- Project Runeberg -  Den siste atenaren /
9. Anden och Köttet

(1914) [MARC] [MARC] Author: Viktor Rydberg With: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

NIONDE KAPITLET.

Anden och Köttet.

Klemens ledsagade Petros, när denne fördes till fängelset, och lämnade honom först efter en varm omfamning och de livligaste försäkringar om sin tillgivenhet.

Därefter följde han sin fader till sitt nya hem. Under vägen iakttogo båda tystnad. Krysanteus var synbart nedslagen; det låg smärta och vemod i den blick, varmed han betraktade sin återfunne Filippos, som stum, dyster och motvilligt vandrade vid hans sida.

Först sedan de anlänt till huset vid Tripodgatan, och Krysanteus tillkallat Hermione och sagt honom, att hon var hans syster, ljusnade Klemens' ansikte och en öm känsla började röra sig i hans barm. Han besvarade med mycken häftighet hennes systerliga kärleksbetygelser; han betraktade med förtjusning hennes rena och ädla anletsdrag och lyssnade till de upprepade utbrotten av hennes glädje över att hava återfunnit honom.

Krysanteus lämnade de båda syskonen att tillbringa aftonen med varandra. Hermione förde Klemens till hans moder Elpenikes bild. Åsynen av denna framkallade hans tårar. Hon visade honom hans vagga och de leksaker, som tillhört honom i hans barndom, och vilka man hade förvarat som kära minnen. Hon berättade för Klemens, huru djupt hans fader sörjt hans förlust, huru de undrat och fruktat hans okända öden, och huru de äntligen kommit på hans spår. Hennes berättelser avbrötos endast av ömhetsbetygelser, då hon i övermåttet av sin glädje förnyade gånger omfamnade honom, smekte honom och skådade honom djupt i ögonen. Allt detta smälte skorpan kring Klemens' hjärta, och när han om kvällen återsåg sin fader, skyndade han i dennes armar.

Krysanteus hoppades, att den känsla av blodsbandet, som sålunda vaknat i hans bröst, skulle genom den kärlek, som visades honom, stärkas och varda varaktig. Men detta hopp bleknade inom kort. Klemens påminde sig åter, att Krysanteus var ärkehedningen, antikrists förnämsta verktyg och medhjälpare, ja, än mer -- hans lärare och den som förmått honom till avfall från kristendomen, och denna tanke, som ingav Klemens fasa, kunde han så mycket mindre förjaga, som tusen föremål i hans nya hem, de vanor, som där iakttogos, och Krysanteus' dagliga verksamhet måste påminna honom därom. Krysanteus och Hermione sågo, att dessa omständigheter samverkade till att fördystra honom och göra honom otillgänglig. Krysanteus ställde fördenskull en särskild del av huset till hans förfogande, lät smycka det med alster av kristlig konst, skaffade honom homoiusianska tjänare och försåg honom med en liten boksamling av kristna författare.

I Teodoros, som ofta besökte Krysanteus' hus, hoppades denne äga en vän, vars umgänge skulle på en gång vara Klemens angenämt och hälsosamt. Men varje försök av Teodoros att närma sig den unge föreläsaren och vinna hans förtroende strandade. Klemens misstänkte i honom en förledare, som iklätt sig skepnaden av en ljusets ängel, och visste honom bestämt vara en kättare, och därtill en kättare, farligare än någon annan, ty han förnekade kyrkan som hierarkisk inrättning, förnekade den Helige Ande som en magisk, i handpåläggningen verksam kraft, förnekade prästerskapet som ett särkilt medlarestånd och hade på senare tider i Aten och dess omgivning vunnit en mängd anhängare för sin farliga lära, vilka samlat sig omkring honom och bildat en församling.

Det enda tvång, som Krysanteus ville pålägga Klemens, var det att icke pläga vidare umgänge med Petros. Men Klemens nekade att efterkomma

denna befallning. Petros var hans andlige fader, som han vore skyldig kärlek och ovillkorlig lydnad.

