- Project Runeberg -  Den siste atenaren /
7. Klemens och Eusebia

(1914) [MARC] [MARC] Author: Viktor Rydberg With: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

SJUNDE KAPITLET.

Klemens och Eusebia.

Vi lämnade Klemens i en äventyrlig belägenhet hos den sköna Eusebia. Han hade kommit, dels för att utverka hennes förlåtelse åt den arma slavinnan, som sönderslagit den dyrbara toalettasken, dels för att hålla en straffpredikan över den grymhet, hon, Eusebia, understundom utövade mot sina tjänarinnor, en grymhet i högsta mån ovärdig en from och kristlig husmoder.

Men åsynen av den sköna kvinnan och hennes fråga, vad han ville här vid denna sena timme, bragte, med den undran, som däri låg uttryckt, Klemens helt och hållet ur fattningen. Han började förstå, att han av sitt nit och sin godhjärtenhet låtit förleda sig till ett mycket opassande steg. Han stannade vid dörren, blyg och förlägen, och framstammade slutligen en osammanhängande ursäkt.

Eusebia var ädelmodig nog att själv bryta denna förlägenhet. Hon intog åter sin bekväma plats i den purpurklädda soffan och bad sin fromme vördnadsvärde broder lämna dörren och säga sitt ärende, som utan tvivel vore viktigt, eftersom det icke låtit sig uppskjuta till morgondagen.

Därefter och utan att avvakta någon förklaring av Klemens började hon fråga efter biskopens hälsa, rosade högligen hans senaste predikan och utgöt sig i bitter klagan över den trogna församlingens nuvarande betryck.

Under tiden återvann Klemens sin fattning, och när Eusebias tal föll på det sistnämnda ämnet, som var hans eget älsklingstema och det ständiga föremålet för hans tankar, fick han mod och lust att deltaga i samtalet och instämde hjärtligt såväl i den fromma Eusebias bittra klagan över det närvarande som i hennes otvetydigt uttalade hopp om ett snart skifte i världens tillstånd. Han kunde nu detta, utan att bländas av det lilla guldskimrande gemakets prakt eller förvirras av Eusebias strålande ögon, som sköto blixtar ömsom av harm eller glädje och ledsagades av ett växlande tonfall i hennes välklingande röst alltefter samtalets gång och naturen av det ämne, som vart dess föremål.

Först sedan detta samspråk varat tämligen länge, tycktes Eusebia minnas, att Klemens kommit i något särskilt ärende, och hon frågade nu i glättig ton, vad som föranlett det sena besöket av en så ung, men vördnadsvärd man.

Klemens omtalade nu sitt möte med den unga slavinnan och hennes fruktan att återvända hem med anledning av den sönderslagna asken, och han bad Eusebia förlåta henne det fel, vartill hon av oaktsamhet och icke av ont uppsåt gjort sig skyldig.

Den andra delen av sitt ärende, nämligen det att straffa Eusebia för hennes hårdhet mot slavinnorna, beslöt Klemens att alldeles utelämna, ty under sitt samtal med prokonsulns maka hade han börjat övertyga sig, att denna grymhet endast vore förtal, ty den vore ju omöjlig hos en så from, skön och välvillig kvinna.

Klemens hade således funnit, att Eusebia, utom fromhetens och välviljans oskattbara egenskaper, även ägde skönhetens.

Men huru överraskad vart han ej över den förvandling, som Eusebias väsen tycktes undergå, så snart han nämnde den stackars slavinnan ochden sönderslagna asken!

Vreden målade sig så tydligt i samma anletsdrag, där Klemens nyss läst fromhet och välvilja. Hon tycktes knappt hava tålamod nog att höra honom till punkt, och när han talat ut, steg hon upp och stampade med den lilla foten i golvet.

Hon frågade den unge föreläsaren i häftig ton, huru han kunde våga att taga en vårdslös och uppstudsig slavinna i försvar mot hennes egen husmoder, samt förklarade, att hennes fel skulle på det strängaste straffas, henne själv till skräck och det övriga husfolket till varnagel.

När den första överraskningen var överstånden, lät Klernens icke avväpna sig av Eusebias vrede. Det förundrade och smärtade honom, att en kvinna, så känd för sin fromhet och kärlek till det gudomliga ordet, kunde lämna herraväldet över sin själ åt en otyglad vrede, då saken gällde, icke teologiska spörsmål och den rena läran, utan en obetydlig toalettsak.

Han uttryckte i milda, men öppna ordalag sin förvåning häröver och föreställde Eusebia, att om det vore en naturlig och förlåtlig svaghet att i det första ögonblicket giva vreden rum, så vore det likväl ovärdigt en kristen att framhärda i ett beslut, som föreskrivits av kärlekens och fördragsamhetens huvudfiende.

Men Eusebia syntes icke hågad lyssna till dessa föreställningar. Hon riktade nu sin harm även mot Klemens. Hon påminde honom om sin höga rang i samhället och hans egen anspråkslösa ställning; hon ville icke emottaga förmaningar av en oerfaren gosse; hon skulle klaga för biskop Petros över hans opassande uppförande, såvida icke Klemens genast ville erkänna sitt fel och bedja henne om förlåtelse.

