- Project Runeberg -  Den siste atenaren /
16. Under den nye kejsaren

(1914) [MARC] [MARC] Author: Viktor Rydberg With: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

SEXTONDE KAPITLET.

Under den nye kejsaren.

Aftonen av den dag, då ovan skildrade händelser inträffat, emottog Krysanteus ett handbrev från kejsar Julianus, vilket åtföljdes av en offentlig skrivelse från denne till folket och rådet i Aten.

Genom anslag, fästa på tempeldörrarna och stamhjältarnes stoder, kallades atenarne följande dag till allmän folkförsamling för att höra kejsarens skrivelse uppläsas. Pnyx, samma kulle, där atenska folket under sin storhetstid överlade om krig och fred, om sin inre politik, om belöningar och straff, om skådespel och fester, bevittnade ånyo en folkförsamling. Flera tusen medborgare infunno sig högtidsklädda; Annæus Domitius i spetsen för de kejserliga ämbetsmännen anlände till stället i högtidligt festtåg; ett rökoffer till de himmelska makterna förrättades inför folket av en kransad, purpurklädd offerpräst; den nye kejsaren hyllades, varefter Krysanteus uppträdde på Demostenes' talarestol och föreläste Julianus' brev till folket och rådet i Aten.

Detta brev, ett vältalighetsprov, värdigt de stora och snillrika folkledarne i demokratiens dagar, redogjorde för de omständigheter, som nödgat Julianus gripa till vapen emot Konstantius. Julianus hänsköt till atenska folkets omdöme, om det i hans gärningar och bevekelsegrunder kunde finna något tadelvärt. Denna ödmjuka hemställan åsyftade icke att smickra atenarnes fåfänga. För Julianus var det en hjärtesak att finna sina handlingar gillade av folkets samvete, och för honom, som var hellen till sin natur och svärmade för den hellenska forntidens ideal, var Aten ännu den viktigaste staden i hans rike, emedan det var de lysande minnenas stad, den gamla lärans och filosofiens bålverk.

När det kejserliga brevet var föredraget, uppläste prokonsuln av Akaja den nye kejsarens första edikt, vilket förkunnade allmän trosfrihet som den grundsats regeringen antagit och folket borde följa. Därefter uppträdde Krysanteus och, sedan han talat, flera andra filosofer och retorer, som med hänförelse skildrade den nya och lyckligare tidsålder, vilken bådades av Julianus' tronbestigning, samt uppmanade folket att genom samma dygder, som prydde deras fäder, förtjäna sin lycka och göra henne varaktig.

Sedan man därefter överenskommit om de festligheter, med vilka styrelseskiftet skulle firas, upplöstes folkförsamlingen. Jublet och hänförelsen fortplantades genom staden av de högtidsklädda skaror, som drogo ned från Pnyx.

Kungörelsen om trosfrihet innehöll emellertid en punkt, som måste synas åtminstone de fanatiske bland kristianerna olidlig. Kungörelsen förbjöd orden kättare och avgudadyrkare och stadgade tillika, att de, som våldsamt förfore mot olika tänkande, skulle straffas som gemena förbrytare. Den gamla lärans bekännare fingo tillstånd eller rättare befallning att öppna sina tempel; de tryckande pålagor och tvångslagar, som Konstantius' tyranniska nit och hans gunstlingars girighet underkastat dem, upphävdes. Alla genom Konstantius landsförvista eller avsatta biskopar och präster fingo med sina församlingars medgivande återtaga sina ämbeten.

Några dagar därefter reste på Julianus' inbjudning Krysanteus och hans dotter till Konstantinopel. Prokonsuln av Akaja ledsagade dem. Samma dag de anlände till det nya Roma mönstrade kejsaren de österländska legioner, som voro samlade där. Dessa soldater voro till största delen kristianer. Det var med deras vapen Konstantius hade ämnat omintetgöra den gamla lärans sista självräddningsförsök. Nu fingo Julianus' atenska gäster bevittna ett skådespel av eget slag. Julianus hade uppstigit på en präktig tron, omgiven av Roms och republikens fornåldriga vartecken. I grannskapet av tronen stodo två åt gudarne helgade altaren, på vilka soldaterna, såvida de funne det förenligt med sin övertygelse, borde under defileringen offra några rökelsekorn. De fleste gjorde det; de voro endast få, som avhöllo sig därifrån, ehuru detta offer var liktydigt med en offentlig övergång till den gamla läran. De galliska legionerna hade redan förut avsvurit korsets fana och upprest de gamla baneren, på vilka stod tecknat: Romerska Senaten och Folket. De kejserliga ämbetsmännen följde i massa legionernas föredöme. Det var ett skådespel, som å ena sidan kunde glädja den gamla lärans vänner, men å andra sidan måste uppfylla dem med förtvivlan om människonaturen och avsky för tidens uselhet. Kristendomen syntes vilja vika utan våld. Det var som om människosläktet avkastade en mask. De trosstarke drogo sig undan i ensligheten, och solen sken på människosvärmar, i vilka de, som fasthöllo sina fäders lära av from övertygelse eller av omtanke för den hotade odlingen eller av kärlek till den republikanska frihetens skugga, försvunno i mängden av de lycksökare, som omfattat samma lära för att vinna kejsarens ynnest och enskilda fördelar.