Klemens besökte ofta biskopen i fängelset. Krysanteus kände det olycksdigra inflytande, som denne utövade på hans son, utan att likväl ana det hela dess vidd. Han befallde, att fängelsedörren icke vidare finge öppnas för ynglingen, och hoppades därigenom hava avbrutit förbindelsen mellan Petros och honom. Men detta var intet allvarligt hinder för Klemens att möta sin fosterfader. Han smög nästan varje natt till fånghuset, samtalade genom den gallrade gluggen med honom, biktade för honom och emottog hans välsignelse. Petros uppmanade Klemens att så ofta som möjligt förnya dessa besök, emedan de voro honom en borgen, att fostersonens hjärta bevarat sig rent från den farliga inflytelsen av sin omgivning. Petros förklarade, att han med undergivenhet bar sin fångenskap, och att den enda oro, som plågade honom, gällde Klemens och de faror, som i de lockande skepnaderna av faderlig och systerlig kärlek, av hednisk filosofi, jordisk rikedom och en kättersk vältalighet omgåve denne. Denna oro, försäkrade han, var förskräcklig och kunde endast stillas genom Klemens själv. Han besvor föreläsaren att noga hava akt på sina tankar och känslor. Genom de ringaste medgivanden åt lockelserna vore han förlorad, ty hade de väl fått insteg i hans själ, skulle de snart helt och hållet råda där: det vore ju svårt att övervinna en belägrande fiende, sedan muren och portarne, som skulle utestänga honom, fallit i hans händer. Klemens lämnade sällan sin andlige fader utan en påminnelse om de orden: »den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värd.» Också drog han sig så mycket som möjligt tillbaka inom sig själv, visade sig sällan för sin fader och syster, emottog endast besök av Eufemios och andra medbröder i ämbetet, umgicks med sina böcker och sina fantasier, avskrev S:t Johannes' uppenbarelse och infann sig om kvällarne, innan han smög till Petros, i Eusebias budoar för att med henne bedja, svärma och kyssas. Om han förut saknat någon anledning till självprövning och undersökning av den känsla, som han hyste för den sköna romarinnan, så var han nu fullkomligt invaggad i säkerhet, sedan han under en bikt för Petros omtalat sitt förhållande till henne och denne gillat det, emedan det var ett band mer på hans sinne och ett föremål, som tog i anspråk den ömhet, som han möjligen annars skulle riktat på sina fränder.

De forskningar, som Krysanteus med anledning av Petros' uppgifter om sin föregående levnad lät anställa i Efesos och Antiokia, fördröjde den undersökning, som väntade fången inför domstolen. Krysanteus hoppades, att sedan Simmias var avslöjad, skulle Klemens' vördnad och undergivenhet för denna människa upphöra och bytas i avsky. Men Petros förekom honom med en frivillig bekännelse, som han gjorde för Klemens, när denne en natt infunnit sig vid gluggen till hans fängelse. Han berättade för Klemens, att han var samme Simmias, som Krysanteus misstänkte honom vara, skildrade de svåra strider han haft att utstå, då han som slav i ett hedniskt hus, i likhet med sin fader, övergick till kristendomen; skildrade vidare den glädje han kände, sedan hans beslut var stadgat och hans själ härdad mot det hån och den ovilja, som detta steg ådragit honom av hans herre, liksom av hans medtjänare; den iver, varmed han på sina från arbetet lediga stunder ägnade sig åt de heliga skrifternas läsning, och den lycksalighet, som med det nya ljuset genomstrålade hans själ och uppfyllde honom av medlidande för alla, som ej voro delaktiga av detsamma. Det var den tiden Klemens föddes. När Klemens var årsgammal och vid sin moders eller sköterskas hand visade sig ute bland slavarne, hade Petros blivit fängslad av ett för så späda barn ovanligt uttryck i hans sköna ansikte. Det låg något himmelskt i hans ögon, och han förekom Petros som en ängel. Dess odrägligare var honom den tanken, att detta barn skulle uppväxa i hednisk villfarelse och förakt för honom, som är barnens himmelske vän. Petros kämpade ett helt år mot tanken att fly med den lille Filippos ur det hedniska huset för att sålunda rädda hans själ och återgiva lammet åt den rätte herden. Han hade under denna tid gått sjuk av tvivel och oro, huruvida detta vore rätt inför Gud eller icke. Men orden: »låten barnen komma till mig» hade natt och dag genljudit i hans själ och slutligen kommit hans beslut att mogna. Vad sedan hänt, det visste Klemens. Petros hade länge irrat omkring, under oupphörliga faror att med sin dyrbara skatt gripas av de kejserliga ämbetsmännen, som efterjagade honom överallt. Hans fader hade följt honom under flykten. Det var ett underverk, att de undkommit efterspaningarna, och ett icke mindre underverk, i trots av de ömmaste omsorger, att Klemens så späd kunnat uthärda de lidanden, som de båda flyktingarne icke förmådde avvända från honom när de som oftast ledo brist på det nödvändiga.

Allt detta berättade Petros så vältaligt och rörande, att Klemens, när Petros uppmanade honom att döma över hans handlingssätt, långt ifrån att ogilla det eller känna avsky för sin rövare, tryckte hans genom gallret utsträckta hand till sina läppar, kallade honom sin störste välgörare och förklarade honom sin eviga tacksamhet. Förhållandet mellan Petros och Klemens var ömmare, bandet, som förenade dem, starkare tillknutet än någonsin.