Under detta utbrott av sin vrede visste dock Eusebia hålla sig inom en gräns, där harmen ännu låter para sig med behag och förföriskt väsen. Hon liknade i Klemens' ögon icke en furie, utan en stolt och bjudande kejsarinna.

Klemens, vars bleka kinder överdrogos av stark rodnad, bemannade sig i medvetandet att äga rätten på sin sida. Han svarade, att ifall biskopen underrättades om detta uppträde tillika med dess orsak, så skulle det smärta honom mycket, icke för Klemens' skull, utan för Eusebias egen, emedan de goda tankar han hyste om hennes fromma och kristliga vandel därigenom skulle lida avbräck.

Klemens föreställde henne, att ingen samhällsställning kan höja människan över det gudomliga ordet, och att ordets helighet ingalunda minskas genom ungdomen hos den, som förkunnar det.

Han frågade henne, om det vore sant, att hon, under sådana utbrott av vrede, som han nu bevittnat, gjorde sig skyldig till grymhet emot sina slavinnor.

Och då Eusebia icke svarade på denna fråga med annat än ett trotsigt leende, kastade den unge föreläsaren alla betänkligheter över bord och började en väldig straffpredikan, som ingalunda saknade vältalighet, emedan orden ingåvos honom av ett brinnande nit att både näpsa och förbättra Eusebia.

Eusebia syntes i början göra våld på sig för att icke avbryta honom. Det trotsiga leendet satt länge kvar på hennes läppar. Men småningom var det försvunnet och hade lämnat rum för allvar och uppmärksamhet. Hennes ögon voro oavvänt riktade på den unge föreläsaren, vars djärvhet och hänförelse gjorde honom vackrare i hennes ögon. Det var något nytt och retande att emottaga förmaningar av en oerfaren gosse.

Det är möjligt, ehuru ovisst, att hennes deltagande för straffpredikanten slutligen gav vika för själva straffpredikningens styrka. Klemens hade, utan att veta det, tillägnat sig mycket av Petros' kraftiga vältalighet; men när hans billiga förtrytelse äntligen urladdat sig, övergick bestraffningen i milda föreställningar, så varma, känsliga och bevekande, att de icke kunde annat än göra intryck på Eusebia, vars fromhet var ett fikande efter känslorus, och som i ångern, botgöringen och upprättelsen hade upptäckt vällustiga efterkänningar av synden, ljuvare än själva syndandet.

När Klemens' röst vart osäker och alltmer darrande av den rörelse, som han förnam i sitt hjärta, så meddelade denna ton sin dallring åt samma känslosträng i Eusebias; och vare sig att hon känt sig väckt av hans förmaningar eller icke, verkade ensamt medkänslans makt och sinnenas lust därhän, att tårar framträngde under hennes ögonfransar, som nu slöjade de nyss så djärvt blickande ögonen.

Hastigt steg hon upp, kastade sig till Klemens' fötter, fattade hans hand och förde den till de tårdränkta ögonen.

Därefter följde med bruten röst en bekännelse, att hon hade varit en grym härskarinna, en stor synderska. Hon bad Klemens förlåta hennes högmodiga uppförande och lovade högtidligt bot och bättring.

Klemens rördes av denna plötsliga ödmjukhet, och även hans ögon tårades, på samma gång som han kände innerlig glädje över denna väckelse, vars medel han varit.

Eusebia reste sig upp, men Klemens' hand, som hon fattat, höll hon ännu emellan sina, då hon återvände till soffan och överväldigad av sinnesrörelse nedsjönk där.

-- Min syster, sade Klemens, jag vill bedja, att denna din väckelse måtte bära varaktiga frukter och skapa en sinnesförändring, som övervinner ditt häftiga lynnes frestelser.

-- Gör det, älskade broder, viskade Eusebia.

Hon lutade snyftande sitt riklockiga huvud helt nära intill hans barm och tryckte, i övermåttet av sin rörelse, hans hand till sitt hjärta.

Klemens kände, huru Eusebias bröst höjde och sänkte sig för stormen därinom.

Hans ömhet och deltagande förmäldes med en känsla, som han ej förstod. Också lät han utan motstånd sin hand kvarhållas, och då Eusebia ånyo viskade: -- Älskade broder! ljöd det som den ljuvaste musik i hans öra.

När Eusebia hunnit dämpa sin känsla, förmådde hon honom med lindrigt våld att taga plats soffan vid hennes sida.

Hon ville bikta för sin broder, för honom upptäcka all den hårdhet och orättvisa, vartill hon gjort sig skyldig mot sina tjänare och tjänarinnor, för att genom en uppriktig ånger vinna hans försäkran om förlåtelse.

Och sedan Klemens åhört hennes bekännelse och tillförsäkrat henne syndaförlåtelsen, hade hon än en bön till den unge föreläsaren.

Denna bön framställde hon djupt rodnande och med synbar förlägenhet.

Hon önskade, att detta möte, detta uppträde skulle förbliva en hemlighet för biskopen. Han var ju i allmänhet så sträng, och hon ville för ingenting i världen, att de goda tankar han hyste om henne skulle minskas därigenom, att han finge kunskap om hennes häftiga lynne och hårdhet mot slavinnorna.