Legionernas avfall var ej det enda för kristna kyrkan nedsättande skådespel, som Krysanteus och Hermione åsågo i Konstantinopel. Julianus hade inbjudit till sitt palats ledarne för de olika kristna meningsflockar, som funnos i huvudstaden och omgivningen, för att övertala dem till enighet eller åtminstone beveka dem att leva i fred och försonlighet med varandra. Samlingen var talrik: man såg präster av det nyss rådande homoiusianska partiet, präster av de nyss med eld och svärd förföljda, sinsemellan lika fientliga homousianska, novatianska och övriga bekännelserna. Om det var Julianus' uppsåt att förlusta sig och sina gäster med åsynen av de kristna prästernas fördärv och ilska, vann han sitt mål. Det kejserliga majestätet kunde lika litet som blygseln för ett ovärdigt uppförande inför hedniska filosofers ögon hålla ordningen vid makt. Mötets medlemmar överskreko varandra, okvädade varandra med de grövsta skymford, anklagade varandra för de gräsligaste brott. Julianus ropade flera gånger förgäves:

- Hören mig då, I kristianska präster! Våra fiender Germaniens barbarer, frankerna och allemannerna hava ju hört mig!

Julianus och Krysanteus hade dagliga förtroliga sammankomster, på vilka de överlade om bästa sättet att rena den gamla läran, bringa henne i överensstämmelse med tidens krav och till klarhet i henne utveckla de grundsatser, av vilka de hoppades en människosläktets förbättring. Att dessa grundsatser redan funnes i henne och att de voro tillfyllestgörande för människans lycka, därom kände sig båda övertygade. Julianus, som vid sin tronbestigning hade vägrat emottaga titeln dominus eller envåldshärskare och redan börjat omgiva makten med alla den forna frihetens symboler, drömde om den romerska republikens återställande och hoppades att genom ändamålsenlig uppfostran av det uppväxande släktet kunna åstadkomma inom romerska världen, vad Moses med den fyrtioåriga vandringen i öknen ville åstadkomma inom Israel: trälandens förträngande av ett fritt, friskt och ädelt folkmedvetande. Krysanteus delade hans hänförelse. De uppgjorde, till vinnande av detta mål, planer, vilkas djärvhet och genomgripande syftning borde stängt dem varje utsikt till förverkligande, om ej de litat på himmelens bistånd, sina avsikters renhet och den ofantliga makt, som vilade i händerna på en romersk imperator. Julianus var endast trettio år gammal, full av kraft, klokhet, snille och hängivenhet. Vad skulle icke Krysanteus kunna vänta av honom?

Att tillgripa våldsamma medel, därifrån avstodo de både av grundsats och klokhet. De händelser, mitt i vilka de levde, hade lärt Julianus, att det världsliga svärdet lika litet kan utrota villfarelsen som sanningen. Han ville måhända även framställa för världen ett föredöme av mildhet, utövad av den gamla lärans bekännare, vid sidan av de rysliga grymheter, till vilka kristianerna under sitt väldes dagar gjort sig skyldiga.

Julianus hade beslutit att för alla romerska rikets provinser utse män, som genom ungdomens uppfostran skulle medverka till de stora mål han åsyftade. Han valde i samråd med Krysanteus de präster och filosofer, som för dessa ändamål syntes lämpligast. Krysanteus själv fick befallning att verka i Akaja, och han emottog med glädje förtroendet. Då han återvände till Aten, medförde han till dess myndigheter ett kejserligt påbud, som samtidigt spreds i rikets övriga provinser. I detta påbud uttalade Julianus till en början sina planer i avseende på den gamla lärans prästerskap. Han påbjöd, att i varje stad prästerna skulle, utan avseende på stånd eller förmögenhet, väljas bland sådana medborgare, som utmärkt sig framför de övrige genom vishet och människokärlek. Deras heliga förrättningar kräva både kroppslig och andlig renhet, och då de lämna templen för att återtaga det vanliga livets omsorger, böra de sträva att även i statsborgerliga dygder föregå sina medborgare med efterdömen. Prästens studier böra överensstämma med hans kall. Känner han sig dragen till epikuréernas eller tvivlarnes grundsatser, bör han nedlägga sitt ämbete; i annat fall bör han dess flitigare studera Pytagoras', Platons och stoikernas filosofi, emedan dessa lära, att världen styres av en himmelsk försyn, som är källan till varje timlig välsignelse och bereder människosjälen ett kommande tillstånd av straff eller belöning. Påbudet stadgade, att präster, som vore ovärdiga sitt kall, skulle avsättas.