Inom den homoiusianska menigheten väckte Petros' fängslande vild förbittring, som endast väntade på tillfälle att giva sig luft. Eufemios, den äldste presbytern, skötte under tiden hans ämbete och infann sig dagligen i fängelset för att inlämna sina redogörelser och emottaga sin förmans befallningar. Den svartlockige presbyterns hållning var ödmjukare än någonsin, då han stod inför sin biskop, och för det goda han kunde uträtta var han anspråkslös nog att giva denne äran. På lediga stunder sysselsatte han sig ännu alltid med punkteringskonsten.

Genom denna ville han utleta, huru länge Julianus skulle leva; om den kejsare, som komme på tronen efter honom, vore homousian eller homoiusian; om Petros i den rättegång, som väntade honom, skulle frikännas eller fällas, vilket senare vore detsamma som att dömas till döden; om Petros, i händelse av frikännelse, skulle varda biskop i Rom, patriark i Konstantinopel, eller på annat sätt bortryckas från sin hjord i Aten; när detta skulle ske, och vem som skulle bliva hans efterträdare, Eufemios eller någon annan -- alltsammans frågor, som dagligen sysselsatte den svartlockiges tankar.

En bland Eufemios' skyldigheter som äldste presbyter var att hålla sina yngre ämbetsbröder till studier och vaka över dessas kristliga och renläriga art. Nu hade Eufemios gjort det rön, att man svårligen kan inhämta en boks innehåll grundligare, än när man åtskilliga gånger avskriver densamma. Han plägade därför till föreläsarne, besvärjarne och de övriga unga prästerna lämna till avskrivning dels de mångahanda evangelierna, såväl de allmänt erkända som de andra, dels sådana nyare skrifter, som bland den kristna kyrkans medlemmar väckt större uppseende och fördenskull kunde påräkna lätt avsättning. Med de sålunda tillkomna avskrifterna drev Eufemios för egen räkning en inbringande handel.

Vid denna tid talades mycket bland kristianerna om en bok, som kallades »Ensamhetens faror», och vars författare var eller uppgav sig vara en munk, som vistats många år i den egyptiska öknen för att fjärran från världens vimmel och lockelser tillbringa sitt liv med betraktelser och själens rening. Men under denna tid kom han till en dyrköpt kunskap därom, att man förgäves flyr till ödemarkens tomhet, när man dit medför sitt hjärta och sin inbillningskraft. I dem förborgar sig en värld, farligare än den, från vilken man dragit sig tillbaka, befolkad av samma lockelser, som denna äger, men mäktigare och oemotståndligare, emedan de här äro liksom eteriserade, befriade från den grövre materie, i förening med vilken de visa sig i den yttre världen. Ifrån att vara tillfälliga uppenbarelser, som i livets flod och i den friska verksamheten giva rum för andra, gripa de i ensamheten hela själen och göra sinnligheten till envåldshärskaren och demiurgen, som inblåser sitt liv i varje tanke och känsla. Till dessa inre fiender komma yttre, för vilka de öppna portarne. Författaren påminde om skriftens ord, att djävlarne, när de utdrivas ur de besatte, uppsöka torra och öde platser, där de dväljas under avvaktan på nya boningar. Han ville, att dessa ord skulle förstås ej endast bokstavligen, utan även bildligt, så att dessa torra och öde platser vore icke blott ödemarkerna i den yttre världen, utan även de genom ensamheten självskapade i människosjälen. Ensamheten är människans vän, tröstare och upplysare, så länge hon icke missbrukar och tröttar vännen genom enträgenhet, ty då blir samma ensamhet vår farligaste fiende. Sedan författaren genom egen erfarenhet övertygats om denna sanning, men ännu tvekade att lämna det av så många heliga män lovordade ökenlivet, hade han flyttat sin bostad till en trakt, där andra eremiter slagit sig ned. Hans närmaste granne var en kvinnlig anakoret. Han beslöt att dela tiden emellan ensligheten och ett fromt umgänge med henne. Hon var en ung kvinna, som, nedtryckt av motgångar och krossad av ett efter många förvillelser vaknat syndmedvetande, hade dragit sig undan världen. Han skildrade nu sitt förhållande till henne för att visa, huru själafienden insmyger sig i känslor, där man minst av allt anar hans närvaro, huru han kläder sig i medlidandets och syskonkärlekens dräkt, hur han strör jordiskt stoft på själva bönens vingar och blandar sitt gift i andaktens ädlaste vin. Det dröjde likväl länge, innan författaren hade kommit till inseende härav. Han svävade i fullkomlig villfarelse om sina känslors halt och stod redan vid fördärvets avgrund, då en stråle av det gudomliga ljuset föll i hans själ och uppenbarade hans rätta tillstånd. Hans enda räddning var en skyndsam flykt från ödemarken tillbaka till världens vimlande liv. Och långt ifrån att förlora sig själv, hade han nu kommit till den kunskap, att själen endast behåller sin hälsa i ett verksamt liv, som parar de religiösa plikterna med plikterna mot människor och samhälle.