Hon hade många gånger biktat för biskopen och bekänt för honom alla andra synder och svagheter, men icke denna. Uraktlåtenheten, det försäkrade hon, hade dock ingen annan grund än hennes svaga förstånd, som hitintills icke kunnat inse, att hårdhet emot människor, födda till slaveri och av försynen utsedda att lyda andra, kunde innebära något orätt och straffvärt.

Eusebia tillade ödmjukt, att denna brist på urskillning, denna oförmåga att uppfatta visade, huru väl hon behövde en vän och rådgivare vid sin sida, och hon besvor Klemens, för vilken hon nu lagt sitt hjärta i dagen, att icke övergiva henne, utan vara denne hennes trogne vän.

Klemens kunde möjligen ursäktat sig med sin ungdom, som gjorde honom mindre lämplig för ett sådant kall; men han hade nyss vunnit en seger, som ingav honom förtroende till kraften av sina ord, han kände dessutom ett så innerligt deltagande för Eusebia och ville nu icke lämna henne utan ledning vind för våg, sedan han en gång riktat hennes led emot en god hamn.

Han samtyckte blygsamt till hennes önskan.

-- Ack, kom då snart och ofta, min älskade broder, fortfor Eusebia. Jag har så mycket att säga dig och så många sorger att yppa, som nu kännas dubbelt tyngre, emedan jag måste sluta dem inom mig själv. Betrakta mig som din syster -- som om vi hade ej endast samme himmelske, utan även samme jordiske fader. Du skall vara min förtrogne och höra varje svaghet, varje syndig tanke, som uppstår i min själ. Det är en sådan öm och förtrogen biktfader jag efterlängtat och funnit i dig. Ack, kom ofta och snart till din syster, älskade Klemens!

Huru länge Eusebia hade avvaktat detta ögonblick, då hon öppet och utan förlägenhet kunde uttala dessa ord: älskade Klemens!

Hon hade ofta upprepat dem i hemlighet för sig själv -- i sin budoar, på torget, då hon mellan palankingardinerna spejade efter den unge föreläsaren i något mötande prästtåg, i kyrkan, där hon från sin läktare betraktade honom, när han uppläste söndagens evangelium. Det låg också mycken ömhet och halvförborgad segerglädje i tonen, varmed de yttrades.

Eusebias uppsåt var i hennes egna ögon det oskyldigaste på jorden. Hennes böjelse för Klemens skulle vara av rent platonisk natur, en andlig kärlek alldeles omängd med jordiska beståndsdelar. Hon önskade den lyckan att kunna väcka en genkärlek av samma slag hos ynglingen, helst blandad med en oskyldig tillsats av svärmeri, liksom hos henne själv. Om under utvecklingen av detta ömsesidiga ideala förhållande svärmeriet skulle blandas med en matt gryning av andra känslor, så ville Eusebia ingalunda fälla en sträng dom varken över sig eller Klemens; hon medgav tvärtom för sig själv, att hon önskade något sådant, ty det vore eldprovet för renheten av hennes böjelse. Hon skulle då, för att öva sin själsstyrka, medgiva dessa känslor ett visst spelrum -- låta dem med frihet ur sitt kaos dana sig till bilder, halvt himmelska, halvt jordiska, låta dem framträda och närma sig i all sin förföriska skönhet, men endast för att nedsjunka och upplösas för trollkraften av hennes vilja. Danade de sig åter, så finge de åter nalkas, men för att lida samma tillintetgörelse. Det vore en stridslek, nyttig och tillika så ljuvligt lockande, utan att i någon mån vara farlig, när hon blott någorlunda vakade över sig. Ty umgänget mellan henne och Klemens skulle ju i sig själv vara av religiös natur, vara en övning i fromhet och en förening i bönen.

Men komme det en gång därhän, att de båda kände sig halvt besegrade och ömsesidigt upptäckte varandras svaghet; huru rörande vore icke denna upptäckt, huru kraftigt de då skulle understödja varandra i den gemensamma kampen mot samma böjelse, huru varmt de skulle bedja vid varandras sida!

I förkänslan av en sådan möjlighet sänkte sig redan nu Eusebias blick med det eldigaste deltagande, den mest flammande syskonömhet i Klemens' stora, vemodiga ögon.

Denne satt tyst vid hennes sida, upptagen med en önskan, varöver han själv förundrade sig. Han kunde icke begripa varför -- men han önskade, att Eusebia ånyo skulle fatta hans hand och trycka den lika hårt som förut till sitt hjärta.

Ett viktigt steg till den ömma förbindelsen var redan taget. Ingen, icke ens Petros, för vilken Klemens ansåg som en plikt att yppa alla sina tankar och handlingar, skulle få kunskap om detta möte. Kammarslavinnan, som varit ett verktyg för dess åstadkommande, skulle åläggas tystnad. Det fanns således redan en hemlighet emellan Eusebia och Klemens, och denna hemlighet måste utsträckas även till deras förestående sammankomster. Eusebia bad honom återvända snart och ofta, ty hon vore i starkaste behov av hans andliga hjälp, hans vänskap och förtrolighet. Men enär deras sammankomster skulle vara lönliga, så vore den sena aftontimmen den lämpligaste; först då vore Eusebia överlämnad åt sig själv och kunde njuta av ensamheten. Den bakport, varigenom Klemens denna gång inkommit, skulle då stå öppen, och som inga fönster vette åt gården, så hade han icke att frukta oinvigda blickar.

