Likhuset.
Då Myro följande dagen vaknade, fann hon sig ensam i sin kammare.
Undrande vart Rakel med sitt barn gått, men ännu utan att ana någon olycka, rustade sig Myro att göra sin toalett för dagen.
Detta skedde med mycken omsorg och med tillhjälp av en liten metallspegel, en kam och två sminkburkar.
Den arma Myro måste emellertid för sig själv medgiva, att omsorgen var så gott som förspilld. Hon betraktade sig suckande i spegeln. Den sjukdom, som hon genomgått, hade skövlat de rika lockar och den friska hy, som förr varit hennes stolthet. Håret var betänkligt glesnat, och Myro hade icke ens råd att anskaffa sig falska lockar. Ansiktet var uppsvällt genom flitiga offer åt vinguden och hyn mörkgul. Detta sista fel kunde visserligen avhjälpas genom ett skickligt bruk av burkarnes innehåll -- och Myro var mästarinna i toalettens konster -- men hon måste likväl för hundrade gången inom sig själv medgiva, att här vore alla bemödanden så gott som fruktlösa. Konsten förmådde icke ersätta den gåva, som naturen återkrävt. Den stackars Myro suckade djupt, och när hon ögnade den urblekta kiton, som hon i dag utvalt, och som var den bästa hon ägde, fällde hon tårar.
Denna sysselsättning hade upptagit en god del av Myros förmiddag, och det var först då hon stod färdig att gå ut för att försöka sin lycka för dagen, som hon åter kom att tänka på sin rumkamrat och vän.
-- Men var är Rakel? Hon, som annars ej kan förmås att lämna kammaren, så lång dagen är!
Myro började känna allvarsamma farhågor med anledning av Rakels uteblivande. Hon påminde sig det ovanliga och besynnerliga lugn, som denna under föregående afton visat. Men Myro ville ännu icke lämna rum för den gruvliga tanke, som härvid uppsteg hos henne. Själv var hon, i trots av sin usla och föraktliga ställning, rädd för döden och kunde icke tilltro en varelse av sitt kön tillräckligt mod att frivilligt störta sig i det dystra Hades. Myro skyndade till sin granne, snickaren, för att höra, om denne möjligen sett hennes vän; om han visste, vid vilken tid hon gått ut och åt vilket håll hon avlägsnat sig. Snickaren, som just börjat arbetet på den vagga, som Myro ville skänka åt sin lille älskling, Rakels son, kunde icke lämna någon upplysning. Men han skakade på huvudet och menade, att det värsta hade hänt; han hade väl blott en enda gång sett den stackars judinnan, då han tillfälligtvis mötte henne i trappan, men han märkte då i hennes ögon någonting, som han först nu riktigt begrepe.
Gripen av ångest lämnade Myro denne olycklige tröstare och återvände till sin kammare för att lugna sig och överväga vad hon borde göra.
Den stackars hetären hade fattat varm tillgivenhet för sin olyckssyster. Myro hade i Rakel funnit en av ödet vida hårdare träffad varelse än hon själv var; hon hade i trots av sin egen nöd kunnat visa henne ett verksamt deltagande och bispringa henne, då hon var hjälplös och övergiven av sina närmaste. Detta var den enda rena glädje, som Myro på länge rönt; också hade hon känt sig lättare och gladare till sinnes, alltsedan Rakel kom under hennes tak, och den vård, som hon ägnat modern och barnet, hade i hennes ögon liksom minskat nesan av det yrke, som gav henne medel att öva denna barmhärtighet.
Då Myro nu försökte trösta sig över Rakels uteblivande och framleta någon lugnande och sannolik orsak därtill, rann det henne i sinnet, att hon under den föregaende kvällens samtal hade till Rakel förnyat sin uppmaning att med sitt barn gå till Hermione och hos henne göra sina anspråk på Karmides gällande. Myro sökte nu intala sig, att Rakel fogat sig efter detta råd, och att hon sålunda begivit sig till Krysanteus' lantgård utanför Piræus.