I samma kungörelse förklarade Julianus, att han ville dela med kristianerna den ära de förvärvat, då de ordnat barmhärtighet och välgörenhet i stort. Särskilt påminde han atenarne, att deras fäder voro de förste, som inrättade allmänna sjuk- och försörjningshus för fattiga, och han uppmanade dem att återuppliva detta deras fäders bruk i enlighet med tidens krav.

Slutligen förordnade han, att de allegoriska förklaringar, som filosoferna gjort av de gamla gudasagorna, skulle samlas och nyttjas som allmän skolbok vid ungdomens undervisning, och invigningen i de eleusinska hemligheterna kostnadsfritt stå öppen för fattiga medborgare och slavar.

Till förfallna tempels återuppbyggande och nyas uppförande i de helleniska städerna anslog Julianus stora penningsummor. Han befallde tillika, att kristianerna på egen bekostnad skulle återuppbygga eller laga sådana tempel, som de förstört eller skadat för den gamla lärans anhängare.

Judarne, som under den föregående styrelsen varit på mångahanda sätt förföljda, ställdes särskilt under kejsarens hägn. Han gav dem tillstånd att återvända till Jerusalem och beslöt att med penningar ur romerska statskassan återuppföra Jerusalems tempel i dess forna härlighet.

Sedan han ordnat rikets förvaltning och tryggat dess lugn mot trosflockarnes inbördes hat, lämnade han Konstantinopel för att draga i härnad mot romerska rikets gamle fiende Persien, som under hans företrädares styrelse härjat och intagit romerska gränsland.

--------------------------

På återresan från Konstantinopel besökte Krysanteus med sin dotter det gamla orakeltemplet i Delfi. Det var Julianus' avsikt, att det skulle återfå sin forna prakt och den pytiska orakeltjänsten återställas; han hade åt Krysanteus anförtrott utförandet av denna plan. Vintern hade nu avlövat den åldriga, åt Apollon helgade lunden och bäddat drivor i dalen. Krysanteus och Hermione funno templet öde. Dess siste präst, den gamle Herakleon, vars hus Krysanteus och hans dotter en gång gästat, var död; hans tjänarinna hade flyttat till den närbelägna staden. När Krysanteus och Hermione lämnade templet - Hermione fördjupad i minnena från den natt hon där upplevat - varsnade de en man, som långsamt steg uppför den ena av dalens branta väggar och försvann bakom en klippa. Han bar hjälm på huvudet, svärd vid sidan, men var i trots av den stränga kölden endast skyld av ett djurskinn kring midjan. Anländ till staden, hörde Krysanteus där, att det rövarband, som innästlat sig i Parnassens klyftor, ännu fortfor att härja i omgivningen.

Stadsboarne trodde sig veta, att fridstörarne tillhörde den kristna sekt, som kallades donatister, mot vilka Konstantius påbjudit utrotningskrig, och som under mångåriga förföljelser hade urartat till ytterlig vildhet. Flyktande från sina nedbrända byar till ödemarker eller otillgängliga bergstrakter, hade de där ordnat sig till rövarband, som oroade de afrikanska provinserna och även andra nejder på andra sidan Medelhavet, till vilka spridda hopar lyckats komma undan.

Vad de donatister vidkom, som oroade nejden kring Delfi, hade dessa från början endast utgjort ett litet antal, men småningom ökats med rymda slavar och soldater samt missdådare av varjehanda slag. Icke nog härmed. Bland de ensligt boende herdarne och åkerbrukarne i de parnassiska dälderna hade de vunnit många anhängare åt sin tro, och dessa med sina familjer hade icke tvekat att lämna lugnet och torftigheten i sina hyddor för att med trosfränderna dela deras vilda levnadssätt.

Krysanteus beslöt att uppsöka dessa donatister. Stadsboarne avrådde honom från det vådliga företaget, men han stod fast i sitt uppsåt. Hermione ville följa honom; han gav henne lov därtill. Ledsagade av vägvisare, som kände bergstrakten, begåvo de sig ditin. Det dröjde icke länge, innan de möttes och anhöllos av några i lumpor klädda, men välväpnade karlar, som, förvånade över deras djärvhet, nalkats dem, icke för att plundra, utan för att fråga dem om deras ärende och om meningen med deras resa.

