklighet - som av dem hade att vänta liv och räddning undan en överhängande fara - som i den händelse, de förkunnade, sågo mer än sin egen lycka: en borgen för romerska rikets fred, mänsklighetens välgång, sanningens seger. Det var, som om varje enskilt hjärta i denna församling känt med hjärtat i hävdernas barm betydelsen av detta skifte. Men när den första häpnaden var överstånden, skyndade man, envar på sitt sätt, att giva luft åt en känsla, som ej förmådde uttrycka sig i ord. Krysanteus och hans dotter gjorde det sinsemellan med en blick, en handtryckning; andra omfamnade varandra, andra jublade högt.

Prokonsuln sade till Krysanteus:

- Jag äskar nu ditt verksamma biträde till ordningens återställande. Du är icke förgäves atenarnes arkont. Låt oss genast skrida till verket! Dina trosbröder äro ju till betydligt antal samlade på Akropolis?

- Ja. Vill du, att vi väpna dem?

- Du uttalade min tanke.

- Jag ansvarar för deras värdiga och sansade uppförande. De hava oförrätter att hämnas, men skola överlämna hämnden åt gudarne och Julianus.

- De skola följa dig, sin ledare ... det är nog. Det passar just förträffligt, att det finns en vapensamling i Pallas Atenas' tempel ...

- Och att jag har nyckeln till opistodomen, där vapnen förvaras. Jag står till ditt förfogande. Skall jag genast gå dit upp?

- Vi följa varandra. Jag borde i dag endast vara din skugga, tillade prokonsuln leende och med en anspelning på Konstantius' hovmäns gyckel över Julianus, ty det är ju du, som lärt vår kejsare krigskonsten i Akademias trädgårdar. Du har heder av din lärjunge. Germaniens skogar, frankernas och allemannernas konungar veta det ... Frukta icke, tillade han till Hermione, som höll sin faders hand och lyssnade till de ännu fortfarande ropen därutanför, frukta icke, min ädla Hermione. Vi gå att tysta skrikhalsarne. Ammianus Marcellinus, följ oss till Akropolis, innan du återtager befälet över palatinerna!

Annæus Domitius lämnade aulan med Krysanteus och Ammianus Marcellinus.

Mängden trängdes, skuffades och ropade, ännu som förut, utanför porten. Hennes otålighet växte. Man tyckte, att underhandlingen drog för mycket ut på tiden. Prästen, som hitintills lett den, hade, för att helskinnad komma ur leken, försäkrat att prokonsuln numera övertagit saken, samt hade därefter smugit bort. Pylades och hans soldater vaktade porten, och pöbeln hade ännu icke antagit en hotande hållning mot den väpnade styrkan.

Emellertid förstärktes massan varje ögonblick av nya hopar, som dragit igenom de närgränsande kvarteren under plundring och blodsutgjutelse. En, som förgäves sökt inkomma i den överfyllda storkyrkan, anfördes av den ohyggliga Kyriaka, furien från Kolyttos.

Åsynen av Krysanteus vid Annæus Domitius' sida verkade några ögonblicks tystnad. Man undrade, vad detta skulle betyda. Under tiden bytte prokonsuln några ord med Pylades. Soldaterna öppnade dem väg tvärs över gatan. Ropet: leve prokonsuln! blandades med ropet: död åt ärkehedningen! Man hade icke många steg att gå för att hinna sluttningen av Akropolis. På denna sida ledde en brant stig till höjden. De hunno den utan fara. Det kostade prokonsuln endast några svettdroppar.