Myro beslöt att företaga en vandring till nejden av lantgården. Måhända skulle hon då möta Rakel på vägen eller på annat sätt få någon underrättelse om henne. Myro kände sig för orolig att stanna hemma och under tvivel bida sin väninnas återkomst. Dagen var dessutom vacker och inbjöd till vandring. Myro gav sig således på väg. Men ingenstädes fann hon ett spår av den försvunna. Ingen hade sett någon kvinna med ett barn på armen, med utseende och klädedräkt liknande hennes. Myro vågade slutligen gå fram till själva villan och till portvaktaren ställa samma frågor, med vilka hon anhållit alla andra, som hon mött. Men han visste icke mer än de. Nedslagen beslöt sig Myro äntligen att återvända till hamnstaden. Den väg hon valde slingrade längs havsstranden och skuggades av oljeträd och plataner. På den solglittrande vattenspegeln och icke långt från stranden sågos två av förgyllningar glänsande blomsterprydda båtar, som framdrevos med sakta årslag under sång och strängaspel. Myros skarpa öga igenkände i den ena båten Karmides och Hermione, som förtroligt sutto vid varandras sida. I den andra voro några av det förlovade parets unga vänner. Den glada, intagande synen stämde så vackert med himmelens klarhet, havets lugn och de grönskande stränderna. Men hos Myro väckte synen bittra känslor; hon tänkte på sin olyckliga vän och på sin egen föraktliga, glädjelösa lott. Hade kanske även Rakel bevittnat detta skådespel? Skulle hon kunnat uthärda denna åsyn och leva? Myro anade, att det finnes en förtvivlan, svartare än den hon själv i sina olyckligaste ögonblick hade upplevat, och mot vilken döden, långt ifrån att vara förskräcklig, är den ende hugsvalaren.
Försänkt i sådana betraktelser hade Myro stannat och såg ännu efter de sakta över vattenytan svävande båtarne, när där på vägen nalkades henne en man, som hon ofta mött på Atens gator, och om vilken hon hört mycket talas, nämligen den kristne prästen Teodoros.
Myro visste om denne man, att han till kristendomen hade omvänt några av hennes djupast sjunkna systrar, och att han hade givit dessa kvinnor håg och berett dem tillfälle att träda in på en annan och bättre levnadsbana. Hans ädla och vänliga ansikte hade alltid behagat Myro, på samma gång som hon känt en hemlig fruktan för honom och undvikit, där hon kunde, att möta hans allvarliga, genomträngande blick.
Även Teodoros igenkände kvinnan i den urblekta kitonen. Han hade sett henne strålande av glädje och hälsa, klädd i dyrbara kläder och buren av slavar i en gyllene bärstol. Hans hjärta beklagade henne icke mindre då än nu.
Hetären övertygades snart, att hon ej var okänd för honom, ty han hälsade henne med hennes namn Myro, och då han på hennes ansikte upptäckte ett spår av sinnesrörelse, stannade han och öppnade med henne ett samtal.
Det sätt, varpå Teodoros under detta samtal framställde sina frågor och besvarade Myros, var sådant, att det likt en magisk nyckel öppnade hennes hjärta för honom. Medan de vandrade mot staden, omtalade Myro såväl sin egen levnadshistoria som Rakels.
När de kommit i grannskapet av långa murarne, åtskildes de, Teodoros för att gå till en sjuk medlem av sin församling, Myro för att ila hem och se, om icke Rakel under hennes frånvaro återkommit. Men dessförinnan hade Myro lovat Teodoros att följande afton infinna sig hos en ansedd och för sin välgörenhet bekant kristen matrona, vars namn och bostad hon kände. Där skulle hon åter träffa Teodoros.
Skymningen var redan inne, när Myro anlände till sin boning. Kammaren var tom och intet spår visade, att Rakel varit där under hennes frånvaro. Men en stund därefter inträdde Myros granne, den välvillige snickaren. Hans ansikte var mycket blekt, då han frågade Myro, om hon ännu visste, var Rakel och hennes barn vore.
Myro svarade, att hon förgäves hade sökt sin vän å Krysanteus' lantgård.
-- Och jag, som icke sökte henne, har likväl sett henne, sade snickaren. O, det var förskräckligt! Den arma kvinnan! Jag sade det likväl förut ... jag såg det på hennes ögon. Vaggan lär nog icke bliva färdig, ty hon behövs icke mer.
-- O, I gudar, vad säger du? Vad har hänt dem? Var såg du dem?