Denna bok, som bland de kristne väckt mycken uppmärksamhet, men funnit vida mer klander än lovord, lämnade Eufemios en dag till Klemens att avskriva, sedan de båda hade lyckligt slutat avskriften av S: t Johannes' uppenbarelse.

Eufemios tillade, att boken innehölle många nyttiga lärdomar, men att Klemens skulle taga sig till vara för att gilla den slutsats, till vilken hennes författare kommit. Denna slutsats ägde endast giltighet för honom själv och hans likar, men icke för alla, och allra minst för dem, vilkas böner till Gud om ett nytt hjärta blivit hörda och uppfyllda.

Med den märkvärdiga boken under armen hastade Klemens till sitt hem och, väl ensam i sin kammare, öppnade han henne och fördjupade sig i läsning.

Med flyktigt öga genomilade han sidorna, tills han hunnit det kapitel, vari författaren omtalade sitt möte och sitt umgänge med den kvinnliga anakoreten.

Här mötte honom iakttagelser och betraktelser av ett slag, som fängslade hans öga vid varje ord och tvang honom till eftersinnande av varje mening.

Klemens hade hoppats att ännu samma dag hava genomläst det lilla arbetet för att, efter vunnen kännedom om innehållet, redan följande dag börja avskrivningen.

Nu förflöt aftonen och natten ända till morgongryningen under fortsatt läsning och eftersinnande av det lästa, och Klemens hade ännu icke hunnit slutet av boken. Han genomläste gång efter annan det ifrågavarande kapitlet. Vad som föregick detta var för honom betydelselöst, och vad som efterföljde det retade ej mer hans vetgirighet. Han upptäckte till sin utomordentliga överraskning den mest slående likhet mellan sitt förhållande till Eusebia å ena sidan och de båda anakoreternas å den andra. Vad de senare upplevat med varandra, det hade även Klemens med Eusebia, dels redan i verkligheten, dels och ännu mer i de bilder, som de skapat av sitt tilltänkta ökenliv. Dessa bikter, böner, andaktsstunder, gemensamma tårar över syndaeländet och gemensamma fröjder över den tillbjudna nåden, dessa känslorus, denna mystiska trånad, som förde kind till kind och mun till mun, medan sinnet frossade i känslor, ditintills icke erfarna och sålunda utan tvivel flutna ur syskonkärlekens och den gemensamma andaktens rena källa -- allt detta liknade till sina minsta drag vad Klemens själv upplevat. Klemens läste denna framställning med största uppbyggelse och fägnad, emedan han däri såg ett vittnesbörd, att hans eget tillstånd med dess skiftande känslor icke var någonting för honom särskilt, utan låg inom den kristliga erfarenhetens allmänna område. Författaren berättade ännu utan att gilla, utan att klandra eller varna och lät icke ana vad komma skulle. Hans skildring bar prägeln av samma genom bristande självkännedom framkallade säkerhet, i vilken han den tiden var invaggad.

Men huru häpnade icke Klemens, när författaren började ett nytt stycke med ett plötsligt uppdagande därav, att det tillstånd han ditintills skildrat var ett verk icke av Gud, utan av lögnaren från begynnelsen, att den himmel, vari han dvalts, var det allra nedersta helvetet, av den listige fienden upputsat med färger, som för det gäckade ögat härmade himmelens glans, och uppfyllt av andar, som dolde sin vedervärdighet bakom änglamasker. Hade denna upptäckt redan i berättelsens början \rarit antydd, skulle Klemens sannolikt icke velat igenkänna sig själv i skildringen; han skulle letat efter främmande drag och intalat sig, att hans erfarenhet var en annan. Men nu var likheten redan erkänd, och han kunde icke tillbakataga denna bekännelse. Han häpnade och intogs av fasa. Dess viktigare vart det honom nu att se de skäl, med vilka författaren rättfärdigade sin stränga förkastelsedom. Måhända hade han orätt. Dock, han utvecklade sina skäl på ett klart och övertygande sätt. Han sönderlade de olika erfarenheterna ur sitt känsloliv och framvisade överallt en bottenfällning av sinnlighetens slagg. Han förfor därunder lika lugnt som skonslöst. Han var synbarligen en man, som kastat en blick in i sig själv och där, så vitt sig göra låter, genomskådat den allmänna människonaturen. Han var tillika en sanningsälskande man, som icke ville lämna sig själv eller andra, vilka liknade honom, en trasa kvar av den strålande klädning, som den självbedragne draperar kring sin nakenhet. Och med sanningskärleken förmälde han en djärvhet, som utan tvivel lände hans egen bok till men hos läsaren, ty han vågade sluta henne med några frågor, besynnerliga nog och syftande åt ett håll, vilket nästan lät misstänka hedniska eller åtminstone kätterska avsikter med hela verket. Han frågade först, vad religionen är, om hon består i de antagna lärosatserna, eller om hon ens är till sitt väsen beroende av dem. Utöva de olika åsikterna om personernas förhållande i treenigheten eller om de två naturernas förhållande i Kristus ett väsentligt och omskapande inflytande på religionen? Dessa olika åsikter hava tänt världen i lågor och måste således vara mycket viktiga sanningar eller villfarelser; men är det fromma livet i Gud beroende av det sätt, varpå de en gång avgöras? Om icke, så måste man medgiva, att lärosatserna och deras omfattande av tron äro ingalunda detsamma som det fromma livet i Gud, och att det senare icke ens kan sägas stå i ovillkorligt beroende av det förra.