Eusebia meddelade honom detta i en ton, som klingade så systerlig, öppen och oskuldsfull. För Klemens låg i detta lönliga någonting tjusande, som han ej kunde förklara. Han fann intet skäl att svara nej, och om en aning sagt honom, att han borde göra det, så skulle han i detta ögonblick knappt varit mäktig en sådan uppoffring.

Först sedan han lämnat Eusebia, medan han var på väg genom de folktomma gatorna till sin ämbetsbroder Eufemios, mindes han, att det nu var långt skridet in på natten och att han komme nog sent till det heliga arbete, som hos denne väntat honom. Kanske hade Eufemios redan gått till vila. Men att återvända till sitt hem på Skambonide ville han dock icke, ty Petros väntade honom icke i natt, och han kände för tillfället en viss ovilja mot att för sin fosterfader redogöra för det sätt, varpå han tillbragt dessa timmar.

Men huru skulle han för Eufemios förklara sitt långa uteblivande? Och huru hädanefter finna tillfälle att uppfylla Eusebias önskan om upprepade besök? Skulle han ljuga för Petros? Nej, det vore en gruvlig synd och blotta tanken därpå en förbrytelse.

Sedan han länge överlagt med sig själv, stannade han vid det beslut att öppet säga sin fosterfar, att han genom en tillfällighet kommit i beröring med en person, vars själstillstånd fordrade hans besök och umgänge. Vem denna person vore och övriga härmed sammanhängande omständigheter utgjorde en hemlighet, som han ville bedja sin fosterfader vörda, emedan den vore lämnad honom, Klemens, så gott som under biktens insegel.

När Klemens anlände till Eufemios' bostad, låg den korthalsade presbytern i djupaste sömn. Klemens fann »S:t Johannes' uppenbarelse» uppslagen på bordet och där bredvid den ännu endast halvfärdiga, av Eufemios och Klemens gemensamt förfärdigade avskriften. Vid en blick däri såg den unge föreläsaren, att hans svartlockige vän icke skrivit en bokstav under hans frånvaro. Däremot såg Klemens åtskilliga papyruslappar, på vilka Eufemios flitigt övat sig i den ädla punkteringskonsten. Vad Eufemios med tillhjälp av de insikter han förvärvat i denna egna art av spådomskonst egentligen ville avlocka framtidens sfinx, det visste Klemens icke, ej heller tänkte han däröver. Utan att väcka Eufemios satte han sig att skriva, till dess sömnen slutligen överväldigade honom och han gick till vila.

Eufemios fann större nöje i punkteringskonsten än i avskrivningen av böcker. Han hade tillbragt sin afton på ett nöjsamt sätt och ingalunda varit otålig över Klemens' dröjsmål.

Följande morgon, då de vaknade och hälsade varandra, frågade Eufemios ej heller efter orsaken till detta. Klemens slapp redogöra för den föregående aftonen. Eufemios steg upp, klädde sig i sin arbetsdräkt och gick till arbetet på Afrodites tempel, ty i dag var ordningen hos honom att deltaga däri.

Klemens tillbragte en stor del av dagen ensam i Eufemios' lilla kammare. Eusebias bild stod livliga drag för den unge föreläsarens ögon. Hans inbillningskraft sysslade oupphörligt med densamma, och han genomgick i tankarne gång efter annan hela det uppträde, som förefallit mellan henne och honom. Vad hon var vacker i utbrottet både av sin vrede och sina tårar! Vad hennes barm hävde sig, då hon lade Klemens' hand på sitt hjärta! Och det var han, som ödmjukat hennes hårda sinnelag och kommit henne att besinna sig!

Han påminde sig vidare vad hon sagt, att hon var olycklig genom hemliga sorger, som nedtyngde henne, emedan hon icke delade dem med någon förtrogen. Han beklagade den stackars kvinnan och föresatte sig att för henne vara den vän, som hon behövde för sin lycka. Skulle han redan i afton kunna förnya sitt besök och smyga till det hemliga mötet? Han tänkte sig den lilla bakporten, som om nätterna skulle stå öppen, den tysta gården han hade att överskrida, den mörka förstugugången och den lilla guldskimrande budoaren med sin sköna, ångerfulla ägarinna. Om blott ett tillfälle yppade sig, skulle han icke försumma att smyga dit. Hans broderplikt mot syster Eusebia krävde ju detta.

Under dessa tankar hade timmarne skridit med en hast, som förvånade honom. Han måste avbryta sina angenäma betraktelser för att skynda till sin fosterfader, biskopen, inställa sig hos honom och emottaga hans befallningar.

När Klemens hunnit till kojan på Skambonide, var Petros ute; men han hemkom vid middagstiden, och medan de intogo sin tarvliga måltid, sade han Klemens, att denne hädanefter icke skulle deltaga i arbetet på Afrodites tempel, men finge tillbringa sin afton efter behag med avskrivning av uppenbarelseboken eller någon annan nyttig sysselsättning.