-- Jag gick helt nyss över hamntorget, då jag nere vid kajen märkte en folkskockning och ville se vad som var å färde. Jag anade, att man hade upptagit någon drunknad ur vattnet, och kom genast att tänka, det försäkrar jag, på den stackars judinnan. Jag följde hopen. Kosan bar till likhuset, där man lägger drunknade människor för att de skola igenkännas av fränder eller vänner ...
-- Och det var Rakel, som man nu hade funnit i vattnet? inföll Myro ångestfullt.
-- Ja, ja, Rakel och hennes gosse. Där funnos redan före henne två andra lik, som lågo utsträckta på de svarta bänkarne, och som vid ljusskenet sågo hemska ut, skall du tro. Men vad var det att se emot henne? Det var just icke förskräckligt, men det var rörande, ty hon hade bundit barnet fast vid sitt bröst och hade slagit sina armar så hårt omkring det. Lovade vare gudarne, att havet icke fick behålla sitt byte! Det är dock en tröst att veta, att hennes skugga ej har att irra till eviga tider vid Stygens älv, utan kommer till sin bestämmelse och får lugn i underjorden.
Denna tröstegrund, härfluten ur en allmän föreställning, att de drunknades själar icke skulle komma till ro i Hades, innan deras lik blivit funna och överantvardade åt jorden, bidrog föga att lindra Myros smärta. Hon höljde ansiktet i sin kiton och grät bittert. När det första utbrottet av hennes sorg var överståndet, hastade hon till det omtalade likhuset. Många nyfikna voro församlade där, betraktande den drunknade kvinnan och barnet, som tycktes slumra vid hennes bröst. Man undrade vem hon var; ingen kände henne. Men alla stodo rörda omkring den sorgliga gruppen.
Myro trängde genom hopen och hade knappt varseblivit sin väninnas bleka ansikte, som ännu i döden bibehöll sin prägel av djup, oläklig smärta, förrän hon ånyo måste giva fritt lopp åt sina tårar och sin klagan.
-- Myro, du känner henne. Vem var hon? Har hon frivilligt sökt döden? Eller har hon omkommit med sitt barn genom våda?
Med dessa och dylika frågor anhölls Myro av de närvarande.
-- Hon var således en hetär, sade en annan. Sådana kvinnor börja med fröjd och ända med förtvivlan. Det är vanligt, det.
-- Nej, utbrast Myro, hon var aldrig en hetär, aldrig en fallen och föraktad kvinna som jag. Ingen må skymfa den arma med ett sådant namn. Var hon icke olycklig nog i livet för att befrias från skam i döden? Det är Rakel, Baruks dotter, den rike mäklarens, som I alla kännen. Viljen I vara rättvisa, så dömen icke henne, utan Karmides, som förförde henne, och den hårde fadern, som jagade henne ur sitt hus, medan hon bar detta barn
sitt sköte.
Myro kunde icke säga mer, ty hennes röst kvävdes av snyftningar. Men upplysningarna, som hon lämnat, gjorde starkt intryck på de närvarande, och man hörde dem överbjuda varandra i uttryck av medlidande med den döda och harm över dem, som förorsakat hennes olycka. Det var dock mindre den trolöse älskaren än den grymme fadern, mot vilken deras vrede uttalade sig.
-- Han skall nu få veta vad han gjort, sade Myro; jag skall uppsöka honom och föra honom hit. Om han har hjärta för annat än sitt guld, så skall han ångra sin hårdhet; men hans ånger har kommit för sent, och det skall vara hans eviga straff.
Myro skyndade ut. En stor del av åskådarne följde henne för att giva luft åt sin harm mot den rike mäklaren och bevittna det sätt, varpå han emottoge underrättelsen om sin dotters och hennes barns död.
Hopen, förd av Myro, begav sig först till hans handelskontor. Men göromålen voro där för dagen redan slutade, och man fann icke den man sökte. Den outtröttliga Myro skyndade nu till Baruks bostad i kvarteret Skambonide. Vägen dit var lång, och flertalet av hennes nyfikna följeslagar hade skilt sig från henne, innan hon anlänt till det på toppen av denna kulle belägna huset.
Myro fann porten låst. Hon fattade portklappen och bullrade så länge, tills det slutligen öppnades. En gammal tjänare med judiska drag visade sig och sporde vad hon ville.