Är således detta liv ett liv av lösande och söndrande tankar? Eller är det ett allt sammangjutande känsloliv, vari människan förnimmer sin förening med Gud och hans skapelse, och vari alla hennes tankar och gärningar få en egen riktning, alla hennes öden och erfarenheter en egen betydelse? Om det senare antages som det riktiga och religionen således vilar på känslan, så frågas då, huru förekomma sinnlighetens inblandning i detta känsloliv?

Det var just avsikten med författarens verk att påpeka denna ständigt hotande fara. Och är hon icke större, ju mera av sinnliga beståndsdelar som inblandas i läran om den Gud, som vill dyrkas i anden och sanningen? Men kan kristendomen bestå förutan sådana beståndsdelar -- förutan de frälsarens sår, i vilka den fromma kvinnans inbillning så gärna dväljes, förutan den himmelska ungmö, som ynglingen så varmt tillbedjer, förutan nådegåvornas fästande vid synliga ting och förutan en himmel med obeskrivliga fröjder?

På Klemens utövade dessa frågor icke någon verkan, som minskade det intryck han redan mottagit av boken, ty full av ångest hade han kastat henne ifrån sig, innan han hunnit slutet.

Den okände författaren hade verkligen sagt honom sanningen om hans inre liv. Men upptäckten var för Klemens förfärlig; den kom så oväntat, och han var så fången i sina oförstådda begär, att han förtvivlade om att någonsin varda befriad.

Aftonen av den följande dagen besökte han icke, såsom han annars plägade, Eusebia. Men när natten inbrutit, ilade han till sin fosterfader, biktade för honom och bad om hans råd.

Petros sökte lugna honom, emedan ett motsatt förfarande kunde utöva det olyckligaste inflytande på hans själs hälsa och rubba de planer, som biskopen byggde på sin fosterson. Utan att göra honom förebråelser, rådde han honom i milda ordalag att hädanefter undvika Eusebia och taga sin tillflykt till trägna böner och träget arbete.

Men det dröjde icke länge, innan Klemens fann dessa medel otillräckliga. Han kände i vissa stunder den starkaste frestelse att ånyo besöka Eusebia; han var en gång redan hunnen till bakporten av prokonsulns palats, när han vände om och flydde tillbaka hem; han ville åtminstone säga henne ett farväl eller med några ord besvara de små brev, som han slutligen emottog från henne, fulla av ömma förebråelser över hans uteblivande -- men Petros hade befallt honom avbryta varje förbindelse med henne, och han medgav för sig själv, att detta var ingivelser av frestaren, som borde motstås.

Men det båtade föga, att Klemens undvek Eusebias grannskap. Den onde frestaren hade hans inbillningskraft i sina händer och framtrollade mitt under Klemens' böner hennes bild, om möjligt mer tjusande än någonsin. Den unge föreläsaren böjde sig mer och mer under sin ångest. Han ansåg sig utesluten från himmelens gemenskap och ohjälpligt hemfallen åt djävulen. I vissa ögonblick uppgav han striden och var färdig att gå till Eusebia, icke för att bedja med henne, utan för att omfamna hennes knän, bekänna sin olyckliga böjelse och fordra hennes genkärlek; i andra ögonblick greps han av förtvivlan över sin svaghet. Denna hopplösa strid tärde med glupskhet hans krafter; han magrade, hans ögon sjönko in i sina gropar, och hans kinder vordo askgrå. Hans fader och syster sågo med förskräckelse hans tillstånd; men när de närmade sig honom, bad han med häftighet, att de skulle lämna honom i fred, och han undvek dem varhelst han kunde. Ofta lämnade han staden och strövade hela dagen i omgivningarna. Pelarfältet var hans älsklingsställe; han kunde tillbringa hela timmar där, vandrande omkring pelaren eller vilande i en nära därintill befintlig håla, varifrån han betraktade helgonet, som ännu med samma outtröttlighet knäböjde däruppe. Simon förekom honom som den lycksaligaste bland dödlige. Han avundades honom och skulle önskat hans plats. Det måste vara något utomordentligt ljuvligt att knäböja så där, med hjässan bränd av solens strålar, tills tankar, känslor och medvetande domna. Det var ett sådant tillstånd Klemens efterlängtade, ty det skulle bjuda de makter, som stredo i hans inre, vapenvila och skänka honom åtminstone några timmars ro.