Den förra befallningen förvånade Klemens mycket, men han var van att aldrig fråga efter biskopens bevekelsegrunder. Om ett »varför?» någon gång stal sig väg över Klemens' läppar, så vart svaret ofta blott en genomträngande blick, mer sällan en redogörelse, vars ton då tillika gjorde den till en tillrättavisning.

Däremot behagade det Klemens dess mer, att aftonen ställdes till hans fria förfogande. Han återvände till Eufemios' kammare och tillbragte det återstående av dagen med fantiserande över Eusebia och grubbel över den helige Johannes' syner. Eusebia och mystiken kämpade om företrädet till hans uppmärksamhet; den förra fick dock ännu, ehuru efter starkt motstånd, vika för den senare, men segern var icke fullständig, innan Klemens hunnit sänka sig mycket djupt i det religiösa begrundande, det hav av gissningar, vari han ville finna nyckeln till uppenbarelsebokens hemligheter. Att den i henne skildrade striden mellan sanningen och antikrist, som skall föregå världsbranden och det nya Jerusalems grundläggning, hade avseende på händelserna i hans tid, och att Julianus vore samme antikrist, därom var han övertygad. Dess ovissare fann han sig om allt det övriga, och dess mer brann hans håg att intränga i gåtan. Vad skulle det märkvärdiga talet 666 innebära? I detta var förmodligen nyckelstenen, som sammanhöll den mystiska byggnadens dunkla valv. Eufemios hade låtit honom förstå, att man med den kabbalistiska konstens tillhjälp sannolikt skulle kunna lösa uppenbarelsebokens gåta och avslöja dess innersta hemligheter. Klemens kände fördenskull stark åtrå att lära denna vetenskap. Men biskopen hade förbjudit honom det, emedan den konsten vore farlig, lätt att missbruka och tvetydig till sitt ursprung. Det fanns, hade biskopen upplyst honom, en gudomlig kabbala, som Adam fick lära i paradiset och med vars tillhjälp han gav djuren och tingen de namn, som motsvara deras väsen och egenskaper; men det fanns ock en kabbala, uppfunnen av djävulen och genom honom spridd bland människorna. Ingen kabbalist kunde med visshet avgöra, om hans konst vore den himmelska eller den djävulska, ty båda funnos och båda övades, den senare förmodligen vida mer än den förra. Under sådana förhållanden vore det klokast att alldeles avhålla sig från densamma; Petros ålade Klemens det som plikt.

Denna uppoffring var för Klemens den tyngsta, som han hitintills hemburit åt sin lydnad. Han var av naturen fallen för mysticismen, och de åsikter, i vilka han var uppfostrad, hade utvecklat detta anlag. Förnuftets dödande var ju honom en plikt, vars uppfyllande utgjorde det enda villkoret för hans räddning undan de kätterska villfarelser, med vilka djävulen fångar så många själar. Hans fromma sinne, berövat förnuftets ledning, hans rika känsloliv, stängt inom sig själv för att ej smittas av det oheliga yttre livet, hans livliga fantasi, uppjagad genom en världsåskådning, som fyllde naturen med demoniska makter, måste ovillkorligt leda honom in på denna farliga väg, som går igenom mörka ängder, där vansinnet lurar likt en tiger, färdigt att hugga sina klor i vandrarens hjärna. Vad Klemens ej fick nå med den förbjudna kabbalan, hoppades han vinna med ett annat, i alla händelser tillåtet medel: bönen. Det var efter ivriga böner om upplysning för sitt mörka förstånd, han gjorde de barnsliga försöken att tolka skriftens förborgade mening. Avskrivningen gick under sådana förhållanden mycket långsamt framåt. Han stannade vid varje punkt för att begrunda den, söka sammanhanget med det föregående och det efterföljande. Med lutat huvud och sammanknäppta händer satt han försjunken i dimmiga tankar, gripande i töcknet för att forma det till varaktiga gestalter. När så hans huvud värkte av de fruktlösa ansträngningarna, tog han ånyo sin tillflykt till brinnande böner, eller överväldigades han av sin inbillning och levde en stund i prakten av de tavlor, som skildra kristendomens sista strid, världens förstöring och yttersta domen.

Huru skakande måste icke dessa bilder inverka på hans sinne, när han trodde sig leva mitt i den tid, som de skildrade, när han i varje dag emotsåg den högtidliga och förfärliga, då det sista inseglet skall brytas och domen förkunnas över världen!

Bland dessa bilder uppdök ånyo Eusebias. Kvinnan, som flydde för draken, hade fått hennes drag. Klemens vaknade ur sina drömmar. Skymningen var redan inne. Det var tid att begiva sig till henne. Klemens drog kåpan över huvudet och gick.

Bakporten till prokonsulus palats var öppen. Föreläsaren hann obemärkt och utan alla äventyr Eusebias budoar.

Hon tycktes hava väntat honom. Glädjen strålade tydligt i hennes ögon, när Klemens inträdde; hon hälsade honom förtroligt välkommen.

Eusebia var i afton svartklädd, och ett milt vemodigt allvar låg över hennes anlete. Den blyghet Klemens kände i hennes grannskap försvann inom kort för det öppna, hjärtliga och ödmjuka sätt, varpå hon emottog honom. Själva det ämne, vilket liksom av sig själv vart föremålet för deras samtal, var ägnat att väcka ömsesidig förtrolighet och närma dem varandra. Eusebia omtalade för Klemens sin barndomshistoria, som företedde många rörande drag.