-- Jag skall tala med Baruk, sade Myro och ville tränga in.
Tjänaren höll henne tillbaka, då han vid portlampans sken igenkände vem hon var och såg hennes upprörda utseende.
-- Min herre är sjuk, svarade han, och kan ej emottaga besök. Vad är ditt ärende? Jag skall frambära det.
-- Nej, det vill jag själv göra.
-- Hon skall själv göra det ... Vi vilja själva göra det, upprepades av Myros ledsagare, till icke ringa förvåning för tjänaren, som hastigt misstänkte, att något våld åsyftades, och skyndade sig stänga och tillbomma porten. Strax därefter öppnades en liten lucka på denna, och tjänarens röst hördes åter, sägande:
-- Men vad är då å färde? I hören att min herre är sjuk, och kunnen väl begripa, att jag icke kan insläppa en hop främmande folk på gården. Sägen ert ärende, och jag skall frambära det.
-- Är din herre icke sjukare, än att han kan stiga upp och taga manteln på, så skall han följa mig, sade Myro.
-- Säg honom, utbrast en annan, att vi hava en hälsning från hans ...
-- Tyst, inföll Myro, säg honom ingenting. Han skall ingenting veta, förrän han med egna ögon ser. Vi vilja tala med honom, det är nog. Bed honom komma ut. Det gäller en fråga om mycket guld och stor vinning. Säg honom det!
Luckan stängdes, och man hörde tjänarens steg, då han avlägsnade sig.
Det dröjde länge, innan porten åter öppnades. De som väntade där utanför tillkännagåvo sin otålighet genom förnyat buller med portklappen. Slutligen visade sig en liten kaftanklädd, svartskäggig man av dystert utseende.
-- Mina vänner, vad viljen I? frågade han med mild röst, sedan han stigit ut på gatan.
-- Du är icke Baruk, inföll Myro. Vi ville tala med den rike mäklaren och icke med dig.
-- Baruk ligger sjuk i sin säng. Jag är hans vän och frände, rabbi Jonas, och vad I viljen säga honom, kunnen I säga mig.
-- Du känner då även hans dotter, Rakel? frågade man.
-- Ja, svarade rabbinen. Vad är det med henne?
-- Du skall få se, sade Myro.
-- Och skall omtala för Baruk vad du har sett, som om han skådat det med egna ögon ...
-- Den girigbuken, den hårdhjärtade skurken, inföll en annan.
-- Jag följer er, sade rabbinen. Vad har hänt den kvinna, om vilken I talen, och vart viljen I föra mig?
-- Du skall snart få veta det.
Rabbi Jonas följde hopen och åhörde utan att svara ett ord de skymford, som regnade över Baruk och hela Israel. Myro hade gripit om hans hand, liksom om hon fruktat, att han skulle undkomma henne. Men han gick lugnt vid hennes sida och drog icke sin hand tillbaka.
När de anlänt till hamntorget och rabbinen märkte, att kosan ställdes till det av facklor upplysta huset för drunknade, stannade han och drog djupt efter anden. Han hade berett sig på ett sorgligt skådespel; nu gissade han vad som hänt.
Emellertid betvang han sin sinnesrörelse och följde Myro, som ropade: kom, kom!
Kort förut hade en liten båt lagt till vid kajens huvudtrappa nedanför de två marmorlejonen, som prydde hamntorget, och Karmides, som kom från Krysanteus' lantgård, stigit i land därstädes.
Vi veta, att han tillbragt aftonen i Hermiones sällskap med en lustrodd längs den med sommarens yppiga prakt smyckade havsstranden. Den angenäma färden, som förskönades av de deltagandes glättighet och musikens toner, hade dock till slut fördystrats för Karmides genom en syn, som han dock icke tillskrev verkligheten, utan sin egen inbillning.
Båtfarten hade från en liten vik, som badade foten av den sluttning, där Krysanteus' villa var byggd, blivit utsträckt till grannskapet av hamnen. När man vände kring en liten sävomkransad holme, öster om hamnen, hade Karmides, skådande ut över den solglittrande vattenytan, tyckt sig se ur böljorna uppdyka ett människohuvud, omgivet av långa, korpsvarta lockar, vars bleka anlete, när det för ett ögonblick visade sig över det genomskinliga elementet, tedde dragen av Baruks dotter. Bredvid detta huvud tyckte han sig se ett annat ... men synen försvann hastigt som den kommit, i skötet av det proteusartade havet, som alstrar så många underbara bilder.