När Klemens fann varje annat medel fruktlöst, tillgrep han de yttre, som fromheten uppfunnit för att späka ett upproriskt kött. Han hungrade, tills hans krafter voro nästan uttömda, och från de måltider, varmed han då nödtvunget avbröt sin frivilliga, ständigt förnyade fasta, var varje annan föda än bröd, varje annan dryck än vatten bannlyst. Han gisslade sig dagligen, tills blodet flöt ifrån hans axlar. Men även dessa ohyggliga medel uppfyllde icke sitt ändamål. Klemens kände sin tankeförmåga slöad, sin hjärna förvirrad, men ehuru han dömde detta som ett gott tecken, så var därmed huvudsaken icke vunnen. Tvärtom, han gjorde den erfarenhet, att inbillningen, långt ifrån att kuvas, fick friare vingar, medan de övriga själsförmögenheterna domnade och lemmarne ville neka sin tjänst. Han började plågas av syner, ej blott i det sovande, utan även i det vakande tillståndet. i dessa syner symboliserade sig den strid, som rasade i hans själ. Han besöktes än av den heliga jungfrun, än av djävulen, vilken senare gäckade honom i otaliga skepelser, men oftast i den farligaste av alla - i Eusebias. Klemens stod vid randen av vansinnets avgrund.

Medan han en dag i detta tillstånd vankade kring gatorna i Aten, mötte honom en ståtlig vagn, som drogs av mulor, utstyrda med brokiga täcken och pinglande klockor, och omgavs av slavar i lysande dräkter. Det var Eusebias vagn. Hon gjorde sin vanliga förmiddagsutflykt. Klemens drog kåpan över huvudet och hastade förbi. Men Eusebia hade redan varseblivit honom. Hon förvånades över hans bleka, förstörda utseende och befallde, med en suck över alltings förgänglighet, sin kusk att påskynda färden.

Från den dagen frestades Klemens icke mer av något brev från den sköna romarinnan. Klemens hade förlorat sin fägring och därmed allt, som fängslade henne vid honom. Nyss en förtjusande vacker yngling, var han nu helt enkelt en ung präst av det där vanliga bleka, utmärglade slaget; och den enda egenskap han ännu ägde, som kunde finna nåd i hennes ögon, var hans renlärighet; men denna delade han med så många, och den var kanske för övrigt icke mycket att lita på efter den märkvärdiga upptäckten av hans börd och sedan han blivit en medlem av ärkehedningens hus.

Eusebias systerkärlek, nyss så varm och lågande, slocknade således lik en lampa för ett vinddrag. Det föll henne icke ens in att lära känna orsaken till Klemens' förvandling, om det var en dödlig sjukdom, ett grymt själslidande eller något annat. Nog av, hans anletsdrag hade förlorat sin ungdomlighet, hans ögon sin glans, hans hy sin friskhet. Av medlidande med sig själv beslöt hon glömma honom, vilket icke gjorde henne någon svårighet, då hon hade full sysselsättning med tankarne på religionen och sin själs frälsning.

En kort tid därefter lämnade Eusebia Aten. Det fanns intet skäl för henne att kvarstanna där, sedan Petros icke längre kunde uppträda på predikstolen. Eusebia återvände till Korint, provinsens huvudstad, där hennes Annæus Domitius i sin egenskap av prokonsul över Akaja levde och verkade. Hon hade föresatt sig en svår uppgift: hon ville omvända honom, återföra den arme avfällingen i den rättrogna kyrkans sköte. Hon hade svurit att med alla möjliga konster, som stå en from kvinna till buds, förbittra hans liv för att därigenom förbättra det. Med denna ädla föresats tågade hon en vacker dag, under pomp och ståt, in i den minnesrika, glänsande handelsstaden.

När Klemens erfor hennes avresa, ville han tacka Gud, som avlägsnat en farlig frestelse ur hans grannskap, men denna tacksamhet var endast tungans, ty hans känsla talade ett annat språk. Han stängde sig inne i sin kammare och fällde bittra tårar. Det hade förorsakat honom en hemlig glädje, att hon icke var långt borta, att hon andades samma luft som han, och att han kunde få se henne när han ville. Han föreställde sig, att hennes smärta över skilsmässan var djup som hans egen och ökad med ovissheten om skilsmässans orsak. Han tänkte sig hennes syskonkärlek som himmelsk och änglaren; det var endast hans egen böjelse, som varit blandad med jordiska ämnen; skulden låg ensamt hos honom, som skulle varit hennes biktfader och ledare.

Under sina vandringar drogs han omedvetet till grannskapet av det prokonsulariska palatset, men tanken, att Eusebia icke längre fanns inom dess murar, jagade honom därifrån. Han återvände till sitt hem med en odräglig känsla av tomhet, eller steg han upp på toppen av någon kulle och kastade drömmande blickar emot det fjärran, som dolde Korintos för hans syn.