Hon var född i rikedomens och överflödets sköte, men hade likväl prövat åtskilliga motgångar, som kunde taga ett känsligt hjärtas medlidande i anspråk. Hon uppehöll sig isynnerhet vid sina späda barndomsår och talade med hänförelse om sin fromma moder, som tidigt hade bortryckts av döden, lämnande henne, det stackars lammet, så gott som värnlös åt den onda världen.

Det var minnet av denna moder, försäkrade Eusebia, som upprätthållit henne i striden mot världens frestelser och styrkt henne i den rena läran.

Därefter kom ordningen till Klemens att tala om sin barndom. När Eusebia hörde (vad hon förut redan visste), att han var ett hittebarn, upptaget som fosterson av biskop Petros, fuktades hennes ögon, och hon förde sin juvelgnistrande hand med innerligt deltagande genom Klemens' lockar och smekte systerligt hans bleka kind.

Klemens yppade för Eusebia, huru varmt han längtade att lära känna sina föräldrar, ifall de ännu vore vid liv. Man hade sagt honom, att hans moder måste varit en grym kvinna. Han ville icke tro det. Måhända var hon alldeles oskyldig; måhända hade man stulit honom, medan hon sov; eller hade hon dött, då hon gav honom livet, omgiven av främmande människor, vilkas elände kvävde medlidandet för hennes barn.

Genom samtal sådana som dessa växte förtroligheten mellan Klemens och Eusebia hastigt. Han hade hitintills icke funnit det svårt att uppfylla det stränga bud, som hans levnadsregler ålade honom: att sky och fly blotta åsynen av en kvinna, såvida icke kristlig barmhärtighet eller hans plikt som präst nödgade honom nalkas henne. Ett sådant tillfälle hade nu fört honom i Eusebias grannskap. Han kunde, utan att göra sig förebråelser, sitta vid Eusebias sida och låta henne trycka hans hand. Hans önskan att äga en syster -- hitintills den enda längtan, som hans inbillningskraft förenat med en kvinna -- var uppfylld. Huru lycklig han kände sig häröver! Vilka hitintills icke anade känslor, som detta väckte till liv i hans barm! Han hade aldrig föreställt sig syskonkänslan så skön.

Medan samtalet fortgick, släppte Eusebia liksom tillfälligtvis hans hand. Det var då nästan, som om han förlorat henne, fastän hon satt vid hans sida. Klemens fattade den tillbakadragna handen och tryckte den emellan sina.

Tillfällen att förnya besöken hos Eusebia tillbjödo sig för Klemens lättare än han väntat, och han lät intet enda slippa sig ur händerna. Varken Petros eller Eufemios tycktes ana något. Med Klemens hade en förändring inträffat. Nyss skulle han stämplat som ett brott emot de heligaste plikter att äga en hemlighet för sin fosterfader; nu fägnade det honom, att denne icke framställde någon fråga, vars besvarande skulle nödgat honom till åtminstone en antydan om sitt förhållande till Eusebia. Hemligheten, som omgav det, ökade dess behag. Men något sådant beräknade Klemens icke. Måhända fanns hos honom en aning, att biskopen skulle ogillat hans förtrolighet med Annæus Domitius' maka; men själv övertalade sig Klemens, att hans enda bevekelsegrund var ren och oklanderlig.

Eusebia gjorde allvar av sin föresats att välja Klemens till sin biktfader. Han var ju en from yngling, som icke eftersträvade något högre än helgonglorian, hon däremot en stor synderska; vad betydde då de tio år, som biktbarnet var äldre än biktfadern? Denna skillnad i ålder var också alldeles försvunnen ur Klemens' tankar. Eusebias ungdomliga utseende, hennes barnsliga sätt att vara, den vördnad hon visade honom, de råd, som hon utbad sig i andligt avseende, de upplysningar hon önskade i de mörka punkterna av den rätta läran verkade därhän, att Klemens tyckte sig vara äldre än hon och betraktade henne som en yngre syster.

Bland de sorger, som tryckte hennes hjärta, rörde den första, som hon yppade för Klemens, hennes make, prokonsuln av Akaja. Hans återfall i den hedniska villfarelsen hade uppfyllt henne med djupaste smärta. Vad skulle hon göra för hans själs räddning? Hon kunde nu knappt vistas under samma tak med honom, ty han iakttog med ytterlig stränghet alla av de hedniska fäderna ärvda religiösa bruk. Husgudarne hade återfått sin plats i hans aula, och rökverk brann ständigt på deras altare. Vid festerna för Apollon voro dörrposter och pelare lagerprydda, och vid varje måltid bägarne kransade. Han deltog i offerhögtidligheterna och spisade av offerköttet. Han svor vid de hedniska makterna. Med ett ord: han var fullständig hedning.

Det var Krysanteus, sade Eusebia, som huvudsakligast medverkat till prokonsulns avfall. Umgänget med denne filosof och med hans dotter, Hermione, hade småningom fördärvat den stackars Annaæus och fört honom till den avgrund, vari han nu var fallen. Eusebia omtalade detta under tårar. Klemens kände sin bitterhet emot Krysanteus uppflamma med ökad styrka, när han hörde detta.