Karmides förteg sin syn och prisade sig lycklig, att ingen mer än han haft den. Han vände sig till Hermione, som satt vid hans sida, för att med henne fortsätta det viskande samtalet om naturens skönhet, de gemensamma barndomsminnena och kärlekens lycka; men orden dogo småningom på hans tunga, och han försjönk i en tystnad, som icke var det lyckliga, drömmande svärmeriets.
Umgänget med Hermione hade icke förfelat att utöva mäktigt inflytande på Karmides. Han älskade henne nu med en kärlek, fri från alla beräkningar. Den oväntade upptäckt, som återfört den förlorade Filippos till hans faders hus, hade låtit Petros frukta, att Karmides, sviken i sitt hopp att varda den uteslutande arvingen till Krysanteus' förmögenhet, skulle begå någon handling, som kunde förråda den ursprungliga bevekelsegrunden för hans närmande till Hermione och hans lyckade försök att återknyta förbindelsen med henne. Petros' farhåga bekräftade sig icke. Karmides hade delat Hermiones glädje över broderns återfinnande och med henne beklagat hans olyckliga själstillstånd. Härtill bidrog även hans förakt för penningen; när han icke längre jagades av fordringsägare, utan tvärtom ånyo ägde penningeutlånarnes fulla förtroende, så glömde han även sina skulder och levde som förr i dagens glädje, ehuru denna numera bar en annan dräkt och ägde ett ädlare skaplynne än förr.
Hans glädje hade likväl under dessa dagar varit långt ifrån oblandad. Den stördes av en röst i hans inre. Han ville vara värdig sin lycka och kunde det icke, ty emellan honom och detta mål stodo hotande minnen och bland dessa Baruks dotters bleka, sörjande bild. Hermione kände icke det förhållande, vari han stått till denna olyckliga unga kvinna. Hon hade hört talas därom, men trodde icke ryktet, sedan Karmides med heliga eder förnekat dess sanningsenlighet. Han hade sålunda icke vågat giva henne det fullkomliga förtroende, varpå han kände, att hon ägde anspråk. Han insåg, att han handlade svekfullt. Och icke blott i detta avseende och emot henne ensam. Det fanns än en omständighet, vars vikt han för sig själv ville förringa, men som icke dess mindre i vissa ögonblick av eftertanke förfärade honom. Han var i hemlighet döpt. Han var således fäst vid den kristna kyrkan med ett band, som visserligen icke på ringaste sätt vidkom hans inre människa, men som var erkänt av lagen och föreställningssättet, och med vilket hans egen vidskepelse förknippade en magisk betydelse.
Det skulle i längden icke kunna döljas, att Karmides emottagit dopet. Hemligheten var i Petros' våld, och att han en gång skulle nyttja den för att giva Krysanteus en hård stöt, var otvivelaktigt. I den stunden skulle Karmides inför Hermione och hennes fader stå som bedragare och tillika som ett lumpet verktyg i Petros' händer.
Karmides' framtidshimmel var således icke utan moln. En känsla av ovärdighet och i vissa stunder allvarliga samvetsförebråelser tyngde honom.
En sådan var den stund, då han landsteg vid Piræiska hamnens lejontrappa för att över torget begiva sig till sitt hus.
Den hemska syn, som havet plötsligt uppenbarat honom, stod för hans ögon med fördubblad klarhet, sedan han lämnat Hermione och hennes glättiga väninnor, och kvällens skymning bredde sin slöja över allt, som kunde giva hans ögon och tankar en förströelse.
Sysselsatt med denna obehagliga bild kom hans blick att falla på likhuset, utanför vilket en hartsfackla spred sitt sken och genom vars öppna dörr man såg de nyfikne, som betraktade de döde.
Karmides kände en rysning genomila sina lemmar. Var det bleka ansikte, som uppsteg ur havet och som ännu stirrade mot honom, ett foster av hans inbillning eller var det kanske en verklighet? Likhusets svarta bänkar skulle måhända kunna svara på frågan.