Några minuter därefter hörde homoiusianerna, som trängdes på Tripodgatan, ett jubel från Akropolis. Ropet: Julianus Augustus, hävt av tusen röster, mäns, kvinnors och barns, föll med blytyngd över massan därnere. I samma ögonblick visade sig i gatans mynning de första leden av de från storkyrkan anryckande legionärerna. De upptogo gatans hela bredd. Folkmassan trängdes tillbaka eller upp i portikerna. Pylades ordnade trupperna i en lång linje. På sluttningen av Akropolis sågos väpnade skaror rycka ned. Den outtröttlige prokonsuln visade sig åter, besteg sin kappadokiska häst, red till mitten av fronten, utsträckte sin hand med den kejserliga brevtavlan och talade till soldaterna:

- Romare! Vår herre och kejsare Konstantius har gått till sina fäder. Hans ende överlevande frände, den höge, bragdrike Julianus, som våra stridskamrater de galliska legionerna utropat till kejsare, är vårt rikes ende rättmätige härskare, enhälligt hyllad av romerska senaten, folket och legionerna. Han står i dag i Nya Roma, Konstantinus' stad, omgiven av västerlandets alla härskaror, omgiven av ett glädjedrucket folk. Stridsmän, instämmen i världens allmänna jubel! Hyllen Julianus Augustus! Dominus Julianus Augustus!

Pylades steg av sin häst och böjde knä. Centurionerna och soldaterna följde hans föredöme. Man höjde svärd och sköldar i luften. Utefter linjen skallade ropet: Dominus Julianus Augustus!

De från Akropolis nedtågande skarorna instämde jublande. Därefter kom ordningen till kristianerna. De behövde endast sansa sig något, få en klar uppfattning av ställningen och siktas från de vildaste troskämparne och blodsmännen, som självmant smögo bort - för att, även de, av alla krafter förena sig i hyllningsropet. All överhet är ju av Gud, och överheten bär icke svärdet förgäves.

Törsten efter kättareblod hade med ens försvunnit. Skövlingslystnaden och det enskilda hatet, klädda i den rättrogna teologiens mantel, funno för gott att smyga undan och gömma sig, varhelst de kunde. Den nyss så ursinniga hopen var skingrad som agnar för vinden. Några skyndade till sina hem, instängde sig i sina rum och bådo till Gud för den rätta läran, som nu hotades av en förskräcklig framtid. Andra - och de voro vida flera - förundrade sig över sig själva och förmådde icke begripa, att det lilla »i», som skiljer homoiusion från homousion, nyss kunnat förefalla dem så stort och viktigt. Nu var det för deras ögon minskat till en omärklig prick; ja, vid närmare besinnande tyckte nu en och annan, att den gamla läran och kristendomen ingalunda vore så skiljaktiga - att klyftan mellan bägge ingalunda vore bredare, än att man kunde ha en fot på vardera sidan och i denna ställning avvakta framtiden. Men de fleste bävade för efterräkningar. De mördade atanasianernas blod ropade ur jorden, och antingen deras trosfränder eller den kejserliga makten bleve deras hämnare, måste hämnden varda förskräcklig. De blodiga troféerna från Kolyttos hade fallit ur segrarnes händer och lågo nu strödda på gatorna. De som färgat händerna i kättarblod skyndade att omsorgsfullt tvätta dem. Allteftersom underrättelsen om Konstantius' död och Julianus' fredliga tronbestigning utbredde sig över staden, bortsopade hon de kringströvande homoiusianska hoparna; och de patruller av legionärer eller väpnade medborgare, som snart genomtågade alla gator, funno intet motstånd, inga oordningar att dämpa.

Så snart Annæus Domitius ordnat truppfördelningen över staden, begav han sig, följd av Pylades i spetsen för en centuria soldater, till storkyrkan.


* Mästerkock.

** Ett bland romerska rumlare vanligt medel, varmed de satte sig i skick att förnya dryckeslaget.

*** Homeros.


The above contents can be inspected in scanned images: V:263, V:264, V:265, V:266, V:267, V:268, V:269, V:270, V:271, V:272, V:273, V:274, V:275, V:276, V:277, V:278, V:279, V:280, V:281, V:282, V:283, V:284, V:285, V:286, V:287

Project Runeberg, Thu Aug 1 10:31:17 2002 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/atenaren/14.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free