Den rysliga föreställningen, att onda makter oupphörligt omgåvo honom och framtrollade de bilder, som visade sig för hans inbillning för att fasthålla hans själ i materiens orena bojor och slutligen till fullo få våld med henne, upplöstes nu understundom i slö tungsinthet, varunder han glömde sina fastor och späkningar. I detta tillstånd var han mera tillgänglig för de sina; han visade sig då åtminstone icke plågad av deras närvaro. Hermione begagnade sig härav för att närma sig honom och söka vinna hans förtroende.

Hermiones ömhet och kärleksfulla väsen gjorde ett allt märkbarare intryck på brodern och vann slutligen hans tillgivenhet. Hon lyckades förmå honom övergiva sin enslighet, lämna sin kammare och tillbringa någon av dagens timmar i hennes sällskap på den vackra platsen, där vi en gång sågo henne med sina väninnor - där springbrunnen sorlade, fåglarne sjöngo, pelargångarne bjödo svalka och himmelen välvde sig klar och ren över dem.

Klemens besegrade de fördomar, som ville stöta henne tillbaka, men han skulle icke hava förmått detta, om icke hastigt en tanke hos honom uppstigit att omvända henne till kristendomen. Detta beslut uppfriskade hans själ; det gav honom ett värdigt mål att eftersträva och avvände hans tankar från honom själv. Han skyndade till Petros för att underrätta denne om sin avsikt och vinna hans uppmuntran till företaget.

Petros kunde naturligtvis icke annat än gilla hans beslut, ehuru han ingalunda tilltrodde sin fosterson tillräckliga krafter till det värv han pålade sig.

Från denna stund sökte Klemens sin systers umgänge i stället för att undvika det. Han började tala till henne om den kristna religionen, och Hermione lyssnade gärna till hans ord. Med förundran upptäckte han, att det, som han berättade, icke för henne var något nytt. Hon hade läst de kristnes heliga skrifter, hon kände Jesu levnad och kunde upprepa hans muntliga läror; det var endast utläggningen och den kristna metafysiken, varmed hon röjde någon obekantskap. Hermione såg, att Klemens talade med värme och kärlek om dessa ämnen; hon lånade honom därför gärna sitt öra och aktade sig att framställa andra motsägelser än sådana, som voro ägnade att sporra hans nit, emedan han kunde övervinna dem.

Tyvärr var Klemens' ihärdighet ingalunda så stor som hans iver. Samtalen stördes som oftast av någon tredje persons ankomst. Än visade sig Karmides, än Ismene och Berenike, än Teodoros, och för denne siste hyste Klemens samma fruktan som för den lede frestaren själv. Det var för Hermione omöjligt att förjaga denna rädsla. Då Teodoros närmade sig, avlägsnade sig den unge föreläsaren utan att svara på hans hälsning. Petros hade emellan dem båda upprest en oöverstiglig mur. Klemens misstänkte även, att Teodoros, liksom han själv, sökte vinna Hermione för kristendomen. Men den kristendom, som Teodoros förkunnade, var ju en falsk och kättersk, farligare än själva hedendomen. Klemens uppmanade Hermione att taga sig väl till vara för Teodoros. Hon lovade att göra det. Men icke lugnad över detta löfte ville Klemens, att hon skulle förvisa honom ur sitt grannskap, avbryta allt umgänge med honom. Hermione föreställde då sin broder, att man borde hysa fördragsamhet med varandra och låta envars åsikt gälla vad den kan. Hon talade med värme om Teodoros' ädla egenskaper och uttalade livligt sin önskan, att de båda unga männen skulle vara vänner.

Hermione visste icke, att denna välvilliga önskan kunde såra och förbittra Klemens. Den överspände ynglingen steg upp och lämnade henne. Och från den stunden var hans håg att med Hermione samtala i religionssaker försvunnen. Han ansåg henne, liksom sin fader, för alltid förlorad för sanningen och ljuset.

Han drog sig åter tillbaka inom sig själv och sökte den ostörda ensamheten. Snart återvände också de olyckliga tecknen av hans förra själslidande. Han började åter sina stränga fastor, började åter gissla sig.

Krysanteus, som hitintills av omtanke för sin sons själsfrid överlämnat honom åt sig själv och fritt låtit honom följa sina böjelser, kunde icke längre uthärda att vara ett overksamt vittne till ett levnadssätt, som måste störta honom i vansinnets eller dödens armar. Han beslöt att i nödfall med våld rycka honom därutur. Det visade sig emellertid snart, att böner och förmaningar voro fruktlösa. Klemens förklarade med bestämdhet, att han icke ville lyda sin fader, när dennes påbud strede mot den kristna tron.