Karmides stannade och riktade därefter sina steg till det sorgliga stället. Det var nyfikenhet, som drev honom; det var en hemsk aning, som han ville nedtysta, det var hans samvete, som med tvingande makt förde honom dit.
Han inträdde, men stannade vid tröskeln, ty det första, som mötte hans ögon, det var liken av Rakel och hennes barn.
Var det ånyo en synvilla? Var det fantasien, som föregycklade honom denna skepnad med Rakels anletsdrag och mörka lockar -- med armarne krampaktigt knutna kring en späd varelse, vars blåbleka anlete låg tryckt till hennes bröst?
-- Det är Rakel, Baruks dotter, hörde han yttras bland de närmaste åskådarne. Orden ljödo i hans öra som en anklagelse för mord, och hans dystra ansikte, hans hemska blick förklarade honom skyldig.
I detta ögonblick anlände Myro med rabbi Jonas och dem, som ledsagat henne, när hon gick att uppsöka Baruk. Karmides måste giva dem rum och avlägsna sig från dörren, när de inträdde.
Rabbi Jonas nalkades liken. Hans utseende var lugnt; endast en ryckning i läpparne antydde rörelsen i hans själ.
-- Det är Baruks dotter, sade han. Var är föreståndaren, att jag må tala med honom om den dödas och hennes barns begravning?
Föreståndaren för likhuset var tillstädes. Rabbinen vände sig till honom och upptog ur gördeln sin penningpung. Detta skedde med en köld, som förvånade de närvarande och ingav Myro en harm, som ögonblickligen skulle urladdat sig, om hon ej i samma ögonblick varseblivit Karmides.
-- Ah, är du här, min Karmides? utbrast hon. Är det för att fröjda dig åt ditt verk? Vilka gudar styrde din kosa hit? Var det eumeniderna eller andra? Karmides, se här är Rakel, din trolovade, och här är din son, din egen son, Karmides!
Vid namnet Karmides vände sig rabbi Jonas om. Hans ögon, nyss lugna, nu gnistrande av en tillbakahållen eld, mötte Karmides' skygga blick, då denne smög bort, ledsagad av Myros högljudda hån och de övriges tysta förbannelser.
Ordningen kom därefter till rabbi Jonas. Men Myros bitterhet upplöste sig snart i tårar; hon kastade sig ned vid Rakels läger och grät.
Sedan rabbinen, vars lugn tycktes orubbligt, överenskommit med likhusets föreståndare om begravningskostnaden och gäldat den, stack han pungen i gördeln och beredde sig att gå. Men vid åsynen av Myros tårar lade han sin hand på hennes skuldra och bad henne följa sig. Han ledsagade denna bön med en blick, som gjorde den oemotståndlig. Myro, som inbillat sig, att han hade ett hjärta av sten, att han var en förhärdad ockrare och ingenting annat, förvånades över uttrycket i hans ögon.
-- Du sörjer henne, viskade rabbinen. Du måste således i livstiden hava känt henne. Jag vill, att du skall tala med mig om hennes sista dagar. Men låt oss gå ut, där vi äro ostörda. Jag var Rakels trolovade. Behöver jag säga dig mer?
Myro följde honom. Hon hade i rabbi Jonas igenkänt den lille svartmuskige karl, som ofta låtit sig se utanför det hus, där hon bodde.
Hon gissade nu, att det var medlidande eller någon annan bevekelsegrund, som så ofta hade fört rabbinen dit. Hon påminde sig även, att Rakel talat om en lärd och aktningsvärd man, som Baruk ämnat till sin dotters make, och Myros hjärta vart nu välvilligare stämt emot den rike mäklarens frände, så att hon ångrade, att hon öst så mycken
bitterhet över hans huvud.
De satte sig ned på fotstället till en av hamntorgets bildstoder, och Myro förtalde för rabbinen Rakels senaste öden.
Rabbinen lyssnade stillatigande; men hans tystnad var icke köldens, det förnam Myro av en sympatisk ingivelse.
När Myro slutat sin berättelse, bad henne rabbi Jonas med något svävande röst att visa Rakel och hennes barn den sista hederstjänsten -- att följande morgon, vid en tid, som rabbinen tillkännagav, följa dem från likhuset till begravningsplatsen för okända drunknade, där det var bestämt, att de skulle vila. Själv kunde han det icke utan att bryta mot sitt folks heliga lag.