Det första förtroendet, som Eusebia skänkte Klemens, följdes snart av andra, som rörde henne än närmare. Det hände stundom, att han träffade henne i ett mycket upprört tillstånd. Hon hade då under dagens lopp givit vika för sitt häftiga lynne och var nu offer för en ånger, som nästan gränsade till förtvivlan. Klemens måste uppbjuda allt för att trösta henne. Vid andra tillfällen överraskade han henne, knäböjande under ivrig bön och klädd i botgörerskans enkla dräkt. Ofta bad hon att få bikta, och bikten vart steg för steg djupare. Hon yppade icke blott de handlingar, i vilka hon fruktade, att något felsteg dolde sig, utan småningom även varjehanda känslor, som rört sig i hennes barm och dem hon misstänkte vara av syndig art. Klemens förvirrades och över-väldigades av dessa meddelanden. Det låg något tjusande i att så hava ett kvinnohjärta öppnat för sitt öga. Det var en hel ny värld, vari han fick blicka in, en rikedom av företeelser, som vordo hans egendom. Och denna värld ägde sin mystik, om möjligt mer fängslande än den som S:t Johannes upprullat för hans syn. Han visste icke förklara de känslor han rönte: det var något outsägligt och hitintills aldrig anat, när Eusebia sålunda biktade för honom. Hon gjorde det i en ton av barnslig okunnighet om rätta halten av det, som hon yppade, och likväl klädde sig hennes bekännelser i en mystisk dräkt, liksom om språket icke ägt ord för att med klarhet uttrycka dem. I denna dräkt fingo de också ohindrat inträde i Klemens' själ; varje yttring i den varmblodiga kvinnans sinnliga liv vandrade sålunda anständigt slöjad in i den nittonårige biktfaderns barm, utan att denne anade vilka de gäster voro, som han emottog.

Ett av de samtalsämnen, på vilka Eusebia gärna inlät sig med Klemens, rörde det från världen tillbakadragna liv, som under de senast förflutna årtiondena blivit så allmänt bland fromma människor och varförutan en fullkomlig helighet icke vore att vinna. Klemens svärmade för detta levnadssätt. Hans beslut var att välja det, så snart han därtill fått tillåtelse av sin fosterfader. Han ville draga till en öken och leva där som ensling. Religionen fordrar ju hela människan. Hon kräver att vi skola försaka allt för henne. Världens omsorger draga oss från Gud. Vad är då rättare än att fly dem? Kunde Maria tillika vara Marta, eller Marta tillika Maria? Klemens framställde dessa sina tankar, och Eusebia syntes av dem lika intagen som han själv. Vad hade hon att söka i världen? Hade icke hennes make så gott som övergivit henne? Hon hade således rönt nog av världens bitterhet, men dess förförelser återstode, och hon vore en svag kvinna, som räddes striden. Vad vore då bättre även för henne än att söka ödemarkens ensamhet, där intet stör den fromma själens vila i Gud?

Klemens gillade hennes ord och gjorde allt för att stadga hennes beslut. De överenskommo att samtidigt draga sig från världen. De skulle som bror och syster åtföljas till ödemarken. Eusebia målade med hänförelse det liv de skulle föra i helig tillbakadragenhet, och Klemens lyssnade med iver, men icke utan en viss granskning, ty han rättade och förbättrade de drag i tavlan, som icke överensstämde med hans egen inbillning.

-- Vi skola, sade Eusebia, uppsöka en dal, fjärran från alla människoboningar, där dag efter dag förflyter, utan att ett människoöga skall skåda oss.

-- Nej, hellre en öken, sade Klemens. De egyptiska munkarne bo i en öken. Och där skymmes icke solen bakom berg, när hon går upp. Hennes första stråle lyser utan hinder ett oöverskådligt, förtorkat och ödsligt fält. Det är då som vi knäböjande skola hälsa den nya dagen välkommen. Hennes sista stråle slocknar över samma fält, Det är då vi skola gå till vila.

-- Vi skola hjälpa varandra, sade Eusebia, när vi inreda våra grottor och anlägga våra små trädgårdar.

-- Ja, och vi skola bo helt nära varandra.

-- Nej, icke helt nära varandra, genmälde Eusebia, det går icke an, Klemens.

-- Du har rätt, medgav den unge föreläsaren med en suck, som Eusebia förstod bättre än han själv. Men vi få icke förgäta att välja våra bostäder i grannskapet av en källa. Källorna äro få i öknen, och vi skulle åtskiljas milsvitt, om vi icke valde en och samma.

-- Du har rätt. Vi skola välja våra grottor så, att källan är på samma avstånd från dem båda. Där skola vi mötas en gång om dagen, när vi hämta vatten. Vi skola då hälsa varandra, bedja tillsammans och skiljas för att nästa dag än en gång återse varandra vid samma tid och på samma ställe.

-- Men om någondera förgäves väntar den andre, sade Klemens, då är det ett tecken, att brodern eller systern är sjuk ...