Det vart för Krysanteus nödvändigt att bryta med alla betänkligheter. Han måste ingiva Klemens tvivel på sanningen av denna lära, som skilde deras hjärtan och syntes vara källan till hans dysterhet, hans självplågeri och fanatism. Krysanteus nödgade Klemens åhöra, huru han angrep den kristna läran och försvarade den gamla. Klemens lyssnade i början med förakt, därefter med en uppmärksamhet, som ingavs honom av förskräckelse. Denna känsla härledde sig mindre från de angrepp fadern gjorde på enskilda satser, än från den likhet, som han uppvisade mellan kristendomens mest upphöjda läror och den nyplatonska filosofien. En sådan likhet hade Klemens förut icke anat, och det förödmjukade, det plågade honom, att hon verkligen fanns.

Han började anfäktas av tvivel på kristna lärans sanning. Samtalen med Petros motarbetade visserligen dessa tvivel, men upphävde dem icke. Hans tillstånd vart betänkligare än någonsin. Krysanteus fruktade för hans förstånd, och de läkare, som han i sina bekymmer rådfrågade, styrkte hans farhågor. De rådde honom avstå från varje omvändelseförsök och tillåta Klemens fritt umgås med sin fosterfader.

Den unge föreläsaren fick således ånyo tillträde till fången. Klemens ruvade över ett beslut att rymma från hemmet till Antiokia eller den egyptiska öknen. Petros förbjöd honom detta, men kunde icke besegra den till ytterlighet stegrade fruktan, som Klemens hyste för sin fader och varje ord från hans läppar. Klemens tillbragte nu största delen av dagen med att vandra i stadens omgivningar och att besöka fången. Hålan vid pelarfältet vart alltmer hans älsklingsställe, och de fromma kvinnorna, som gingo att bespisa den helige Simon, vandes snart att se honom där och i honom vörda en ny anakoret, som ökade ställets helighet, och som måhända en dag, när Simon kallats till himmelen, skulle intaga hans plats på pelaren.

När samma fromma kvinnor började dela icke blott sin uppmärksamhet, utan även sina korgars innehåll emellan pelarhelgonet och den unge präst, som fäst sin bostad i hålan, så vande sig även Klemens att betrakta grottan som sitt egentliga hem, och det var endast sällan han ännu visade sig i huset vid Tripodgatan. Krysanteus fann sig nödsakad att lämna honom hans frihet. Klemens var hänförd över sitt nya levnadssätt. Sommarens rosor växte vid ingången till hålan, och solen blickade varje afton ditin, förrän hon dolde sig bakom Aigales kullar. Han hade snart inrett sin boning i enlighet med en anakorets behov. En mossbädd, ett vattenkrus och ett skrin för det heliga evangeliet var allt vad han tarvade.

Atens kristianer kände icke ringa uppbyggelse över den märkvärdiga skickelse, att det var ärkehedningens son, som blivit pelarfältets nya prydnad. Liksom Simon vid början av sitt uppträdande, så var nu även Klemens föremål för innevånarnes uppmärksamhet. Särskilt visade de unga flickorna deltagande för den unge eremiten.

Det enda, som i någon mån störde Klemens' lycka, var Simon pelarhelgonets besynnerliga uppförande. Sedan denne i början mottagit sin granne med alla tecken till välbehag och om kvällarne, efter solnedgången, när det var tyst omkring dem, kallat honom till pelaren, för att tala med honom och välsigna honom, vart han småningom alltmer trumpen och började hålla förvirrade straffpredikningar och uttala förbannelser över ynglingen, lika regelbundet som han förut givit sin välsignelse.

Simon hade nämligen märkt, att han i Klemens fått en medtävlare om de besökandes vördnad. Simon var avundsjuk på sin förre älskling, Elpenikes son, och ville med sina hotelser skrämma honom bort.

Klemens tillskrev Simons uppförande en helt annan bevekelsegrund. Han trodde, att helgonets skarpa blick såg in i hans hjärta och kände dess fördärv. Men Klemens sökte förgäves att genom sträng renlevnad blidka Simon. Bekymrad häröver vände han sig till biskopen och frågade denne om råd. Petros uppmanade Klemens att med tålamod uthärda helgonets vrede, emedan Simon endast ville pröva hans ståndaktighet. Men tillika skickade Petros Eufemios med ett budskap till Simon, efter vars emottagande denne synbarligen vart lugnare och lämnade sin granne i ro.


The above contents can be inspected in scanned images: VI:188, VI:189, VI:190, VI:191, VI:192, VI:193, VI:194, VI:195, VI:196, VI:197, VI:198, VI:199, VI:200, VI:201, VI:202, VI:203, VI:204, VI:205, VI:206, VI:207, VI:208, VI:209, VI:210, VI:211, VI:212

Project Runeberg, Thu Sep 5 15:50:06 2002 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/atenaren/2-09.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free