Myro undrade över en sådan lag, men lovade gråtande att uppfylla hans önskan.
Därefter tryckte rabbi Jonas hennes hand med nästan våldsam styrka och avlägsnade sig.
Myro återvände till sin ensamma boning.
Nästa morgon var hon tidigt uppe för att följa sin väninna och sin lille älskling till graven. Två slavar buro den för mor och son gemensamma kistan till den ensliga, ovårdade begravningsplatsen. Hetären i sin slitna klädning följde dem. Hetärens tårar voro det enda offer, som ägnades de båda dödas skuggor.
Myro var hela dagen sorgsen. Hon hade emellertid icke glömt sitt löfte att möta Teodoros, den kristne prästen. Mot aftonen gick hon till det hus, där hon skulle finna honom.
Myro fann i detta hus samlade några män och kvinnor, alla kristianer, men av olika stånd och villkor. Hon emottogs med vänlighet av alla. Teodoros hade förberett dem på hennes ankomst. De voro samlade för att höra ordet förkunnat av Teodoros. Myro, full av blygsel och förlägenhet i dessa aktningsvärda och allvarliga människors sällskap, satte sig vid dörren på en ensam plats, fjärran från de andra åhörarne, när Teodoros uppsteg och började tala. Han talade om synden och frälsningen. Synden hade hitintills för Myro varit ett nästan okänt begrepp; men när Teodoros utredde det, så var det, som om hennes medvetande genom sig själv hade klarnat och avhöljt dragen av en sanning, som länge, fastän slöjad, stått för hennes själs öga.
Efter synden talade Teodoros om frälsningen. Han påpekade icke dess plats i någon dogmatisk lärobyggnad; han endast uppläste och utvecklade den enkla berättelsen om synderskan, som, då Jesus satt till bords i fariséen Simons hus, inträngde där, kastade sig till nasarenens fötter, vätte dem med sina tårar och torkade dem med sina lockar. -- Denna kvinna, sade Teodoros, kände säkerligen, åtminstone i vissa stunder, sorg över sig själv. Måhända hade hon ett lättsinnigt lynne, som tillät henne att förjaga självförebråelsen, men hon måste dock ofta funnit sina usla fröjder förbytta i kval, känt det förfärligaste av allt, som människan kan utstå, nämligen förtvivlan under nöjets larv.
Myro tänkte på sig själv vid dessa ord.
Teodoros skildrade, huru fariséen, full av avsky, ville stöta synderskan bort, men huru Jesus, Guds son, upphöjde hennes ånger över den stoltes rättfärdighet och gav henne förlåtelse och tillförsäkrade henne frälsning genom kärleken och tron.
Myro smälte i tårar. Detta enda drag ur galiléens levnad var mäktigt att vinna hennes själ åt honom. Hon igenkände sig själv i synderskan och skulle, som hon, velat kasta sig till den gudomlige mästarens fötter, om han i synlig måtto stått för hennes ögon.
Detta var ej det enda tillfälle, då Myro i samma krets av vänliga och glada människor fick höra evangelium förkunnat av Teodoros.
Någon tid därefter hade den förra hetären, Afrodite Pandemos' prästinna, blivit en trosvarm medlem av Kristus' församling och en ärbar tjänarinna i det hus, där hon gjorde sin första outplånliga bekantskap med det glada budskapet.
Vid samma tid avled den rike mäklaren Baruk, såsom man sade, av sorg över sin dotter.
Huru förvånades man icke i Aten, när man fick veta, att Baruk hade testamenterat en ansenlig summa penningar åt hetären! Huvuddelen av sin förmögenhet hade han skänkt till tempelbyggnaden i Jerusalem, det övriga till sina fattiga trosfränder i Aten.
Det var rabbi Jonas, som meddelade Myro underrättelsen om
arvsförordnandet. Hon emottog penningsumman, men överlämnade den
till Teodoros för att användas till barmhärtighetsverk, sedan
hon först sörjt för att en enkel vård upprestes på
Rakels och hennes sons grav. Vården var en urna utan inskrift, ty det var
ingen utom Myro, som ville känna dem, vilka slumrade därunder.