-- Eller död, sade Eusebia. O, måtte detta icke ske! Vi skola bedja att få dö på samma dag, så att den ene icke har att sakna och sörja den andre.

Efter samtal av samma upphyggliga slag var Klemens' känslosvärmeri stegrat till det yttersta. Deras sammankomster plägade ända med gemensamma böner. Så hände det en afton, sedan en mystisk bikt, ett svärmiskt samtal och läsningen av glödande kärlekssånger till Kristus och Maria följt varandra, att Eusebia och Klemens nedsjönko bön vid sidan av varandra och att, i övermåttet av deras känslorus, deras läppar möttes, Klemens visste icke huru, i en kyss. De rodnade båda, men de framviskade orden broder och syster vittnade ju så tydligt, att det var syskonkyssen, den bland kristianerna övliga, oskyldiga och tillåtna, det sköna tecknet av andlig kärlek.

Men denna syskonkyss hade det egna, att han rusade Klemens. Det måste legat något av det starka, men ljuva vinets natur i honom, eller någonting än mäktigare, ty hans verkan ville icke upphöra, utan stegrades genom minnet och inbillningskraften. När Klemens nästa gång besökte Eusebia, var hans blick lik en svärmisk älskares, och han längtade efter den hänryckningens stund, då andakten och de översvallande känslorna ånyo med kraften hos en naturmakt skulle nödga dem till den ögonblickliga, ljuva föreningen.

Och ju oftare de förnyade sina gemensamma andaktsstunder, dess kortare tid lät detta hänryckningens ögonblick vänta sig. Det var som om övningen medverkat att framkalla det. Slutligen infann det sig före bönen och liksom invigde denna. Klemens stod knappt i Eusebias budoar, förrän hon emottog honom med en omfamning nog varm för att vara systerlig, och som han återgäldade med den fulla livligheten av en lidelse, vars väsen han missförstod och på vilken han fördenskull icke lade tyglar.

Klemens var försänkt i ett hav av hänförelse. S:t Johannes var nu alldeles undanträngd av Eusebia, och avskrivningen av hans uppenbarelse fortgick på de timmar, som däråt ägnades, vida hastigare än förut, ty Klemens grubblade icke mer över varje ord, som han med pennan överflyttade. Den yttre världen var så gott som försvunnen för hans öga; den var uppgången i Eusebia, och Eusebia syntes honom icke som någonting yttre, utan som en del av honom själv. Klemens hade nu äntligen hunnit den punkt, vartill han strävat; världen med dess frestelser fanns för honom icke mera. Så tycktes honom, och minst av allt skulle han anat, att sinnligheten, som han ville döda, nu genomträngt hela hans liv, att hon rådde över varje rörelse i hans själ, varje bloddroppe i hans ådror.

Klemens hade förut sörjt över att han icke kunde fasthålla och föreviga den lyftning i själen, som bön och betraktelse förläna. När andaktens tillstånd slappades, ansåg han det som ett återfall från himmelen till jorden, från Gud till världen. Och dessa återfall hade på senare tider inträffat oftare än förr, han visste icke varför, ehuru det med lätthet lät förklara sig därav, att den ständiga sysselsättningen med samma bilder och föreställningar, samma återkommande andaktsövningar slutligen förslöa själen och göra henne mindre emottaglig för deras intryck. Nu däremot var förhållandet ett annat. Klemens levde i en stadigvarande hänförelse; andaktens ögonblick var fasthållet och förevigat. Hans fromhet hade funnit ett nytt och mäktigt retelsemedel. De hymner till Maria, vilka redan tidigt uppstämdes inom kristna kyrkan, vordo hans käraste läsning -- dessa jämte Visornas Visa av Salomo, i vilken han kunde spegla sina egna känslor och återfinna sin egen erfarenhet påtryckt en himmelsk prägel. För Klemens, som förut avlägsnat ifrån sig allt, som kunde påminna om kvinnans tillvaro, framstod nu universum, det synliga och osynliga, med kvinnliga drag. Jorden var Eusebia och himmelen var Maria. Hymnerna kallade Maria treenighetens hjärta. Det är till hjärtat bönen syftar, hon må riktas till en människa eller en gud. Vad under då, om allt, från skaparen till hans härskaror, försvann för Klemens och vart till den heliga ungmön?

Men de anletsdrag, under vilka han föreställde sig henne, voro Eusebias, ty något skönare än dessa, sådana de nu voro för hans blickar, kunde han icke framtrolla.

Eusebia skänkte honom en afton sin bild, målad på elfenben och icke större än han kunde bära den på sitt bröst. Där fick bilden sin plats. Men när han var ensam, framtogs målningen och var föremål för omättligt åskådande. När han bad, så var det med ögonen på den, ty det var ju icke endast Eusebias, utan även Marias bild.


The above contents can be inspected in scanned images: VI:129, VI:130, VI:131, VI:132, VI:133, VI:134, VI:135, VI:136, VI:137, VI:138, VI:139, VI:140, VI:141, VI:142, VI:143, VI:144, VI:145, VI:146, VI:147, VI:148, VI:149, VI:150, VI:151, VI:152, VI:153, VI:154, VI:155

Project Runeberg, Thu Sep 5 15:45:24 2002 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/atenaren/2-07.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free