Krysanteus meddelade dem, vad de hitintills icke vetat, att kejsar Konstantius avlidit och makten övergått i händerna på Julianus, en man tillgiven ingen av de kristna bekännelserna, utan den gamla läran, samt att han, Krysanteus, uppsökte dem i kejsarens namn, för att kungöra dem den allmänna trosfördragsamhet och fria religionsutövning, som nu var påbjuden i romerska riket. De väpnade männen lyssnade misstroget till Krysanteus' ord, men villforo hans önskan att visas till bandets stamhåll, där han kunde få tala med dess samlade medlemmar.

Donatisterna hade valt sitt tillhåll i en svårtillgänglig, mot stormarne skyddad klyfta, vars söndersplittrade väggar bjödo dem naturliga bostäder, som de, så långt sig göra låtit, hade förbättrat med sammanfogade trädstammar. I dessa boningar, otillräckliga värn mot vinterkölden och snöyran, dvaldes mer än fyra hundra män, och även många kvinnor och barn. Den lilla karavanens ankomst väckte stor förvåning och samlade folket omkring sig. De halvnakna männen, de i trasor höljda kvinnorna och barnen buro alla prägeln av vildhet och gruvliga försakelser. Det enda de ägde i överflöd voro vapen och dessa av mångfaldiga slag, från den spikslagna klubban - alla donatisters älsklingsvapen, som de givit namnet Gideon eller Israeliten - till de hjälmar, spjut, svärd och sköldar, vilka de hemfört som segerbyte efter slagna legionärer.

Krysanteus upprepade, att han kom i den nye kejsarens namn, för att förkunna dem tillgift för vad de brutit mot den lagliga ordningen, samt skydd för deras personer och religiösa övertygelse, ifall de ville återvända i samhällets sköte. För att underlätta denna återgång tillförsäkrade han dem en tillräcklig jordsträcka i sydligaste delen av Attika, där bostäder även voro upplåtna åt många av deras i religionen liktänkande, men fredligare sinnade bröder, novatianerna.

Intilldess att förberedelserna till denna bosättning träffats, lovade Krysanteus, att deras menighet skulle förses med allt vad till livets underhåll hon tarvade, emot det högtidliga löfte från deras sida, att de icke vidare skulle oroa nejden med strövtåg.

Efter lång överläggning mellan donatisternas präster och äldste tillkännagåvo de, att de lyssnat till kejsarens anbud och tacksamt emottoge det. Dock ville de ännu icke giva något bindande löfte, innan de rönt, huru världen utanför deras berg i själva verket hade artat sig. För detta ändamål hade en av deras äldste tillbjudit sig att följa Krysanteus, för att sedan återvända till de sina och meddela dem vad han sett. Krysanteus gav detta förslag sitt bifall och återvände till Delfi, ledsagad av donatisternas ombud, en trasig, långskäggig, vilt blickande gubbe.

Av Delfis innevånare emottogs underrättelsen om den lyckade underhandlingen med glädje, ty donatisterna hade varit dem ett svårt plågoris. Dessas ombud återvände snart till sina berg för att styrka sanningen av Krysanteus' utsaga. Krysanteus överenskom med Delfis myndigheter om tillförsel av nödvändighetsvaror till donatisterna, och tre av deras äldste åtföljde honom på resan till Aten för att själva lägga hand vid förberedelserna till den nya bosättningen.

I Aten mottogos Krysanteus och hans dotter med jubel och festligheter. Annæus Domitius, som, efter att hava rönt flera prov på kejsarens ynnest (ehuru konsulatet visserligen uteblev), ilat tillbaka till Aten, hade på en allmän folkförsamling föreslagit och utan motstånd genomdrivit, att en bildstod skulle uppresas åt kejsarens vän och lärare, Atens förste medborgare.

Krysanteus sammankallade församlingen och meddelade henne kejsarens reformatoriska avsikter. De hänförda medborgarne lovade att av alla krafter samverka till uppnående av det stora gemensamma målet. Den gamla lärans prästerskap rensades, och de utmärktaste medborgare tävlade att intaga de härigenom uppkomna lediga ämbetena; offertjänsterna inrättades med förnyad prakt, skolor byggdes för alla klassers barn, barmhärtighetsstiftelser bildades, det stora flertalet bemödade sig att återgå till en enklare och strängare levnadsordning, själva ungdomen syntes livad av en sedligare ande, övergav med några få undantag sina yppiga och bullrande nöjen och skyndade till gymnasiernas härdande lekar och filosofernas lärosalar. Allt syntes båda, att en ny och bättre tid var kommen.


The above contents can be inspected in scanned images: V:306, V:307, V:308, V:309, V:310, V:311, V:312, V:313, V:314, V:315, V:316, V:317, V:318

Project Runeberg, Thu Aug 1 10:32:23 2002 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/atenaren/16.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free